Kategori: Recensioner

Publicerat

Vardagar med Ulf Lundell

”Okej. Vi startar i det faktum att Ulf Lundell har en särskild plats i mitt liv. Jag har alltsedan jag läste Jack första gången (1977, alldeles för ung och fattade för lite) haft honom som min följeslagare, uttolkare och livskamrat oavsett vad Lundell har haft för sig på sin kant. Oavsett vad han sagt och gjort utanför musiken och böckerna.

Det gör att jag alltid är mycket mer sträng när jag läser och lyssnar till honom. Han är min själsfrände men jag vill inte ertappa mig med att glo på hans texter med skimmertonade glasögon och bli hänförd och imponerad och glad på samma sätt som när goda vänner gör något intressant.  Jag anstränger mig hårt för att stiga bort från ”känslan av Ulf Lundell” och låta text stå för sig själv.  ”

Så inleddes min allra första bloggy om Ulf Lundell, 2010 på OOOFbok. Sedan Jack och LP:n Vargmåne har jag lyssnat på de flesta låtar, läst alla böcker. Gillat somligt bättre än annat.

Jag har alltid hävdat att Lundell är Sveriges bästa samtidsskildrare oavsett om hans utblickar finns i bokform eller i musiktexter. Han sätter fingret i luften och noterar vart vindarna blåser, lägger skarp blick på aktuella diskussioner och debatter.

Nu läser jag Vardagar 3, den senaste i hans dagboksanteckningar. 870 sidor om här och nu, då och sen, detaljerat och välformulerat. Ofta vackert. Alltid skarpt. Han fångar världen, en känsla, ett intryck med några få ord. Han sticker som vanligt upp fingret i luften – sin och vår – och känner av. Gestaltar det exakt.

”För stränghet – min – till trots: det här är bra. Mycket bra.”

Vardagar 3. Ulf Lundell. Utgiven 2020 av Wahlström & Widstrand.

Publicerat

The Other Americans av Laila Lalami

Bokcillen alias Cecilia Agemark förgyller vår dag med en recension av en bok som hon storgillar! Om ni vill ha fler boktips från Cecilia så hittar ni henne på Instagram under @bokcillen

The Other Americans börjar med att Driss, en marockansk invandrare, en sen vårkväll blir påkörd av en bilist vid en mörk korsning och omedelbart avlider av sina skador. Den enda som ser olyckan är en illegal immigrant från Mexiko som inte vågar berätta för polisen vad han blivit vittne till eftersom han är rädd för vad som kan hända honom då.

Romanen har många berättarröster som alla på något sätt är kopplade till händelsen. Det är en blandad skara vad gäller klass och etnisk tillhörighet; ett tvärsnitt av dagens USA. Huvudkaraktärer är Driss dotter Nora som egentligen bor i San Fransisco och arbetar som musiker och Jeremy som spelade i samma skolorkester som Nora när de gick på high-school och som nu är polis efter att ha varit soldat i Irak.

Driss och hans familj har varit i USA sedan 80-talet, men särskilt Maryam, hans änka, känner sig fortfarande som en främling, kanske inte egentligen för hur hon behandlas utan snarare för att hon saknar familjen och nätverket som finns i hemlandet. Båda makar är högutbildade och fick lämna hemlandet på grund av politiska åsikter och har inte kunnat arbeta med det de studerat till. Känslan av alienation finns även generationerna emellan. De lever inte riktigt inom samma kultur. Jag känner igen tankegångarna från andra verk av författare med invandrarbakgrund. Tydligt ser vi de förväntningar som finns på barnen å ena sidan och å andra sidan de uppoffringar som föräldrarna gör. Familj och familjedynamik är alltså starka teman som genomsyrar berättelsen.

Boken utspelar sig i en liten ort i inre Kalifornien, nära nationalparken Joshua Tree och jag uppskattar Lalamis beskrivningar av ökenlandskapet väldigt mycket. Det här är en väldigt intressant roman ur flera perspektiv och den känns väldigt aktuell när den gör detta nedslag i det amerikanska samhället i en tid av växande främlingsfientlighet, både där och i många andra delar av världen. Ett annat närbesläktat tema är den amerikanska drömmen, ganska välbehandlat sedan tidigare, men som Lalami ändå lyckas göra brännande genom en lägesrapport från dagens polariserade samhälle, där alla inte är lika inför lagen. Och där mängder av immigranter saknar en egen röst.

