I torsdags såg jag Kalle Haglunds Brunnsgatanföreställningarna. Som vanligt oerhört stilsäkert, smart, skarpt, allvarligt och roligt. Om än lite ojämnt här och där. Helheten förblir dock en pärla värd att putsa upp trista dagar, när tron på människan sviktar. I samband med dessa fyra föreställningar ger Kalle Haglund också ut boken Mellanstadier. Samlade brev, sagor, tankar och idéer. Har man följt Kalle genom åren känns några av texterna igen, ibland har tankar utvecklats och bitvis är det helt nya alster. Breven till Åsa och berättelsen om hur Kalle ringde barnboksförfattaren Ulf Stark tillhör mina favoriter. Haglund är unik på många sätt. Som poet är bäddar han in diskbänksrealism i regnbågsfärgad romantik, hans sånger ger 70-talsnostalgin ytterligare en dimension och med tydlig självdistans visar han upp en person vars hela väsen vill göra skillnad, men där världens välbefinnande väger för tungt på de ensamma människoaxlarna. Verken är värda att läsas om och om och om igen. För varje gång märker man ett nytt sätt att se dem, kanske genom att förändra intonationen en aning. Samlingen är formgiven av Bold faces och finns att köpa i butik inom kort.
Rapport från frukostträff – Döden & co
Imorse slog vi nästan rekord i antal deltagare. Eller vi slog faktiskt rekord om vi räknar in Bob. Vi var då hela tretton runt bordet som diskuterade Lukas Moodyssons bok Döden & co. Som vanligt var åsikterna rejält splittrade och isär. Bra så. Det blir roligast diskussioner då.
Ungefär halva styrkan tänkte introvert, pretentiöst och tråkigt språk som var fullt av upprepningar. Andra halvan tänkte poetiskt, vackert, sant och äkta. En mycket bra beskrivning av en människas sorgearbete och kärlek till sin pappa.
Boken har en dramaturgisk kurva och en musikalisk ton. Vi enades om att hela boken är skriven i en stream of counciosness men tvärtom James Joyce eller Virginia Wolf så blir det aldrig svårläst och tungt.
Även om en del tyckte boken var ointressant så är den aldrig långsam eller svårläst. Det flyter även om det är tungt ibland och jobbigt att läsa hur han vältrar sig i sin sorg.
Som en deltagare sa på ett ungefär:
– Det är som att lyssna på en vän som ältar. Man tycker det är skitjobbigt när vännen ska dra allting för hundrasjuttiofemte gången men man lyssnar ändå för man tycker om personen.
Jag reagerade en del på att den är så manlig. Alla kvinnor i bokenär antingen älskarinnor eller thailändska horor vilket känns lite sexistiskt, men inte många höll med. Jo, Johanna, som läst boken tidigare och recenserat här på Breakfast Book Club. Läs hennes recension här.
Vad tyckte du?
Att ringa Clara av Anna Schulze
Hör upp! Jag har läst en roman som faktiskt sitter som ett drömspel i min hjärna, fint och mycket tänkvärt. Liksom mjukt plingande, runt,
runt snurrar det och släpper mig inte hur jag än försöker. Det kändes på en gång. Carolin och Clara, de två ungdomarna som möts i förberedande skola för högre musikstudier vid sexton års ålder. De är utlämnade till varandra på det internatboende utbildningen innebär. Båda vilsna på olika sätt. Båda beroende av just det den andra har att ge. I en svårförklarlig symbios lever de vägg i vägg, sida vid sida. Musiken har de gemensamt, Carolin på fiol, Clara på cello. Men framför allt har de fantasierna och längtan (och rädslan) efter livet som sen ska börja.
Vi får följa de bådas unga år genom den vuxna Carolins ögon, då hon refererar till deras historia för att försöka förstå det som nu händer. Varför svarar inte Clara? Varför kan hon inte bara vara som en vanlig människa? Bete sig som folk. Jag vill inte berätta mer, jag vill verkligen att ni läser själva. Jag tänker på alla med bipolär sjukdom, oroligt inre och oförklarliga mentala dippar. Och jag tänker att hur man än tolkar Anna Schulzes mjuka, musikaliska språk, är det en inblick i den mänskliga skörheten hon ger oss.
Missa inte, hörni.
ps. Så klart måste jag nu läsa Schulzes debut också, som jag helt missat. Längtar. ds
Mina vackra ögon av Nina Hemmingsson
Jag har längtat och längtat och äntligen är den här. Mina vackra ögon av fullkomligt briljanta samtidsskildraren, illustratören och serieskaparen Nina Hemmingsson. Få personer kan som hon, komprimera vår tid och vilka vi är i den, till bara en enda serieruta. Få personer har också formuleringsspets nog att göra det både obeskrivligt roligt och så ända in i märgen sant. Kanske är de avhängiga av varandra de där två. Vad hade humorn varit om det som beskrevs inte var i allra högsta grad igenkännbart? Jag är din flickvän nu, som kom 2006, är numera en klassiker, vars små dialoger blivit interna skämt och folkligt svar på tal. Hur bemöter man ”lilla-gumman-attityd” om inte med bajshumor, klyschor med klyschor. Och med tystnad möter vi våra hurtiga vänners svårighet att hantera vårt mentala mörker, för vad annat kan vi göra?
På torsdag ska jag fira släppet av boken, då Kartago samkör release av Mina vackra ögon och Kellermans Rocky volym 20 på Strand. Skvaller och bilder kommer.