Kom ju på att jag glömt blogga från frukostträffen i juni, säsongsavslutning och allt. Vi hade alla läst Till sista andetaget av Anne Swärd, som handlar om en flickan Lo som växer upp i en storfamilj men som enda barnet och är förutom från föräldrarna, omhuldad och skyddad från alla håll och kanter av mostrar och fastrar i en salig röra.
Hon träffar den mycket äldre pojken Lukas och en stark vänskap och kärlekshistoria tar sin början. Det är otroligt mycket symbolik i boken som är roligt att diskutera, den återkommnde elden, den osympatiska modern, fadern som inte går att prata med, oljeplattformar, frånvarande fäder med mera. Alla läser vi in olika saker i karaktärerna.
Vi enas om att språket är bra och fyllt av överraskningar. Oväntade ord som inte passar in bryter av och skapar dramatik. Några av oss har helt fattat tidsrummet helt fel trots att det står på baksidan att den utspelar sig runt 70-talet. Vi tycker det känns äldre.
En del bihistorier hade vi klarat oss utan men på det stora hela gillar de flesta boken och dess frågetecken och dubbelhet.
