Kategori: Recensioner

Publicerat

Hittebarnet av Katerina Janouch

Äntligen dags att återuppta bekantsskapen med barnmorskan Cecilia Lund från böckerna Systerskap och Bedragen.

Så här skrev jag om en av de tidigare böckerna: ”Jag gillar också att boken tangerar att nästan bli en deckare trots att det inte finns något mord. Chic lit och spänning i en och samma genre. Mest av allt gillar jag dock historierna från förlossningsavdelningen som hon kryddar berättelsen med.” Och det följer med även i tredje boken som handlar om ett väldigt nyfödd bäbis som någon lägger utanför förlossningen och som Cecilia Lund hittar.

Boken går i precis samma stil som de andra två men kanske något lugnare. Tyckte det hände mer i de båda två tidiga och att den här historien blir lite mer som en passage. Jag har lite svårt att engagera mig i hittebarnet och i Cecilias liv där hon nyss upptäckt att hon själv är gravid. Trots det längtar jag redan efter fyran som är på gång.

Publicerat

Upptäckten av currywursten av Uwe Timm

Under sju fikaträffar återger ålderstigna fru Brücker i sakta mak livet i Hamburg under andra världskriget. Bomberna som föll, elavbrotten, matransonerna, desperationen efter sällskap och samtalen på matbespisningen där hon jobbade. Hon stickar medan hon minns, äter lite tårta, och gör vår berättare, romanens jag, otålig av iver att komma vidare i historien. Han vill höra hur hon, som för länge sedan varit granne med hans faster,  kom på receptet till den berömda currywursten. Om ryktet ens stämmer att det var just hon som skapade det. Nåja, allting har sin tid, och fru Brücker, vill inte stressa. Exakt sju möten tar det visar det sig, innan han och vi får veta historien om upptäckten av den vitt kända kalvkorven. Sju möten som förtäljer en vardag i en tid vi läst sönder och samman i skolan. Inte mindre viktig för det, men det händer något när fokus ligger på annat än kriget, offren och förövarna. När personerna och livets detaljer ges utrymme att själva stå för historien, bara som de är.

Uwe Timm pendlar oerhört skickligt mellan Brückers minnen från krigets sista skälvande veckor, efterföljande år och nuet på ålderdomshemmet, där romanens jag av nostalgiska skäl nyfiket lyssnar. Ur osentimentala beskrivningar tecknas en helt vanlig kvinnas överlevnadsstrategi i en värld där allt annat rämnar. Det finns varken tid eller plats för självförebråelser över saker som hänt. Livet är nu, så varför inte ta vad som finns och göra det bästa av det?

Upptäckten av currywursten är en blandning av ett välbevarat gammalt fotoalbum och en perfekt berättad skröna. Jag har både hittat en författare att upptäcka, och en fiktiv hjälte att inspireras av.

Jag kissar på mej, fick hon äntligen ur sig.
Har ni gjort en sån bra bytesaffär?
Ja. Jag startar eget.
(s.166)

Nöden är uppfinningens moder. Och jag ser mig omkring för att kanske kunna skapa något jag med, trots brist på nöd. Hemgjord glögg är inte bra nog.

Publicerat

Halvtidsavstämning

Läser Uwe Timms Upptäckten av currywursten nu och måste säga att jag får mersmak. Lik känslan som Bokbabbel beskrev härom dagen, vill jag nu nästan sluka boken hel för att den både är lättläst och smakar så bra. Jag vill redan med halva boken kvar påbörja Timms senaste bok (den fjärde på svenska), I skuggan av min bror. Det är något med skröne-formen som tilltalar, tror jag. Har ungefär samma känsla nu som jag hade när jag läste Klas Östergrens Gentlemän på gymnasiet. Udda personligheter i för mig ovana miljöer och tider. Det är en annan typ av läslust den triggar, och jag gillar det.

Well, så är det inte heller utan att jag blir sugen på stark välgjord korv, men det har väl mer med min matkärlek att göra.

Publicerat

Undergångaren av Thomas Bernhard

(Bokförlaget Tranan 2004, utgiven i original 1983 med titeln Der Untergeher)

En man, för länge sedan pianovirtuos , tänker tillbaka på den trio han på femtiotalet var en del av, tillsammans två andra nu framlidna pianovirtuoser. En av dem begick nyligen självmord i förtvivlan över att inte längre kunna styra sin notbladsvändande syster som lämnat det gemensamma hemmet för ett eget liv. Den andra, Glen Gould död i sjukdom och galenskap många år tidigare. Glen Gould var världens bästa pianist. Ett geni om vi får tro berättaren, som också skrivit en bok om den gamle vännen och sedermera även världskända pianogeniet. Fram och tillbaka tänker nu den kvarlevande berättaren på hur det egentligen kommit sig att trion utkristalliserats som den gjort. Tre helt olika personer, med helt olika förutsättningar och sätt att hantera livet. Hur de möttes och varför. Bitterheten över att inte vara den bästa, och att heller aldrig kunna bli det, tvingade både självmördaren, av geniet kallad Undergångaren, och berättaren, av geniet kallad Filosofen, att ge upp pianospelandet. Endast geniet skulle fortsätta, så var reglerna. Trots att de alla tre nått svindlande höjder i karriären genom högre studier på Mozarteum i Salzburg, var det så det fick bli, och där börjar slutet, faktiskt för dem alla tre.

På ett oerhört torrt sätt går berättaren, Filosofen, igenom självömkande livsåskådningar,  principer hans vänner levt efter och det självförakt som  tycks äta varje Österrikare inifrån vare sig den vill det eller inte.  Berättaren lever förmodligen endast för att han flytt Wien för Madrid.

Undergångaren är lättläst och mycket rolig på ett torrt, nästan passivt aggressivt sätt. Däremot inte sagt att jag har fått ut speciellt mycket av den. Kanske kommer jag att tänka på den då och då, för att vissa passager har varit mycket roande, och för att sättet berättaren förhåller sig till sina bekanta är så uppenbart avståndstagande, men ändå kärlekssökande sätt, kanske så en ensam människa minns det som varit? Och så har vi Österrikehatet, otyglat och innerligt, bara det är roligt.

Ja, kanske blir det fler T Bernhard med tiden. Men det är inget jag kommer att prioritera.