Kategori: Recensioner

Publicerat

Sorry, mr President

Sakta går jag runt i de vita rummen. Följer familjen Kennedys liv i fotografierna på väggarna. Mamma Rose och pappa Joseph med  småbarnen runt sig. Ynglingar och unga kvinnor. Valen och framgångarna. Motgångarna och döden. Allt finns samlat i de svartvita bilderna i det eleganta Kennedy-museet i Berlin. Många av bilderna är välkända, närmast familjära. De ger en känsla av att jag är så bekant med allt som handlar om familjen Kennedy.

Men jag är inte det. Min bekantskap sträcker sig till de där återkommande bilderna som figurerat i böcker och tidningar,  historier som upprepas. Det andra vet jag nästan ingenting om.

Här hemma läser jag Vi tolererar inga förlorare som är berättelsen om familjen Kennedy i romanform. Romanen är intressant att läsa därför att författaren är så kunnig i ämnet. Den blir trovärdig när hårdfakta blandas med dialoger och tankar som egentligen bara kan gissas till. Jag får veta mycket. Luckorna mellan de bekanta bilderna fylls ut, det är sant, även om jag vet att det finns fiktiva inslag i romanen.

Ändå hade jag hellre läst en dokumentär. Boken är så full av information och ibland blir romanformen bara tvungen.

– Pappa säger att snöstormen kanske innebär att föreställningen måste ställas in, meddelade Jack.
– Så tråkigt, sade Jackie.

Det var trist om galatillställningen kvällen före installationen inte kunde genomföras. Det var Frank Sinatra som dragit ihop sina berömda vänner till en extravagans konsert.

Att göra fiktion av fakta kan bli spännande läsning. Helga Henschen är ett enastående exempel . Vi tolererar inga förlorare  blir mer ett slags informationsspäckat reportage kring Kennedy-klanen och jag hade önskat att författaren hade skippat romanidén, rensat upp och stannat  i det dokumentära.

Vi tål inga förlorare. Britt-Marie Mattsson. Utgiven av Piratförlaget 2011.

_____

The Kennedys – museet i Berlin. I år finns också en särskild utställning om Jackie.

 

Publicerat

Bekännelser

Bekännelser. Ett spännande ord. När en text rubricerar sig så killar det till av förväntan, inte sant? Nu ska man få sig något smaskigt till livs. Ett avslöjande som legat dolt men som någon nu måste få ur sig. Jag har läst några olika Bekännelser. Den äldsta är Augustinus, kyrkofadern som i åtskilliga böcker redogör för hur han blev kristen.

En annan som jag läst lite bättre av  är Jean-Jaques Rousseau som skrev sina Bekännelser på sent 1700-tal. Första sidan i den första boken innehåller en stor mängd ”jag”. Tjugotre stycken om jag inte minns fel. Min senast lästa Bekännelser innehåller också många ”jag” men ännu fler  ”Gud” och ”Jesus”. Bekännelserna är Nina Hagens.

Nina Hagen och jag, jag vet inte riktigt. Jag har alltid varit lite rädd för Nina Hagen. Med sitt expressionistiska uttryck och supersminkade ansikte och hårda musik trodde jag alltid att hon skulle, ja typ äta upp mig. Så när jag klev in i föreläsningssalen på årets bokmässa var det med skräckblandad förtjusning. Med mig hade jag en god vän som älskat NH sen de hängde i samma parker där nere i Tyskland. ”Hon har alltid varit på gränsen, över gränsen. ”  Föreläsningen var intressant därför att Hagen är så intensiv och svår att låta bli att bli tagen av. Men visst mått av väckelsepredikan fanns och framträdandet avslutades med att NH sjöng kristna sånger och spelade gitarr. Vi stod upp och lekte rockkonsert.

