Från A till Ö: I som i Ingen sång om kärlek

Som jag tjatat om tidigare vill jag inte längre leva i ett bibliotek, jag rensar hårt och osentimentalt i bokhyllorna och är nu nere i tusen böcker. Häpp. Men jag har ett ställe där jag samlar så kallat omistliga böcker. Sådana som jag skulle kasta ner i en pappkasse om huset började brinna (eller nej, det skulle jag inte för då skulle jag ta skokartongen med foton, men ni förstår principen).

En av de omistliga är Karen Duves Ingen sång om kärlek. Jag läste den 2004 och blev helt knockad som Maggan brukar säga. Jag går där och tittar på den ibland, men har inte vågat mig på en omläsning. Tänk om den inte längre är omistlig? Jag sprider tipset vidare i alla fall. Tänk om den blir omistlig för er!

Så här tyckte jag hursomhelst för snart tjugo år sedan:

” ’När jag var sju år lovade jag mig själv att aldrig älska någon. När jag var arton gjorde jag det ändå. Det var precis lika hemskt som jag hade trott.’

Det slår Anne fast i inledningen. Vi får följa henne genom livet och trots att berättelsen är så tragiskt med en hemsk familj, okänsliga vuxna och kärlekslöshet är boken oerhört rolig! Svart humor gillar jag mycket. Viktproblem är en viktig ingrediens. I tidiga år blir Anne medveten om sin vikt efter att gymnastikfröken skapar sin trevliga tävling. ”Beräkna skillnaden mellan den näst tyngsta och den lättaste flickan i klassen”.

’Om det stör dig så att du väger så mycket så får du väl banta”, sa min mamma, och den tid då jag ätit med glädje, reservationslöst och utan skuld. låg bakom mig för tid och evighet.’

Genom livet har Anne en längtan efter kärlek tillsammans med insikten om att hon ändå inte är värd kärlek. Det temat kan lätt ha blivit gråtmilt men här är det precis tvärtom. Med sin lätt absurda, kyliga och svarthumoristiska ton skapar författaren en bra och läsvärd historia.”

Utan ont uppsåt av M J Hyland

Lite blek är han, Patrick, men han vill ändå börja på ny kula. Lämnar morsan och farsan för att flytta till kuststaden. Pensionatet är litet men välskött. Bortsett från ägaren Bridget bor där bara ett par män. Ny kula. Det är ju så man säger. Det är ju så man gör, tänker Patrick när det nu sket sig med universitetet. Med Sarah.

Pappan: ”Så vad tänkte du göra nu?” Jag sa att jag inte visste. Jag hade trott att han skulle vara arg, men jag hade inte trott att han bara skulle fortsätta se på teve.

Börja om på ny kula. Komma fort från. Starta på nytt. Patrick hinner knappt flytta in på pensionatet förrän morsan kommer på besök – undrar varför han stack så snabbt. Han blir glad när hon kommer, att hon bryr sig. Men arg också. Sådär dubbelt. Sådär som alltid.

På återhållsam prosa växer bilden av Patrick fram. Frustrerad och full av längtan efter att bli sedd och älskad. Det händer inte mycket, samtidigt händer allt. Jag sitter i aktersalongen på M/S Gotland och har lämnat fastlandet bakom mig. Reser mig för att köpa kaffe, tvekar att lägga ifrån mig boken.  Men det går att promenadläsa då vi glider så lugnt över vattnet.  Ibland försöker jag snabba på läsningen när historien går sakta. Men det går inte. Det är som om Patricks berättelse måste gå i sin egen tak och jag får bara foga mig.

Så händer det. Det var inte meningen, upprepar Patrick om och om igen. Vad är meningen, egentligen? På häktet träffar han sin tilldelade advokat. Efter samtalet:

”lycka till grabben.” Han kallar mig för grabben och bröstet snörs åt.

Från föräldrarna hörs ingenting förrän pappans brev kommer. ”Jag ber dig också att inte ringa till oss. Jag ber dig att ge oss tid”

Det är en halvtimme kvar till Visby när jag slår igen boken. Den har haft mig helt i sitt grepp. Jag är på Patricks sida. Trots det, trots allt. Jag andas med honom. Vem skulle annars göra det?

Jag klistrar en post-it-lapp på romanen, skriver Läs den! och lägger den på bistrobarens disk.

Utan ont uppsåt. M J Hyland. Utgiven av Brombergs 2011.

