det är på morgonen det händer!
Maken gick och vann en kokbok och nu har vi äntligen bläddrat igenom och satt post-it-lappar på de maträtter vi ska laga. Det var mycket gott att välja mellan med udda och spännande ingredienser. Men var köper man curryblad och marsalavin egentligen?
Hälften orkade inte läsa ut. Hälften läst med stor behållning. Ungefär så var ställningen när vi diskuterade Spill på tolfte frukostträffen. Spill är skriven av Sigrid Combüchen och fick 2010-års augustpris.
Långsam och seg i början tyckte de flesta. Det var en tröskel på ungefär 100 sidor som man måste ta sig över (vilket flera av oss inte orkade), men sen flöt det på. Fantastiskt språk, udda grepp och fina miljöbeskrivningar. En lite annorlunda roman men omtyckt.
Ja, det var lite kort hur diskussionerna gick på träffen.
Nu har jag precis läst sista sidan. Och jag tycker precis som jag skrev i halvtid att Döden & Co är mycket läsvärd. Jag gillar språket som upprepar sig liksom i tankar som inte vill släppa loopen. Jag vet exakt hur det känns. Lucas far har gått bort och inget blir som det var. Jag gillar hur Moodysson beskriver sorgeprocessen och minnena som vävs ihop, eller snarare hur minnena blir en del av sorgeprocessen. Den desperata längtan efter att förstå varför allt blev som det blev, och rädslan att få veta detsamma. Identitetssökandet i och med att någon går bort är så på pricken beskrivet liksom den idoga kampen att överleva samtidigt som viljan att dö aldrig varit större. Dubbla känslor så stora att de riskerar att förgöra hela personen.
Något får mig att tänka på Lars Noréns dagbok. I sättet att beskriva vardagen, arbetstyngd konstnär söker mening och sätt att hantera det kreativa trycket över bröstet. Men också det så kallat manliga geniet som tror sig se världen på ett unikt sätt, urskulda sina fula tankar om oskuldsfulla objekt till kvinnor, som något djupt djuriskt och ofrånkomligt, till och med för ett geni. Jag blir väldigt trött på de ständiga ältandet om näpna flickansikten, bara skuldror och mitt i allt ihop dåligt samvete för just ältandet. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att det är värre att kommentera sig själv som gubbsjuk när man är det än att bara vara det.
Oavsett mina känslor kring medelålders män som drömmer om unga kvinnor håller jag Döden & Co som en intressant och fin roman som jag är mycket glad att jag läst, och säkert kommer att tänka en hel del på i framtiden.
Agneta Sjödin är aktuell med sin roman om flickan Yemen som lever i någon omnämnd öken någonstans i mellanöstern. Det är en resa från förtryck och brutalt äktenskap mot att hitta lyckan.
Historien är ganska fin men det känns som man har läst den förrut. Dessutom innehåller den en hel del klyschor jag retar mig på. Å ena sidan är Yemen en stark kvinna som reser sig ur sitt brutala förhållande, å andra sidan är det bara män, män, män i boken som stärker henne och talar om hur hon ska göra. Från den älskade brodern till den mystiska vandringsmannen till den fantastiska älskaren. De kvinnor som finns i boken är svaga och veka och fulla av avundsjuka och missunnsamhet.
Man skriver att den är i Paulo Coelhos anda och jag förstår vad dom menar. Den är lite romantisk, sötsliskig och full av målande beskrivningar, lite för mycket av det goda, precis som hos Coelho.
Boken har fått en hel del uppmärksamhet i bloggvärlden på grund av det fina paketet som förlaget skickade ut. Läs mer om det här.