Kategori: Recensioner

Publicerat

Från A till Ö: J som i JPod

Douglas Coupland var länge en av mina litterära husgudar, men efter JPod försvann han ur mitt liv, vet inte hur, för jag tyckte otroligt otroligt mycket om romanen. Se själva: .

”Livet på landet har i huvudsak inneburit husrenovering, men mellan spikande och intellektuella samtal om var reglar bäst placeras har jag läst Jpod. Mina anteckningar om den är röriga. Vet inte hur jag ska sortera dem i begriplig text. För jag är uppfylld, på ett oroväckande, närmast religiöst vis, av boken. Vill bara skriva ”Wow!” och ”Läs den!” Eller ännu hellre komma och högläsa den för er!

Men jag skärper mig. Börjar med det anteckningsblad som säger att det här är en bok som handlar om ”meningen om livet.” Åtminstone väcker frågan om vad en människa är och varför hon lever.

Finns det någon given allmän-mening för mänskligheten? J/N

Finns det en given specifik mening för den enskilda människan? J/N

Om N, är meningen för människan att skapa mening? J/N

Etc…

Googlar man ”meningen med livet” får man över 500 000 träffar och jag undrar vilken av träffarna som Ethan Jarlewski skulle välja, huvudperson i JPod. Jag törs inte spekulera. Han skulle kanske göra en enkät bland sina jobbarkompisar på avdelningen där allas enamn börjar på J.

Till sitt yttre är JPod en roman där Ethan arbete med att utveckla tv-spel är en del, och hans fritid en annan. Ethans pappa har skådespelarambitioner och suktar en talroll. Ethans mamma har en fantastisk marijuanaodling och i bokens inledning har hon just råkat döda en biker som hon har saker otalt med. Businessmannen, kinesen Kam, har också en betydande roll i den absurda händelseutvecklingen.

Boken är ironisk (kanske…) och otroligt rolig. När jag läser vissa delar skrattar jag högt och när jag därefter går runt och högläser för familj och vänner, skrattar jag ännu mera, så mycket att ingen hör vad jag säger. Det är bra för då måste de läsa själva.

Men det roliga och intressanta i JPod är inte berättelserna utan allt annat. Att romanen inte är en roman med enbart fiktiv text utan också delar av det som är Ethans pågående liv. Meddelanden, biljetter, omslag, skräptecken, primtals-serier, mejl, intervjuer etc bryter hela fiktionen och gör boken till något annat, eller något mer, än en roman.

I boken figurerar också författaren Douglas Coupland. När han dyker upp ombord på planet på Kina tänker jag först att ”snark, skriva in sig själv, är inte det lite B?” Men han spelar en väsentlig roll och frågan om meningen med livet får ytterligare aspekter. För vad är vi människor egentligen? Är vi alla egentligen bara ”flyktingar från en Douglas Coupland-roman.”

J/N

Publicerat

Välkommen till evigheten av Camilla Grebe

Hon är en makalös berättare, Camilla Grebe. Än en gång levererar hon en lysande spänningsroman i serien om flickorna och mörkret, en variant av deckargreppet ”Det slutna rummet.” Midsommarfirandet på den lantliga egendomen ”Evigheten ”slutar i fasa och chock. En av gästerna hittas mördad i en inifrån låst stuga där bara offret och värdparets Lykke och Gabriel Andersens två tonårssöner befunnit sig. Ett ödesmättat mörker sluter sig om familjen för att aldrig flykta. Åtta år senare grips Lykke Andersen misstänkt för nytt mord under ännu en midsommarnatt.

Jag tänker inte säga mer än så, Välkommen till evigheten är en roman ska läsas totalt förbehållslöst, man ska inte veta ett dugg. Låt mig dock säga att paret Andersen är båda i bokbranschen eller förlagsbranschen kanske man ska säga, och en del tjuvnyp delas ut. Känner igen typerna, skrattar gott när ”Fifty shades of Grey” diskuteras och dissas trots att ingen läst boken. Att författaren till nämnda bok finansierar att den mer smala litteraturen överhuvudtaget kan publiceras är det ingen bryr sig om. 

