Kategori: Recensioner

Publicerat

Vida av Patricia Engels

Sabina låter livet komma till sig, inte tvärt om. Genom barndomen som det främmande elementet i skolan, till ungdomen, åren då allt fick hända, bara något hände har hon flutit med, med små rörelser för att hålla sig över ytan. Pluggtiden, Bogotá, pojkvänner, jobb, New Jersey, drömmar, tillfälligheter, Manhattan, men mest av allt bara flyta med, Miami, kärleksaffärer, låta livet styra, för hur mycket kan egentligen en tanke påverka framtiden?

I nio noveller, nedstamp i Sabinas liv, får vi bland annat möta kvarterets pojkslusk Lucho, lilla Papi, mördarmorbrodern, snygga Nico, gitarr-Lou, Elsa, gamla Paloma, Lucas och Vida. Sabina är rapp i hjärnan, sedan barnsben är hon van att vara en outsider på grund av sitt colombianska påbrå, och blicksnabbt har hon svar på tal som passar, och inte. Hon är modig och små-lat på ett förbryllande och inbjudande sätt. Effektivt sätter Engel spotten på vardagshändelser som säger mer om tid och rum än de flesta tunga tegelstenar. Jag har skrattat så där tillbakalutat ni vet, när kroppen bänder sig för att luften skrattet skapar måste ut. Ibland har jag också behövt lägga ifrån mig boken för att den glesa texten, trots sina få ord, säger så mycket att det är svårt att ta in utan att stanna upp.

Jag är kär i Patricia Engels sätt att beskriva Sabinas värld. Två meningar och jag är på plats, med fötterna i Hudson Rivers smutsiga vatten, förälskad i Luchos livsvana, beundrar hans sätt att röra ciggen när han snackar om sina planer, att allt kommer att bli annorlunda snart, roligt som fan. Jag vill sitta på Venice beach med Diego, se solen smyga sig upp medan vi nyktrar till från billig skumpafylla. Krama vilsna Vida, mellan dröm och verklighet och jag kräver att det görs en längre roman, en film, en pjäs- vad som helst som ger mig mer! Dock är jag säker på att formuleringarna, så skarpa, klockrena och fantastiska gör sig bäst just så här. Så jag får fortsätta att drömma om dem alla, för det har jag gjort sedan jag började läsa, nästan varje natt. Och längtande, väntande se fram emot en andra roman från Engel. Gud, jag blir helt pirrig när jag tänker på det. Som kärlek gör.

ps. Vida MÅSTE ges ut på svenska! ds.

Publicerat

Frukostträff om Hungerspelen!

En iskall kylig morgon trotsade vi nio deltagare vädrets makter och träffades på Vetekatten för att prata om Hungerspelen. Succéromanen av Suzanne Collins som handlar om de grymma gladiatorspelen där 24 ungdomar ska tävla mot varandra. Den som överlever, vinner. Alla andra blir mördade.

Boken utspelar sig i framtiden och går under genre Science Fiction. När vi startade Breakfast Book Club var ett av målen att våga oss på böcker som vi annars inte skulle läsa. När vi presenterades sa nästan samtliga att just SF var en sån där genre man helst hoppade över. Alla utom Anna som älskar SF och som blev den som fick välja ut månadens bok åt oss.

Anna började att berätta om genren, de fördomar som finns och varför det egentligen borde heta Alternativ fiction. Hon har sammanfattat diskussionen jättebra i sin blogg här.  Hur som helst,  Anna blev fast i Newcastle på grund av snöstormen men kunde trots det vara med oss via Skype. Tekniken är väl ändå underbar!

Vad tyckte vi då?

Sammansättningen i Breakfast Book Club är ju lite annorlunda nu än i våras så vi hade några riktiga SF-fans med oss som inte bara läst Hungerspelen utan även de två uppföljande böckerna i triologin och de var såklart ganska lyriska. Vi andra konstaterade att boken är BRA! Med emfas. Spännande, häftigt, svårt att släppa etc. Några hade hakat upp sig på några ologiska saker men det lyckades vi reda ut. För oss ovana vid genren är det svårt att hänga med i vändningarna men vi redde ut det mesta.

Vi enades om att böckerna var modigt samhällskritiska och lite oväntade ändå eftersom amerikanska böcker inte brukar vara det.

En del störde sig lite på enkelt språk, andra tyckte det liknade lite ungdomsbok – andra höll inte med.

På frågan om vi kommer att läsa SF-genren igen svarade några absolut och andra skruvade lite på sig. Jag tror att till våren kommer vi göra ett nytt försök med alternativ fiktion.

Publicerat

Ares tecken

Ares tecken av Dan Buthler och Dag Öhrlund, utgiven på Bra förlag 2010.

Kommissarie Colt och hans medarbetare får ett gäng mord på halsen som tycks ha i alla fall en röd tråd emellan sig. Ett tecken hittas i anslutning till samtliga lik; det så kallade Ares tecken som symboliserar manlighet och också är bilmärket Volvos logotyp. Förutom det anmärkningsvärda i att just detta tecken återfinns vid alla offren, får polisenkåren extra mycket att fundera på då samtliga efterlämnade tecken har pilen avbruten. Vad kan det innebära? I polisgruppen ingår sex män och en kvinna. Hon, Linda, är lesbisk och längtar mest hela tiden tillbaka till sängkammarens sexuella dofter, sin flickväns underliv och den mjuka huden som rör sig i ljuset från sänglampan. Colt, chefen, är man och gift med en kvinna. Han är mycket glad över att hans hustru, till skillnad från majoriteten av kvinnor, har en stark sexlust som fortfarande kan tillfredsställa hans enorma drift.

