Kategori: Recensioner

Publicerat

De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras

Jag såg framför mig hur jag skulle ligga i vilstolen. I  27 graders solsken, varm, loj och med hjärnan nedvarvad till ett lugnt tempo. Så ska nog den här långsamma berättelsen intas, tänkte jag i juni. Men boken hamnade underst i läshögen. I kylslagen augustikväll blir den något annat.

Romanen berättar om några dagar i den heta semesterorten där människorna går sig själva och varandra på nerverna. De är uttråkade. Alla säger att det finns andra platser där man skulle kunna fira en semester så mycket bättre. Men ingen frågar sig varför de ändå stannar kvar. Långsamt lever de sina dagar.

När badrummet äntligen blivit ledigt kammade och klädde hon sig, alltjämt mycket långsamt. Antagligen långsammare än värmen krävde. En timme gick på detta vis.

De går upp om morgnarna, sitter i skuggan, äter middagar och dricker otroliga mängder Campari bitter. Alla längtar de efter något annat som aldrig kommer. Sara och Jacques är där med sin lille son. Pojken, som aldrig benämns annat än som barnet, borde tas om hand av sin barnflicka. Men hon tycker inte om barnet, vill hellre vara tillsammans med sin fästman.  Hör hennes svar när Sara ber henne gå ner till stranden och bada: Det vill jag bara säga er, att om han druttar i vattnet plockar jag inte upp honom, jag är rädd för vatten och det kan jag inte hjälpa.

Som läsare hålls jag distanserad. Dialogen dominerar romanen men ändå sägs aldrig något rakt ut. Man börjar att säga A, men B hålls alltid tillbaka. Kärlek, ångest, frustration blir oförklarat.  Så en dag kommer en man med en båt. Han får allas uppmärksamhet. Allra särskilt Saras.

Det långsamma, repetitiva berättandet ger en rytm när jag läser. Den rytm som skulle ha passat så bra i vilstol och värme. Men lojheten hos de semestrande människorna pressar mig nu stället mot långtråkighet. Jag tröttnar, märker att jag tappar taget om texten och får bläddra tillbaka.

Jag skyller inte på Marguerite Duras. Jag skyller på augustikvällens kyla.

Titel: De små hästarna i Tarquinia
Författare: . Marguerite Duras.
Förlag: Lind&co 2011.
Foto: Anders Bolling

Publicerat

Cirkeln

Vilken härlig historia de har fått ihop, Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. är bara början på en triologi om ett gäng tonårstjejer i en svensk liten småstad. Handlingen är centrerad kring en gymnasieskola där mystiska dödsfall inträffar. Det hela är mycket ockult.

De flesta kanske redan har läst boken men jag vill ändå inte spoilra för mycket. Själv var jag helt nollställd innan jag började läsa och jag gillade det. Det här är normalt inte alls min genre men någonting slog an hos mig här. Kanske var det den svenska småstaden och de fina personbeskrivningarna och de olika utvecklingarna hos karaktärerna som kändes riktigt trovärdiga.

Slutet tyckte jag var sådär – men annars gillade jag det skarpt. Jag kommer nog läsa nästa del också och det är ett bra betyg från mig i denna genre. Nästa del kommer 2012 och ska heta Eld, 2013 kommer avslutningen i boken Nyckeln.

Publicerat

Julia av Anne Fortier

Det viktigaste först. Den här boken kommer att säljas i miljoner exemplar. Och den kommer att älskas av lika många. Förmodligen många fler.  För alla er som fängslades av  mystiken i Da Vinci-koden (Dan Brown) och romantiken i Lyckan, kärleken och meningen (Elisabeth Gilbert) med livet är Julia (Anne Fortier) ett måste. Ni kommer att svälja den hel med rodnande kinder och pulsen dundrande i bröstet.

Julie Jacobs är en tjugofemåring med båda fötterna på jorden. Så har det alltid varit. Inga utsvävningar. Därför blir arvet efter tant Rose, som uppfostrat Julie och tvillingsyrran Janice, en utmaning att ta emot.  Till skillnad från Janice får inte Julie del i kvarlåtenskaperna där det stora huset med tomten i Virginia ingår. Istället får hon i hemlighet en nyckel till ett bankfack i Siena där deras döda mor levt de sista åren av sitt liv.  Med nyckeln tätt intill sitt förvirrade hjärta beger sig Julie iväg. Mot Europa och den stad tant Rose alltid varnat för.

Kanske är det solen som strilar sig fram mellan bladen i linden vid härbret denna semester, att Pelle och Ebba (katterna)spinner vid min sida och att Henke (maken) serverar mig kallt Chardonnay-vin när eftermiddag närmar sig kväll.  Kanske är det för att jag känner mig fri från måsten att tycka och tänka så himla mycket för en gångs skull. Och kanske är det de litterära referenserna. Hur som helst lapade jag i mig Julia på två dagar medan lästa blad flög över ängen där jag suttit. Aldrig uttråkad, bara då och då ojande över många floskler och enkla passager att vila i. Jag gillade varken Da Vinci-koden eller Lyckan, kärleken och meningen med livet. Men Julia kommer att sitta kvar. Som en förbjuden dröm som någon äntligen vågat sätta på pränt. Tack, Anne Fortier för det.

Publicerat

Frukostträff 16 juni: Till sista andetaget

Kom ju på att jag glömt blogga från frukostträffen i juni, säsongsavslutning och allt. Vi hade alla läst Till sista andetaget av Anne Swärd, som handlar om en flickan Lo som växer upp i en storfamilj men som enda barnet och är förutom från föräldrarna, omhuldad och skyddad från alla håll och kanter av mostrar och fastrar i en salig röra.

Hon träffar den mycket äldre pojken Lukas och en stark vänskap och kärlekshistoria tar sin början. Det är otroligt mycket symbolik i boken som är roligt att diskutera, den återkommnde elden, den osympatiska modern, fadern som inte går att prata med, oljeplattformar, frånvarande fäder med mera. Alla läser vi in olika saker i karaktärerna.

Vi enas om att språket är bra och fyllt av överraskningar. Oväntade ord som inte passar in bryter av och skapar dramatik. Några av oss har helt fattat tidsrummet helt fel trots att det står på baksidan att den utspelar sig runt 70-talet. Vi tycker det känns äldre.

En del bihistorier hade vi klarat oss utan men på det stora hela gillar de flesta boken och dess frågetecken och dubbelhet.