Kategori: Recensioner

Publicerat

Gargoylen – engangerande men långsamt på samma gång

En man vaknar upp på en rehabiliteringsklinik för svårt brännskadade. Han, är en före detta porrproducent och skådis som saknar namn i boken. Han har hamnat där då hans bil exploderat och han själv stått i lågor efter att ha kört utför ett stup när han var påtänd. Det är en lång resa av rehabilitering som ligger framför berättarjaget i boken, men han är fast övertygad om att bara försöka bli så pass frisk att han kan lämna sjukhuset och direkt ta sitt liv. Han vill inte leva i sin nya kropp med transplanterad hud och flera kroppsdelar som saknas.

Då dyker det upp en kvinna vid namn Marianne Engel upp. Hon påstår att hon att de båda känner varandra sen tidigare och att hon själv levt i över 700 år och att de hade en relation tillsammans i tidigare liv. Hon är skulptör och tillverkar gargoyl, ett slags fantastifoster, inte helt olik det som vår brännskadade huvudperson blivit. Hon tar med honom hem, berättar om deras liv tillsammans, lagar honom fantastiska måltider, berättar kärlekshistorier och läser även Dante. Så småningom ger hon honom livsgnistan tillbaka men då visar det sig att hon endast har 28 gargoyler kvar att tillverka innan hon måste dö.

Genom hela boken tvingas vår brännskadade huvudperson att ta väldigt mycket droger och ibland lockas man att tro att han hallucinerar alltihopa och att det som händer inte händer på riktigt. Men berättelsen är stark och biter sig fast och det man starkast slås av från första början är att författaren Andrew Davidson har ett otroligt målande och beskrivande språk. Det känns som man finns på plats i hans sjuksal eller i den brinnande bilen. Beskrivningen av hur hans kropp brinner upp är bland det mest engagerande jag har läst. Samtidigt tycker jag inte att han håller tempot rakt igenom boken. Ibland blir det långtråkigt och långsamt. Som om de målande språket lite tar över berättelsen.

Gargoylen har blivit en riktig braksuccé utomlands och särskilt i Kanada där författaren är verksam. Han erbjöds en miljon dollar för sitt manus men tackade nej. Kaxigt.

Det är Andrew Davidsons första bok och vi får säkerligen se mer av honom. Boken släpptes på svenska i slutet av april i år men har ännu inte tagit sig in för att klättra på topplistorna. Det ska bli intressant att se hur den funkar på den svenska marknaden.

Publicerat

Fjärde träffen – Den ofrivillige fundamentalisten

Det jag älskar mest med våra frukostar är att böcker man läser får ett helt annat djup och engagemang när man diskuterar dom med andra. Jag läste den här boken på semestern i somras och blev lite besviken över att baksidestexten inte stämde riktigt med innehållet. Egentligen blev jag inte särskilt berörd av själva historien och blev något irriterad på huvudrollsinnehavaren och hade det inte varit för dagens träff hade jag nog glömt den här boken ganska snabbt. Vi pratar om Mohsin Hamids bok Den ofrivillige fundamentalisten som var månadens frukostbok.

Rekord igen vid frukostbordet. Hela tolv stycken diskusssionslystna, mer eller mindre morgonpigga hade letat sig till Vetekatten och diskussionen ville aldrig ta slut. Jag fick bryta efter 45 minuter då folk var tvungna att dra sig iväg till jobbet. Så många bottnar och djup och tolkningar ventilerades. Den här boken väckte verkligen eftertanke och i efterhand tycker jag mycket mycket mer om den!

Baksidestexten utlovar en politisk bok, ganska förutsägbar om hur en pakistansk kille, Changez, som jobbar i USA blir stämplad som fundamentalist efter 11 september. Men egentligen ligger det mest hos honom själv. Han möter en amerikan på besök i Pakistan och bjuder honom på en helkväll. Berättarstilen är speciell. Det är bara Changez röst rakt igenom boken och vi blir direkt tilltalade som om vi vore amerikanen. Parallellt löper en otrolig kärlekshistoria som delade frukostgänget i flera olika åsikter. Var hon eller blev hon galen? Var det vackert eller rent av äckligt?  Är det människorna i USAs bild av Changez som förändras eller är det Changez själv som ser USA och dess folk med andra ögon?

