Brända skuggor av Kamila Shamsie

En roman som är kusligt aktuell då den tar avstamp i det som de flesta av oss fruktar just nu:

Nagasaki, morgonen den 9 augusti 1945, himlen är lysande blå. Hiroko Tanaka är insvept i en kimono som tillhört hennes mor. Hon är lycklig, hennes älskade har friat till henne på morgonen, de har drömt om fred och vävt planer inför sitt gemensamma liv. Så blir världen vit, Hiroko överlever atombomben men förlorar allt. På hennes rygg finns för alltid ett brännmärke i form av de tre fåglar som prydde kimonons bakstycke.

Den 28 sidor långa inledningen är ljuvligt skriven. Tät, intensiv naturskildring av den stad som strax ska förintas och varmt ömsint om den självklara kärleken mellan japanska Hiroko och tyske Konrad. Skulle kunna fungera utmärkt som en enda novell, men som tur är för oss läsare berättar Shamsie vidare. Hiroko kommer atombomben till trots att få ett långt liv, ett par år senare beslutar hon sig för att fara till Indien där Konrads syster bor med sin familj. Hon kommer aldrig att återvända till Japan, hennes liv blir långt och ovanligt. Hon finner kärlek och vänskap, hon blir mot alla odds mor till ett barn.

Shamsies karaktärers liv har alla påverkats av världshistorien skeenden, de är rotlösa men har kanske erfarit något större, att leva föränderligt. De har vackra omhuldade minnen av livet de brukade leva men de ger inte upp, de vandrar vidare. Och alla är de omsorgsfullt tecknade av en författare som jag gärna läser mer av.

Brända skuggor är utgiven på Bokförlaget Tranan 2014, översättning av Birgitta Wallin.

Aldrig av Ken Follett

En fantastisk roman, mångfacetterad, smart och välskriven. Jag läste Aldrig före Putin invaderade Ukraina och tänkte för mig själv att nu har Ken Follett, thrillermästaren och alla gubbars favoritförfattare, faktiskt skrivit en dystopi. Dessvärre är jag inte lika säker längre, fruktar i stället att Follett kan ha förutspått det som är på väg att hända just nu. 

Försöker dra mig till minnes om jag läst något av Follett tidigare men vet faktiskt inte. Har börjat botanisera i hans utgivning för jag kommer definitivt att läsa mer. Gillade hans täta, lättflytande text, trots att Aldrig är en tegelsten på 665 sidor saknas onödiga ord och utvikningar. Jag älskar det globala världspolitiska perspektivet, de fina personporträtten och hur kedjor av händelser skickligt vävs samman. (Kan inte berätta mer i detalj, skulle förstöra er läsupplevelse då.) Gillade verkligen slutet, var inte vad jag väntade mig men var det första som slog mig när jag hörde att Ryssland gått in i Ukraina. Läs så får ni se.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022. Översättning av Lena Karlin och Jens Ahlberg. Finns både som ljudbok och e-bok om man tycker att den inbundna är för tung. 

Andarnas hus av Isabel Allende

Andarnas hus var mitt första möte med latinamerikansk ”magisk realism” och jag älskade boken från första sidan. Jag läste för första gången på 80-talet och omläsningen nu gjorde mig inte besviken, jag fångades åter av historien om patriarken Esteban Trueba och de starka och egensinniga kvinnorna i hans värld Férula, Clara, Blanca och Alba. Som ung blir Esteban djupt förälskad i den undersköna grönhåriga Rosa. Han blir utom sig av sorg när hon hastigt dör. Fylld av vanmakt ger sig Esteban av till det vanskötta och fallfärdiga familjegodset Las Tres Marías där han under många års hårt slit och våldsamt utnyttjande av fattiga arbetare skapar sig en förmögenhet. Berättelsen är vindlande, våldsam och ödesmättad, de övernaturliga inslagen helt logiska, jag tror fullt och fast på den klärvoajanta Claras kontakt med andevärlden.

Allende tvingades lämna sitt hemland Chile efter militärkuppen 1973, som släkting till den mördade presidenten Salvador och som politiskt engagerad fanns inget val. Andarnas hus skrevs i exil och bygger på de historier som Allendes morfar berättade för henne som barn och vävs samman med Chiles tragiska nutidshistoria. Jag har läst ett antal romaner av Allende under åren och visst är hon en bra författare, men inget av hennes senare alster griper tag i mig på samma sätt som Andarnas hus. 

Romanen gavs ut på nytt i Norstedts klassikerserie 2017 och finns även som ljudbok. Översättningen av Lena Anér Melin.

Bokfrukost om Tokyo Ueno Station – utgången mot parken av Yu Miri

Vårens bokcirkeltema är ”Staden” och februariboken utspelas i Tokyo. I Uenoparken lever Kazu, en äldre hemlös man vars liv bestått av arbete, som ung familjeförsörjare lämnade han Fukushima för att arbeta med uppbyggnaden av Tokyo. Han träffade nästan aldrig sin familj, hans uppgift var att försörja dem och det saknades medel för att resa hem oftare. Hans liv är ödsligt och han frågar sig själv om han ens levt ett liv att tala om, han tror inte det. 

Det förvånar mig att denna lilla bok på blott 160 sidor kan rymma en hel värld. Varligt och ömsint skildrar Yo Miri, Kazus öde, japanska traditioner och hon ger de hemlösa ett ansikte. Det finns många människor som Kazu och deras historier berättas sällan. Texten är melankolisk, helt annorlunda skriven än andra japanska böcker jag läst, tex. Haruki Murakami.

Några röster från från morgonens diskussion:

Det är en mörk sida av Japan och Tokyo som skildras, annorlunda
Jag var i Ueno-parken när jag läste,  alla ljud, dofter var där, en så sorglig bok 
Plikten är viktig för Kazu, han ville inte ligga sin familj till last 
Ensamheten i de hemlösas läger var påtaglig 
Fantastisk berättar-stil. Som en haiku, alla delar som samverkade så bra.
Vi är inte vana att läsa den här typen av berättande
Det distanserade – vi som lägger känslorna på huvudpersonen. Han klagar 
inte själv.
Alldeles för mycket om staden, gillade bara berättelserna om Kazu själv. 
Man fick som läsare hela Japans nutidshistoria till livs utan att man märkte det. Romanen är en skildring av efterkrigstidens Japan
Tydligt att japanerna har ett annat sätt att leva om man jämför med oss

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022. Översättning från japanska av Lars Vargö.