Fast allra bäst i boken är familjeskildringen och de noga tecknade karaktärerna, precis som alltid hos Grebe. Fattar inte hur hon kan vara så jädrans bra i precis varenda bok hon skriver!

 Utgiven på Wahlström & Widstrand 2022.

Publicerat

Bokfrukost om Den udda kvinnan och staden

Lite märklig känns hela upplevelsen att återigen sitta på Vetekatten och samtala om böcker. Fast underbart. Men ovant. Vi resonerar om Vivian Gornicks Den udda kvinnan och staden.

Det är den nu 80-åriga författaren som flanerar i staden New York, ofta med sin goda vän Leonard. Tillsammans samtalar de om livet som är och som har varit. Högt och lågt. Vackert och fult. Genom boken strösslas anekdoterna om människor författaren mött, hört talas om eller läst om. Somliga personer kan vara svåra att förankra i minnet. De flyter bort och blir något anonymt, så lätt i staden. Men många blir minnesvärda, tänkvärda bekanta som vi diskuterar närmare.

Vi säger: Det här är verkligen en storstadsskildring. Staden som den självklara platsen med alla dess fördelar och nackdelar. Jag ser gatorna framför mig och går liksom arm i arm med författaren. Min längtan till New York blev intensiv. Huvudpersonen ville inte gå in i känslorna, det blev ett skav. Därför blir det för ytligt på sina ställen. Vissa anekdoter fångar mig. Andra glöms bort. Slutet så fint därför att det inte är ett slut. Livet går vidare.

Den udda kvinnan och staden. Vivian Gornick. Utgiven 2015. På svenska av Natur och Kultur 2022 i översättning av Maria Lundgren.

Publicerat

Oh William av Elizabeth Strout

Älskar att befinna mig bland de karaktärer som befolkar Elizabeth Strouts universum. Hon är en gudabenådad skildrare av människor och I Oh William är Lucy Barton tillbaka som berättare. (Lucy en av de mest älskvärda och insiktsfulla romankaraktärer jag mött.) William är Lucys första make som efter en livskris börjat släktforska och upptäcker att hans mor dolt väsentliga delar av sitt liv för honom. Han ber Lucy, som stod svärmodern nära, att följa med honom på en resa till Maine för att söka klarhet. 

Det finns alltid en livssorg hos Strouts romankaraktärer, men också hopp och försoning över de små glädjeämnen som livet trots allt skänker. Som läsare blir man djupt berörd, hos mig framkallar det någon sorts hoppfull melankoli som skänker mig lugn. Låter väldigt underligt men så är det.

Oh William är ännu inte översatt till svenska men om man nu inte vill läsa på engelska så finns ju första romanen om Lucy ” Mitt namn är Lucy Barton” att läsa. Och jag tror faktiskt att man har större behållning av Oh William om man känner till Lucys bakgrund. Så här skrev jag om boken i en bloggy från 2017.

Jag har alltid varit svag för böcker där huvudkaraktären berättar om något livsavgörande som hände för länge sedan. Här får jag mitt lystmäte stillat med besked. Lucy hågkomster är, trots avsaknad av romantik, vemodiga och bitterljuva. Hon berättar om en lång sjukhusvistelse på 80-talet då hennes mor, som hon inte träffat på många år, kommer till hennes sjukbädd. Lucy växte upp under små omständigheter, familjen hade knappt om pengar, torftiga relationer sinsemellan och levde i sin egen bubbla utanför gemenskap och sammanhang. Lucy tog sig mot alla odds vidare till college, därefter till New York City och blev författare.

Men då på 80-talet var hon ung och vilsen. Att hennes mor faktiskt tar sig ut på en lång skrämmande resa för hennes skull är en oväntad gåva. Jag tycker om Lucy, hon är skör men ändå stark. Hon är mild mot sina medmänniskor och tycks ha en naturlig fallenhet för försoning och kärlek. Hon är en vänlig själ och vänliga själar finns det alldeles för få av i litteraturen. En detalj för alla New York-nördar, Lucys rum på sjukhuset lyses upp av ljusen från Chrysler Building under dygnets mörka timmar. En ljuvlig detalj, eller hur?

Utgiven på Forum 2017. Översatt av Kristoffer Leandoer.