Salome av Mara Lee

Vi sitter runt ett vackert bord, signerat G Asplund, och samtalar stillsamt om Salome. Vi är oense. Några pekar på att författaren verkligen kan bygga en historia, att hon kan berättarkonsten. Andra hakar upp sig på de platta karaktärerna som blir pappersfigurer runt huvudpersonen Elsa. Att kombinationen myt, symbolik och vardagsliv aldrig smälter samman till något helt.

Romanen handlar om Elsa Mo (sortera om bokstäverna får du se) som likt mytens Salome dansar. I jagform berättar 14-åringen sin historia. Hur bästa vännen Veronica är döende, hur Elsa har fått en fosterbror Johannes som hon inte tycker om, hur svårt det är att dansa så att läraren Klaus blir nöjd, hur pojkvännerna får knuffa, nypa och slå henne, hur vännen Miriam är.

Elsa är min behållning med boken. Hon gestaltas väl. Men hon reflekterar sparsamt kring tillvaron. Hon gestaltas i möten med andra och förhåller sig kyligt och utan egentlig empati till det som händer. Men i och med att jag har svårt att engagera mig i de andra personerna blir också Elsas trovärdighet naggad i kanten.

Kanske är romanen självbiografisk. Kanske finns så mycket mer omständigheter klara och tydliga i författarens huvud. Och kanske är det därför som hon lämnar så mycket oförklarat. Varför är Elsas mamma så helt igenom oförstående? Varför är Johannes bara svart och svår? Varför blir hans (kärleks)relation till Veronica så klichéartad? Vad är det med Elsas relation med dansläraren Klaus? Varför slutar romanen så märkligt?

OSA till en förvirrad läsare

Salome av Mara Lee. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2011.

__________

Johanna L på Bokhora hade till skillnad mot mig en fantastisk läsning. Caroline på Tchoupitoulas likaså. Skriv till mig.

Indignation av Philip Roth

Ett litet felsteg och allt går åt helvete. Så sant som det är sagt, menar pappa Messner och oroar sig alltmer för sin son

Du är en pojke med storartade framtidsutsikter – hur ska jag kunna veta att du inte ger dig iväg till ställen där du riskerar att bli dödad?

Överdrivet överbeskyddande föräldrar kan driva en till vansinne, inte sant Marcus Messner. Jovisst, han förstår att han måste plugga långt bort från sin pappa och väljer ett collage åttio mil bort. Åttio mil. Pappans rädsla ökar exponentiellt med samma antal. Marcus lägger all sin kraft på att ta A efter A i betyg. A:n som ska befria honom från en framtid som slaktare i familjeföretaget. A:n som ska befria honom från översittare. A:n som ska befria honom från risken att bli inkallad. Vi är i 1951 och Koreakriget tar vägar som verkar okontrollerbara och omöjliga att stoppa. Men med höga betyg och fin examen ökar chansen att bli officer och slippa vara i strid. Allt är lovande.

Men redan på sidan 52 bryts berättelsen av. Läsaren får veta att det är den döda Marcus som berättar :Och även som död, vilket jag är och har varit, ja, jag vet inte hur länge …Med denna insikt fortsätter berättelsen om än starkare. Om Marcus bara inte sagt, om han bara inte gjort, om inte.  För de allra minsta saker får verkligen tragiska följder. Precis som pappa Messner sa.

Jag läser med öppen mun min första Philip Roth. Den är så välskriven i såväl språk och händelseutveckling att jag flera gånger frågar mig hur det kommer sig att det dröjt så länge. Meningarna är långa och vindlande, trots att berättelsen är kort och tät. Karaktärerna så väl utmejslade. Slutet går apokalyptiskt mot katastrofen och bärs upp språkrytmiskt så att det dånar John Williams-symfonier i huvudet på mig. Wow!

Indignation. Philip Roth. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2011. Månadens bokval i bokklubben Gondol.

– – – – –

”Indignation har ett slut som jag gärna hade diskuterat med någon”, skriver Linda på Enligt O. Jag kommer till Gbg om en månad. Då kan vi diskutera!

Stig Claesson

Jag lutar mig mot en vägg på Kulturhuset i Stockholm, läser de sista sidorna i Niklas Rådströms Stig. Här ställs ett urval av Stig Claessons – slas –  konstverk ut. Två kvinnor står bredvid mig och jag tjuvlyssnar på deras entusiasm. Jag blir alldeles uppfylld, säger en av dem och sveper med armen mot hela utställningen, att se det här är som att jag hittat igen en känsla från när jag var barn, något som jag glömt bort men längtat efter, och det gör mig alldeles varm.