Bekännelserna då? Jodå, det är bitvis spännande läsning om punkdrottningens liv, musikliv och inte minst religiositet. Eller väldigt mycket religiositet. Gud och gudskärleken strösslas på många sidor

Den som vill anklaga mig för min ”synd” inför Gud ska veta att jag är gömd i Jesus Krisus och att han förlåtit mina synder! Inte heller har jag syndat medvetet. Till synden hör medvetande och frihet. Jag visste inte bättre än så. Skulle det ha varit ”synd” att jag så förtvivlat sökte efter  den sanna kärleken? Den sanna kärleken som jag fick finna i Guds kärlek. Två härliga barn och den stora längtan efter dessa barn har blivit till genom två härliga kärleksrelationer! Cosma & Otis!

Gillar man Nina Hagen gillar man säkert det här boken trots allt missionerande. Själv charmas jag av den känslosamma uppbyggelsesträvan även om jag kan sakna teologisk analys.  Och jag tänker att om det finns en gud, så hoppas jag att den ser ut som Nina Hagens.

Bekännelser. Nina Hagen. Utgiven av Verbum 2011.

_______

Boken var temabok då Breakfast Book Club bokbrunchade om memoarer.

Publicerat

Sömngångerskan

Jag tror att när Essie Fox gjorde research och skrev sin bok Sömngångerskan, så hade hon riktigt roligt. Engagemanget för det viktorianska går inte att ta miste på vare sig i ”Författarens kommentarer” i slutet av romanen eller på hennes webbsida virtualvictorian. Det tidstypiska finns verkligen med i romanens miljöer, i dofter och smaker och är romanens styrka.

Den unga Phoebe, oskuldsfull och naiv,  växer upp med den strängt kristna mamman och den mer levnadsglada mostern som är sångerska och skådespelare. Phoebe får i smyg följa med sin moster till teatrarna, men omedelbart får vi veta att något händer och  moster Cissy slutar sjunga. Vi anar något dolt och att det är det som ska redas ut och avslöjas i berättelsen. Här introduceras också Mr Samuel – mörk och beslutsam och jag får Mr Darcy-känsla. När sedan moster Cissy dör ber Mr Samuel att Phoebe ska bli sällskapsdam åt hans hustru.

Steg för steg rullas historien upp om hur alla de tre kvinnornas liv starkt påverkats av mannen. Men ganska tidigt räknar jag ut gåtans svar. Jag tröttnar och tycker inte det blir så spännande. Mr Darcy-känslan försvinner snabbt och där Moster Cissy blir en välgestaltad karaktär blir mamma Maud helt platt.

När jag tittar på utrikes bloggar hittar jag flera entusiastiska kommentarer. Som den här eller den här. Men svenska bloggare är mer tveksamma. Fru E gäspar och Stringhyllan sågar. Vem har rätt? Kanske du! Vill du läsa den så mejla mig. Då skickar jag det välvårdade exemplaret.

Sömngångerskan. Essie Fox. Utgiven av Damm förlag 2011.

Publicerat

Fjäril i koppel

Foto: Peter Knutsson
Foto: Peter Knutsson

Zinat Pirsadeh blev utsedd till förra årets roligaste kvinna men allt annat än rolig är hennes debutroman Fjäril i koppel. Hon växte upp i förändringens Iran, när ayatollan tog över och lagar och regler förändrades drastiskt för det iranska folket. Detta besriver Zinat med Shirins ögon. Shirin befinner sig i Teheran, på väg att fly från sitt hemland och under en lång natt blickar vi tillbaka på Shirins uppväxt och liv.

Det är en fantastisk och samtidigt hemsk historia. En berättelse som inte på något sätt är ny, vi har läst det förrut men den är tillräckligt viktig att återberättas om och om igen. Det jag gillar mest i hela boken är det omfångsrika och kärleksfulla persongalleriet, från hennes spännande farmor, till Sakine i badhuset och väninnan Parja.

Det här är de iranska kvinnornas berättelse. Glöm aldrig bort dem.