Tolkningarna var många och diskussionerna otroligt spännande.  Angående baksidestexten så var det en av deltagarna som menade att den var strikt kommersiell och lockande, för att vi själva förväntar oss att en bok om situationen för Changez ska handla  om just det. Som sagt. Många bottnar. Roliga diskussioner.

Här är några bilder. Fler ser du till höger i bloggen.


Många runt bordet på morgonens frukost.
Bengt-Erik och Bodil
Monica, Pär och Ann-Catrin
Liv, Fredrik, Anna och Isabell
Publicerat

Paganinikontraktet

Tanken var att jag skulle skriva en recension av Lars Keplers Paganinikontraktet nu.  Men det tar verkligen emot. Jag hann knappt börja läsa innan jag förstod att Hypnotisörens uppföljare skulle bli en besvikelse. Klyschiga personbeskrivningar, tröttsamt ihåliga uttryck, inget driv i berättandet och en intrig som känns krystat påhittad allt eftersom kapitlen går. Rådjurskvinnor och machomän är helt enkelt inte min grej. För mig blev det en kamp att faktiskt ta fram boken och ännu mer att slå upp den. För att inte tala om att börja läsa. Så tråkig och inte värd min tid tyckte jag att den var. Visst, jag hade kunnat slå ihop den för alltid efter de där första sidorna. Varför jag inte gjorde så har bara med envishet att göra. Och att jag skulle skriva en recension. Vi kan väl komma överens om att mitt projekt ”Läsa Paganinikontraktet och skriva en recension” gick käpprätt åt oönskat håll.

Ny dag, nya tag.

Publicerat

Spelet

I Ebba von Sydows bok om stil som kom för några år sedan gav hon på slutet några rediga moraltips om hur fina flickor bör bete sig. Inte visa sig intresserade, inte lämna telefonnummer för tidigt, inte dricka sprit efter klockan 12, bli aldrig full och gå aldrig på efterfest.

Betydligt mer omoraliska tips ger Neil Strauss i sin bok Spelet, en bok tjock som en bibel, som handlar om förförelsens konst. Eller om det hemliga sällskap som tönten Neil Strauss går med i för att lära sig ragga. Neil Strauss menar att boken är sann. Han var dock inte vem som helst utan han var journalisten som fick uppdrag efter uppdrag att skriva kändisarnas biografier. Han ligger bakom böcker om Mötley Crue, Dave Navarro, Marilyn Manson och Jenna Jamesson och svände sig i kändiskretsar men hade aldrig haft en flickvän. Genom att anmäla sig till en raggningskurs så förändrades hans liv. Kul för honom kan man tycka. Jag vet inte vad som är värst. Att jag förväntat mig subtila och snygga raggningsknep eller över det faktum att jag skäms för att vara kvinna när jag läser boken. Jag hoppar faktiskt friskt över stora bitar som bara är en upprepning av alla dessa tjejer som gång på gång låter sig förföras av enkla, förutsägbara och banala knep. Jag vill tro att det är det är klicheartade hollywoodbrudar i USA som går på det här.

Jag önskar alla kvinnor läste boken och såg igenom ”spelet”, så här är en crash course i de knep som boken lär ut:

– Stick ut. Våga klä dig så att du verkligen syns. Gärna en galen hatt eller färga håret i någon rolig färg.
– Attackera gärna ditt offer när hon står i grupp, inled samtalet med en fråga eller anekdot som gruppen får tycka till om. Om ditt offer svarar, säg gärna något spydigt till henne inför de andra. Det gör henne mer intresserad.
– Bjud inte på drinkar, du ska inte betala för att få hennes uppmärksamhet.
– ”Negga henne” genom att inte röra vid henne. Om hon försöker röra dig, le och säg något i stil med ”bort med tassarna”.
– Stå rak i ryggen och luta dig inte mot henne.
– Fråga henne inte vad hon heter.
– Fokusera inte på henne, om hennes vänner gillar dig så kommer hon också göra det.

Klassiska bad boy-tricks med andra ord. Du behöver inte läsa 450 sidor för att undvika dom!