Kategori: Recensioner

Publicerat

Hajar i räddningens tid

Det var ordet Hawaii som fick mig att lystra när Elzas bokhylla presenterade den här boken. Hawaii, hur är det att leva där? Så tänkte jag.

Runt Noa svindlar ett mirakel. Hur han blev till, hur han räddades från hajattacken, hur han lägger handen på något trasigt och gör det helt. Sjuka verkar bli friska, skador verkar läkas, sår försvinner vid hans beröring. Ryktet sprids, folk vallfärdar till hemmet för att träffa honom, mot betalning, och den fattiga familjen får under en tid andra ekonomiska möjligheter. Men det sätter också så stor press på Noa. Och de andra barnen hamnar i skymundan. Vad är de, annat än Noas syskon?

Men det är ändå inte det magiska i den här magiska realismen som gör romanen fantastisk utan just det realistiska. I nedslag genom åren och ur familjemedlemmarnas olika perspektiv löper berättelsen om familjen. Ambitionerna är stora. Konflikterna likaså. Barnen växer upp och lämnar öarna för att hitta nya möjligheter och sätt att leva. Men de återvänder till ön, till hemmet. Som om det aldrig går att vända på något.

Det klassiska sättet att berätta med allas perspektiv och de tydliga tidshoppen är en berättarstil som jag tycker mycket om. Sällan vet jag vad som ska hända, lever bara i romanens universum, förfäras när det går dåligt (ofta) och gläds när det går bra (det händer). Jag läser så att säga med öppen mun och hänförs.

Hajar i räddningens tid. Kawai Strong Washburn. Utgiven 2020, på svenska samma år av Norstedts. I översättning av Andreas Vesterlund.

Publicerat

Hamnet av Maggie O`Farrell

Varje detalj är utsökt, språket hänförande vackert. O´Farrell har överträffat sig själv och skrivit en oförliknelig roman. Året är 1596 och platsen Stratford-upon-Avon. Agnes befinner sig bland sina bikupor och hennes man på sin teater i London, båda ovetande om att deras son Hamnet förtvivlat letar efter en vuxen då han tvillingsyster hastigt insjuknat i hög feber. Hamnet ska sedermera ge namn åt sin fars världsberömda skådespel Hamlet, men det vet ännu ingen någonting om.

Det vore förmätet att försöka sig på att redogöra för romanens innehåll, den är helt enkelt för mångfasetterad och för mästerligt gestaltad. Agnes, Hamnets mor, är berättelsens mittpunkt och jag älskar allt hos henne.  Bondflickan med gåvor utöver det vanliga som gifter sig med sina småbröders latinlärare. En kärlek ljuvligt skildrad och som består trots att paret som unga kommer att leva sina liv långt ifrån varandra.

Vackrast och innerligast i romanen är nog skildringen av sorgen efter ett djupt älskat barn. Hur sorgen existerar och tar sig olika uttryck allteftersom tiden går. Hamnet är översatt till svenska av Malin Bylund Westfeldt som även hon överträffat sig själv. Fantastiskt skickligt gjort. Maggie O´Farrell belönades med Woman´s Prize for fiction tidigare i höst. Som ni förstår, fantastiskt välförtjänt!

Och förresten, en sak till, den inbundna boken är en liten juvel i sig, utan tvekan en av min bokhyllas vackraste böcker!

Utgiven på Sekwa/Etta Förlag 2020. Översättning av Malin Bylund Westfeldt.

Publicerat

Edith och Julian

Det var som att gå i en uppförsbacke till en början. Distansen till Ava, romanens huvudperson, är påtaglig och jag bryr mig ärligt talat inte särskilt mycket om vare sig henne eller Julian, killen hon flyttat in till.

Det är två saker som ändå håller mig kvar. Hongkong-miljöerna där dramat utspelar sig, kunde gärna få vara mer, och Avas resonerande om språk, hon arbetar som engelsklärare.

Och boken tar sig. Uppförsbacken planar ut när Ava möter Edith och förälskar sig djupt. Ava blir levande, både som människa och romanfigur. Känslor och konflikter uppstår eftersom Ava ändå bor kvar hos Julian, var skulle hon annars bo. Ibland träffas de alla tre och konkurrensen och svartsjukan hos Edith och Julian är påtaglig. Jag lägger på plussidan till ett skarpt och välformulerat språk.

När Edith försvinner ur vardagen blir gestaltningen av Ava distanserad. Trots alla hennes kladdar till förklaringsbrev till Edith är det som att betrakta någon som vänt ryggen åt mig. Det kanske är meningen, men för mig blir det åter en smula uppförsbacke i läsningen.

Edith och Julian. Naoise Dolan, Utgiven 2020, på svenska samma år hos Wahlström & Widstrand, i översättning av Klara Lindell.

Publicerat

Dina händer var fulla av liv av Suad Ali

Skenbart enkelt och rättframt berättas somaliska Noras historia. Född i en läkarfamilj och uppvuxen i en by flyttar hon som tonåring med familjen till Mogadishu. Nora utbildar sig till gymnasielärare, gifter sig med sin stora kärlek och får en liten dotter.  Dock, för varje år blir det politiska klimatet i Somalia allt mer oroligt och till slut tvingas Noras familj fly. Nora hamnar så småningom i Sandviken.

Blev djupt gripen av berättelsen om Nora och hennes nära och kära.  Det obarmhärtiga ödet att tvingas fly sitt hemland, se sina näras liv förspillda och verkligen vara helt ensam i världen. Skildringen av det svenska samhälle som Nora möter är så på pricken och helt osentimentalt skildrat. Arbetsförmedlaren som när Nora uppger att hon är en högt kvalificerad lärare råder henne att ta arbete som lokalvårdare i skolan för att på så sätt ändå vara i skolmiljön. Kollegerna som försöker få kontakt genom att fråga om maten i hennes matlådor och hela tiden pratar om att hon är från Afrika som man ser som ett enda land, inte en världsdel. 

Texten är lätt att ta till sig och har driv trots att den rymmer oceaner av mörker och hjälplöshet. Man vill läsa för att se vad som ska hända härnäst. Boken passar många och det är bra, för Dina händer var fulla av liv är förutom en fantastisk roman, ett stycke nutidshistoria som så många som möjligt bör ta del av. Passar väldigt bra som bokcirkelbok och passar även YA-läsare.

Utgiven på Norstedts 2020.