Parallellt med spaningsarbetet, sker mord efter mord, alla av olika anledningar, men alla på homosexuella män, och alla med en utskriven lapp med en avbruten manssymbol i anslutning. Vad är syftet med morden? Och hur ska Colts gäng hinna få fatt i  mördaren innan de egna nära och kära är i fara?

Spännande blir Ares tecken aldrig, inte ens lite lite. Snarare är historien ofta så pinsam att jag skrattade högt. I pressmeddelandet står att ”Buthler och Öhrlund skriver rappa och engagerande kriminalromaner om tiden vi lever i och de problem som människor möter, kryddat med en dos samhällskritik.” Tyvärr känner jag inget av det.  Boken ska ”vara en uppgörelse med ett av de största samhällsproblemen i vår tid- intoleransen mot de människor som de flesta finner avvikande och onormala”, bara den meningen borde fått mig att rygga och fatta vilken typ av bok det skulle vara. Som de flesta tycker är avvikande och onormala? Den här boken kommer INTE påverka det synsättet. Inte heller ett pressmeddelande som  beskriver problemet på det viset. Det känns lite som att en redaktör har sagt: Hörni grabbar, vi ska inte göra en snajdig deckare på temat bögar då? Alltså mord på bögar, hahaha, annars kan ju folk tro att vi är bögar, hahahaha, hur skulle det se ut va? Men det ligger ju i tiden nu och allt det där, vad säger ni, ska vi köra eller? ”.
Det är elakt skrivet, jag vet, och jag brukar hylla försöken trots att de är dåliga, men det här känns inte äkta.

Sättet författarna skriver på påminner mig om uppsatserna vi skrev på högstadiet, precis när vi lärt oss att en målande beskrivning gjorde läsningen mer njutningsfull. Våra litterära verk blev efter det långa upprepningar, detaljerade in i karaktärernas minsta rörelse, med massor av gevär på väggarna som aldrig användes.  Vi ville visa läraren allt vi visste om allt möjligt genom att inte hålla inne på något. Så är det i Ares tecken också. Nog kan författarna sitt polisarbete, synd bara att de inte förstått att kunskapen kan synas mellan raderna och inte behöver överanvändas.

Till sist, för fanken Bra böcker, korrläs innan ni trycker! Flera stavfel, på många ställen återkommer samma ord precis efter varandra (ex. hos hos), och ständig felanvändning av ”de” och ”dem”.

Urusel och nästan oläslig är mitt betyg. Så.

Publicerat

Ju fortare jag går, desto mindre är jag

Mathea Martinsen är först inte intressant nog för att jag ska vilja läsa vidare. Jag gör det bara för att jag ska. Till och med i en solstol på norra Brasiliens evinnerliga kustband tråkar hon ut mig. Hon är en udda gammal dam som tillsammans med maken kallad Epsilon lever ett trögflytande liv bestående av egentligen ingenting. I hjärnan händer det mer. Jakten på det där lilla som man ska bli ihågkommen för är ärlig men inte speciellt fruktbar. Hon tänker ut lösningar på problem hon tidigare har konstruerat, mortlar frågeställningar sönder och samman tills till och med statistikern Epsilon tröttnar, alla staplar, diagram och sannolikhetsuträkningar är redan gjorda, men hon fortsätter. Maler tills det blir pulver som hon sen blir orolig för är farligt. Och så håller det på. Vardagligheter så futtiga att Mathea själv känner sig förvånad blir till äventyr och här först blir det roligt. Fyrtio sidor in i boken hör jag mig själv skratta högt över hennes ologiska tankegångar som efter varv på varv slutligen blir inget annat än geniala. Rädslan för att dö bär de flesta av oss, bara sättet att hantera den är olika. Mathea har sitt. Livrädd och modig trotsar hon inre lagar utan att blinka, för att i nästa ögonblick inte våga gå utanför dörren i rädsla för att någon ska se henne. Ännu mindre bli sedd som den som ingen ser. Och hur bryter man ett sådant mönster?

Det är en fin och mycket lättläst roman Kjersti Annesdatter Skomsvold debuterade med (på svenska,Gilla Böcker, 2010). Och rolig. Jag tänker mig att Sissela Benns fantastiska högstadiekaraktär Filippa Bark kommer att bli som Mathea när hon blir gammal. Och när jag tänker så blir den ännu bättre. Jag sa till min vän Hanna precis när jag släppt sista meningen att det var en himla tur att jag fortsatte, för helheten gör den väldigt läsvärd. Och så är det verkligen. Sorglig, varm och mycket rolig sitter den kvar ännu, i alla fall en vecka efter att den blev utläst, och det är det i ärlighetens namn inte alla böcker som gör.

Ps. Min glädje över att Mathea Martinsen twittrade la sig ganska snabbt eftersom det aldrig hände något. Synd. Två tweets i månaden gör det inte för mig i alla fall. Ds.