Det här var verkligen en roman i min smak som uppvisar både samhällsengagemang och genuint bra berättande. I dessa coronatider har jag stundtals haft svårt att koncentrera mig på läsning men den här bokens kapitel är föredömligt korta. Jag blev också verkligen fängslad av de olika människoödena. Det är en roman som speglar dagens USA men som tar upp många viktiga och allmängiltiga ämnen som även är går att känna igen från vårt samhälle. Det är en bok som engagerar och låter läsaren tänka själv; här är inget svart eller vitt. Lalami är en skicklig berättare som både bygger upp stämning och skapar komplexa karaktärer. Jag ger romanen toppbetyg!

Hos förlaget kan man läsa mer om boken.

Publicerat

Säg inget om Lydia av Celeste Ng

”Lydia är död. Men det vet de inte om ännu.”

Så lyder bokens första meningar och jag förleds att tro att jag läser en spänningsroman, men där tar jag fel. Jag läser om Ohio på 70-talet, om familjen Lee och om hur deras framtid, en stilla vårmorgon, förändras för alltid. En lågmäld familj, en familj som hukar under det sociala arvets betingning. För de hade aldrig talat med varandra om det som låg och skavde eller att de tre barnen Lee betraktades som annorlunda i sin homogena skola eftersom fadern James Lee var född av kinesiska föräldrar.

Det är intelligent och innerligt ömsint skrivet. Celeste Ng har lyckats skildra ett mångfasetterat familjedrama utan att ta parti, utan att utse en syndabock. Det är en strålande debut om ett av människans vanligaste misstag, att se sina barn som en spegelbild av sig själv. Hon kryper under skinnet på sina karaktärer, hon vänder ut och in på dem och på deras bristande föreställningsförmåga, så att det river i magen. Det är kort sagt en lysande debutroman, tät, välskriven och redigerad till perfektion, inte ett onödigt ord. Den amerikanska originaltiteln är Everything I never told you, en titel som i hög grad berättar vad boken handlar om.

Om ni frågar mig så är Säg ingenting om Lydia snäppet bättre och även flera snäpp mörkare än Celest Ngs Små eldar överallt som kom på svenska förra året. Båda böckerna passar utmärkt som bokcirkelböcker, finns massor att prata om.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2020. Översättning av Anna Strandberg.

Publicerat

Bokfrukost om Fåglarna

Nu säger jag något om covid-19. Hur tillvaron för alla är så annorlunda och märklig. Jag som frilansar kan sitta på hemmakontoret precis som vanligt, men nu med skillnaden att min make sitter i ett annat rum och jobbar och att alla fritidsaktiviteter är inställda. Rutiner och hållpunkter (3-kaffe) för de ganska lika dagarna framåt.

Jag tänker på det när jag läser Fåglarna. Hege och Mattis som bor i sitt hus någonstans på norska landsbygden och sällan träffar någon, om det inte är nödvändigt. Hege stickar för försörjningen. Mattis, som är eljest, har försökt att göra dagjobb åt bönderna för att kunna bidra. Men det är svårt. Han vill helst inte. Varje dag. Vecka in och vecka ut. År in och år ut.

Så kommer förändringar. Morkulledraget har flyttat sig att flyga över just deras hus. En fågel blir skjuten. Två flickor från långt bort är snälla med Mattis som så törstat efter social närhet. En man kommer till huset och Hege ser möjligheter till något annat i livet.

Frukostbokklubben samtalar digitalt den här gången. Framför mig på skärmen är rutorna med välbekanta ansikten. Jag tänkte skriva flimrar, men det gör det inte. Min dator är perfekt. Däremot glimrar det när kloka kvinnor formulerar sina tankar om läsningen. Vi pratar om det enastående om att så konsekvent låta läsaren vara i Mattis huvud, i hans språk och vindlande tankegångar. Om hur ensamma de är på sin gård, hur de törstar efter någon att prata med som inte dömer eller annat.

En timme senare släcks de där rutorna en efter en. Jag tror att vi är tämligen överens om att Fåglarna är One of a kind och att en bra bokfrukost är en bra bokfrukost även på zoom.

Fåglarna av Tarjei Vesaas. Utgiven 1957. På nytt av Norstedts 2019 i ny översättning av Staffan Söderblom.