Böckerna om journalisten Frida

En lärobok i hur det är att komma ut som journalistpraktikant, så kan man beskriva Carin Hjulströms bok Finns inte på kartan som handlar om journaliststudenten Frida som hamnar på en lokalredaktion mitt i Småland utan ordentliga instruktioner eller ens en vettig handledare. Exakt så kan det faktiskt gå till. Boken är engagerande och väldigt verklighetstrogen.och har ett bra driv men blir kanske lite för mycket. Det känns som författaren försöker få med alla aspekter av journalistyrket som finns och alla journalistutbildningar borde uppmuntra sina elever att läsa den för att se lite vad för verklighet de hamnar i.

Har precis läst ut uppföljaren Hitta vilse. Frida är nu klar med skolan och letar jobb. Hon får drömjobbet på kvällstidningen men på grund av sparpaket tvingas hon lika snabbt sluta och måste söka andra vägar till försörjning.

Samma känsla av skolboksexempel finns med här. Här tas gränserna mellan information och journalistik upp, frilansens dilemma, etiken men också en rad andra bihistorier. Det blir rörigt och spretigt när Carin Hjulström dessutom försöker få in investeringsproblematik, frånvarande pappor, döende pappor, lägenhetsaffärer, dejtingsajter och dejtande, chefer som blir utbytta, en dansskola, städjobb vid sidan av, resor till Spanien, vikariesvängen, ett bröllop med mera med mera.

Boken hade definitivt vunnit på att några handlingar strykits men jag gillar ändå att den är verklighetstrogen journalistisk arbetsmiljö och tar upp viktiga frågor.

Med sakta steg

Ja, jag lyssnar på ljudbok när jag promenerar, ni vet det nu, och kanske till och med önskar att jag någon enda gång ska låta bli att ta upp det. Men nä, det går inte. Jag måste. Denna gång är det Strindbergs stjärna av Jan Wallentin (Albert Bonniers Förlag) jag måste prata lite om. Jag är SÅ besviken. Inläsningen av Johan Rabaeus funkar fint, men historien, nä, håller inte överhuvudtaget. Jag har kommit tio kapitel in i romanen och jag känner ingenting, har ingen lust att veta hur något går och blir allt slöare i stegen. Drivet är obefintligt. Karaktärerna är tråkigt uppdiktade och ännu en gång skildras allt utanför Stockholm som efterblivet. När ska vi sluta förlöljliga människor som bor utanför huvudstaden som handfallna och småpuckade? Ett så otroligt tröttsamt och förlegat grepp. Jag ska fortsätta lyssna, om den ger något i efterhand återkommer jag med recension. Men jag tvivlar.

Det fördolda av Michael Hjort & Hans Rosenfeldt

Jag har haft Det fördolda som ljudbok när jag promenerat den senaste tiden. En deckare skriven av tv-seriemanusförfattarnaHjort och Rosenfeldt, ljudboken inläst av skådespelaren Niklas Falk. Modern, helt ok trovärdig, skriven för att snabbt kunna bli film (påminner om Keplers två på det sättet) och inte så übertöntigt macho som svenska (och utländska) polisdeckare brukar vara. Den var väldigt bra att promenera till, spännande utan att vara övermatad med detaljer. Jag kunde lätt hamna på villospår i hjärnan, för att efter några sekunder enkelt ta plats i historien igen, utan att ha missat så mycket. Polisarbetet, politiken, samhället, personerna; allt kändes väldigt i tiden och jag kan mycket väl tänka mig att ha en uppföljare i lurarna. Falk får mer än gärna läsa även då.

Nionde träffen: Bluffen av Unni Drougge

I torsdags var det dags för årets sista frukostträff. Sex deltagare var vi som masade oss upp för att diskutera Unni Drougges bok Bluffen. Från början var det meningen att Unni själv skulle vara med men ett litet missförstånd och bortkommet mail gjorde att fick klara oss själva.

Unni Drougge har dock varit så himla snäll och svarat på lite frågor via mail och förtydligat några saker för oss, frågor som kom upp under diskussionerna vid frukosten.