Klassikerläsning: Frukost på Tiffanys

I dagarna tre blir det nu tjusiga frukostar på lokal. Inte flashigt som Tiffanys, men elegant ändå. Så jag bjuder på en återblick och påminnelse om en väldigt bra bok:

En sak som jag tycker om med klassiker – här i betydelsen gamla böcker som fortfarande är populära – är känslan av att dela läsningen med så väldigt många andra.  Jag har just avslutat  Truman Capotes Frukost på Tiffanys. Den gavs ut 1958 och på svenska ett par år senare och jag ser framför mig rader av kvinnor och män som läst romanen sedan dess.  Jag tror det blev en stor snackis när den kom. Huvudpersonen Holly Golightly är den unga småstadskvinnan som flyttar till New York. Hon lever ett liv där kvällarna är fyllda av restaurangbesök, shower och cocktails. Och män. Som kan ge henne smycken eller lite pengar som tack för att hon förgyllde deras kväll.

I samma hus som Holly flyttar en författare in och genom att studera hennes sopor ser han att hon läser

Reader’s Digest, resebroschyrer och horoskop, att hon rökte en esoterisk cigarett vid namn Picayune och livnärde sig på mjukost och kex

Det var inte längesedan jag såg filmen – den berömda med Audrey Hepburn som Holly – och jag undrade om jag skulle kunna läsa romanen utan att ha Hepburn på näthinnan och Moon River klingande i bakhuvudet. Men jag måste säga att boken är någonting annat. Grundhistorien är förstås densamma med Holly och berättaren som blir goda vänner och Hollys besök på fängelset och utredning om narkotikaaffärer. Festerna och utsvävningarna, jo allt är där.

Men den här romanens dryga 100 sidor är så välskrivna att filmbilderna snabbt singlar iväg någonannanstans. Det är New York under andra världskriget och en känsla av framtidstro och dekadens då

först drack vi några Manhattans hos Joe Bell, och när han fick höra om min framgång, blev det champagnecocktails på husets bekostnad. […] Jag tänkte på framtiden och talade om det förgångna.

Holly känns mer sårbar och utsatt i romanen och riktigt samma glamourkänsla får jag inte. Mer en ung kvinnas sökande efter efter sig själv och hur platt och klyschigt den formuleringen än låter så är boken sannerligen inte det.  Min stora behållning är att den fångar tidsandan och miljöerna så bra och är så precist och elegant skriven. Med bara några ord skapar Capote en person eller en miljö.”

Frukost på Tiffanys. Truman Capote. Utgiven 1958. På svenska 1960. Min underbart vackra utgåva kommer från Albert Bonniers klassikerserie .

Från A till Ö: H som i Hur man närmar sig ett träd

Har ni tittat på Mästaren? Svt som presenterar svenska kulturpersonligheter som får berätta om hur deras kreativitet ser ut. Lite pretentiöst sitter de starkt belysta bakom ett skrivbord. Man antar att de får frågor att svara på men ingen intervjuare hörs. Bara Mästaren och hens visdomsord: Så här gör jag.

Jag har alltid gillat att höra hur skapande människor skapar. Nästan aldrig kan de redogöra för det (vem kan?) men det är spännande att lyssna till när de försöker. Det är bilder och fraser och människor och musikslingor som singlar förbi dem. Snabbt och lyhört fångar de upp.

En av personerna i Mästaren är Eva Dahlgren. För en massa år sedan kom hon ut med boken Hur man närmar sig ett träd. I samband med det skrev jag:

”Jag läste ut den här boken för några dagar sedan men har grubblat över hur jag ska sammanfatta mina tankar om den. Tanken med boken är att beskriva den skapandeprocess som det innebär att till exempel skriva musik och text till låtar som ska bli en skiva. Det var av det skälet jag köpte den. Jag tycker om böcker som handlar om skapandeprocesser, som beskriver ångest och eufori som följer en sådan process. Ur det perspektivet är boken intressant och gav mig mycket. Av det skälet kommer jag också att bläddra i den då och då.

Det är, antar jag, omöjligt att skilja den skapande från det skapade under själva processen. Därför får läsaren också delta i det övriga liv Eva Dahlgren lever under det året som boken handlar om. För mig är det ingen bonus, ibland blir jag bara otroligt störd över de dagboksanteckningarna, över alla andra saker som görs och som berättas om. Andra läsare, särskilt de som har något slags förhållande till Eva Dahlgrens musik, ser säkert annorlunda på det.”

Av det skälet, skriver jag alltså, kommer jag också att bläddra i den då och då. Men det hände faktiskt aldrig. Men boken står välsorterad i hyllan och bara väntar på att få bli återbläddrad. Vem vet, en dag.