Jag blir också varm när jag gör min konstrunda. Varm av fascination över det jag ser. Vilken bredd, tänker jag. Vilka bilder. Vilken konstnär! Resor, reportage, filmer, konstverk i teckningar, collageteknik och olja. Och böckerna. Nästan nittio romaner. Enastående. Jag har förstås bara läst en bråkdel.

Men åter till det porträtt av Stig Claesson som Rådström tecknar i sin bok. En vän som skriver till en vän. Boken är välskriven med respekt och glöd. En kärlekshandling, men med det salt som alltid ska finnas med i en minnesbok.

Ingen ska göra honom till vare sig en karikatyr eller en ikon. Han var en av dem som det var något med. Ibland var det alldeles för mycket av honom och ibland kunde det som var av honom bara vara larvigt och självupptaget. Men han var en av dem som det var något med. Det är inte många som det går att säga det om.

Boken handlar förstås också om skapande, såväl i text som bild. Ledorden för den den disciplinerade och hårt arbetande Claesson kan vara tystnad, flit, och frihet. På vägen ut från utställningen köper jag Blåbärsmaskinen, den bok som Claessons son Nils skrev strax efter pappans död. Här blir tystnad, flit och frihet något annat. För att all den produktion som ska komma ut ur konstnären, kräver stora insatser och offer vilket inkluderar familjen.

Två helt olika böcker, såväl till stil och innehåll. Man kan läsa dem båda om man vill få olika bilder av Stig Claesson. Eller också kan man strunta i konstnären och bara bry sig om konsten. Men oavsett: Missa inte utställningen om du är i Stockholm. Den lever sitt eget liv.

Titel: Stig.
Författare: Niklas Rådström
Förlag. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2011.

Titel: Blåbärsmaskinen.
Författare. Nils Claesson.
Förlag: Ruin 2009. Min pocketupplaga kom 2010 och har ett nytt efterord.

Petra har skrivit om Prosa&Marmelad där Niklas Rådström presenterade sin bok.

De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras

Jag såg framför mig hur jag skulle ligga i vilstolen. I  27 graders solsken, varm, loj och med hjärnan nedvarvad till ett lugnt tempo. Så ska nog den här långsamma berättelsen intas, tänkte jag i juni. Men boken hamnade underst i läshögen. I kylslagen augustikväll blir den något annat.

Romanen berättar om några dagar i den heta semesterorten där människorna går sig själva och varandra på nerverna. De är uttråkade. Alla säger att det finns andra platser där man skulle kunna fira en semester så mycket bättre. Men ingen frågar sig varför de ändå stannar kvar. Långsamt lever de sina dagar.

När badrummet äntligen blivit ledigt kammade och klädde hon sig, alltjämt mycket långsamt. Antagligen långsammare än värmen krävde. En timme gick på detta vis.

De går upp om morgnarna, sitter i skuggan, äter middagar och dricker otroliga mängder Campari bitter. Alla längtar de efter något annat som aldrig kommer. Sara och Jacques är där med sin lille son. Pojken, som aldrig benämns annat än som barnet, borde tas om hand av sin barnflicka. Men hon tycker inte om barnet, vill hellre vara tillsammans med sin fästman.  Hör hennes svar när Sara ber henne gå ner till stranden och bada: Det vill jag bara säga er, att om han druttar i vattnet plockar jag inte upp honom, jag är rädd för vatten och det kan jag inte hjälpa.

Som läsare hålls jag distanserad. Dialogen dominerar romanen men ändå sägs aldrig något rakt ut. Man börjar att säga A, men B hålls alltid tillbaka. Kärlek, ångest, frustration blir oförklarat.  Så en dag kommer en man med en båt. Han får allas uppmärksamhet. Allra särskilt Saras.

Det långsamma, repetitiva berättandet ger en rytm när jag läser. Den rytm som skulle ha passat så bra i vilstol och värme. Men lojheten hos de semestrande människorna pressar mig nu stället mot långtråkighet. Jag tröttnar, märker att jag tappar taget om texten och får bläddra tillbaka.

Jag skyller inte på Marguerite Duras. Jag skyller på augustikvällens kyla.

Titel: De små hästarna i Tarquinia
Författare: . Marguerite Duras.
Förlag: Lind&co 2011.
Foto: Anders Bolling