Boken handlar om skvallerjournalisten Berit Hård som råkar fotografera och filma Jan Guillou på bokmässan när han utsätts för ett mordförsök. Kaos och panik uppstår men bilderna kan hon sälja dyrt och på sätt och vis lite starta om sin karriär.

Samtidigt blir hon ganska snart kontaktad av Leif G W Persson som vill att hon ska börja gräva i historien än mer. Bland annat kommer hon i kontakt med Unni Drougge som liksom skrivit in sig själv i historien på ett roligt och väldigt självdistansierat sätt.

– Det var lite som en rättvisefråga”, skriver Unni Drougge till mig när jag frågar varför hon valt det greppet. Hade jag tagit mig fräckheten att sno andras “varumärken” fick jag bjussa på mitt eget. Det visade sig också fungera som ett reningsbad. Jag var trött på min persona, på hur jag skildrats i offentligheten. Jag känner mig faktiskt ganska befriad idag.

Berit Hård är en riktigt skön och oförutsägbar hjältinna. Långt från de diskbänksrealistiska kvinnliga deckarhjältinnor vi är vana att se, med småbarnsliv, trassliga förhållanden och stressade går på knäna. Berit Hård går loss på krogen, drar hem karlar, är yppig och frodig och jäkligt sexig, snackar grovt och har en pytonorm som husdjur.

Vi gillade verkligen Berit Hård men vi var överens om att det ibland blev förvirrat med både Berit Hård och romanfiguren Unni Drougge själv i historien eftersom vi emellanåt vid läsningen föll in i tanekn om Berit Hård som författarinnan Unni Drougges alter ego. Hur nära ligger Berit Hård dig själv frågar jag?
– Alla romankaraktärer är nog delaspekter av det egna jaget. I alla fall om man vill göra dem levande. Jag tror att jag skulle vilja vara som Berit, bara don’t give a shit liksom. Samtidigt ger jag ju en lite romantiserad syn på det här med att röka, kröka, äta onyttigheter, vräka i sig praliner och ragga hem olika snubbar varje kväll. Det gör sig kanske bäst i romanform.

Några tyckte det var lite svårt med det grova språket. En erkände att hon reagerade starkare eftersom det var en kvinna som skrivit det. Samtidigt tyckte alla att du har ett fantastiskt bra språk med många härliga metaforer och uttryck som ”högonbryn”, ”avståndsförälskelse” etc.

Andra reagerade på att vissa karaktärer är riktigt namngivna som t ex Jan Guillou, Leif GW och Ann-Marie Skarp medan andra fått andra namn, som t ex Amelia Adamo som förekommer i början och Piratförlaget är omskrivet som Gerillaförlaget. Varför inte konsekvens?
– Det ingick i själva idén, att låta gränserna flyta och ge läsaren lite huvudbry: vad är sant och vad är inte, typ, svarar Unni.

Hade du hela historien och slutet klart för dig när du började skriva?
– Ungefärligen. Men det händer ju alltid saker under resans gång. Boken fick fler gåtor och bottnar än jag hade tänkt mig.

– Boken är en drift med krimgenren, fortsätter Unni, där de flesta författare inte alls vet hur det går till i den undre världen. Jag känner ju några gangstrar som jag talade mycket med, och de retar sig skitmycket på att deckarförfattare är så illa insatta. Jag vet att slutet var ironiskt och att de som förväntar sig en traditionell kriminalhistoria kan ha blivit lite snopna. Men det var verkligen min avsikt: att göra slutet riktigt snöpligt. Så som det ibland går till.

Hela Breakfast Book Club ser fram emot nästa Berit Hård-roman och Unni Drougge avslöjar att hon redan skriver på nästa som ska heta Lyckan och avslutar med att hälsa till alla härliga läsare och tackar för engagemanget.
– Jag blev jätteglad, och beklagar att det blev så struligt med frukostträffen, avslutar hon.

Missa inte att också läsa Aase Bergs artikel om boken Bluffen i Expressen, Pösmunkarna.