Jag har slitit mig en stund från Nattfilm (700 sidor…) och haft ett samtal om en annan bok: Paradisträdgården av Amy Waldman. Det slog oss att vi inte har hört så många prata om den. Kan det bero på att den inte lästes och/eller försvann in i glömskan? Så här skrev jag i bloggyn
Paradisträdgården är namnet på det bidrag som vinner tävlingen om vad som ska uppföras på platsen där World Trade Center en gång stod. Juryn diskuterar de olika förslagen fram och tillbaka men till sist bestämmer de sig. Paradisträdgården är den minnespark som ska få symbolisera både död och liv, sorg och hopp. Vinnarkuvertet öppnas. Namnet på skaparen av trädgården är den amerikanske arktiekten Mohammad Khan och det blir knäpptyst i salen. Det är utgångspunkten för en välskriven och intressant kollektivroman. Från olika berättarperspektiv får vi följa det kaos som råder i New York åren efter terrorattacken. De anhöriga. Politiker. Advokater. Journalister. Och inte minst Mo Khans berättelse.
Utgångspunkten är sann. 2003 var det en designtävling om hur ett 9/11-memorial skulle se ut. (Läs om det här). Jag tänker mig att Amy Waldman tog sin utgångspunkt där och sen funderade: “what if…the winner was an architect with a muslim name…” Hon lyckas verkligen att skapa en trovärdig historia som innehåller så mycket mer än konflikten om minnesmonumentet. Jag är så imponerad av romanen när jag slår igen den att jag tänker att det kommer dröja innan jag får läsa något lika bra.
Missa inte den. Finns på pocket.
Jag baxar upp boken med hjälp av kuddar. Boken är så tung att hålla. Hårdkokt språk, sinnrik intrig och fylld med mängder av dokument och textutdrag. Så himmelens spännande!
Numera åker jag inte till Norge så frekvent som tidigare. Det är synd för det är ett underbart land. Jag gratulerar med dagen!
Jag har haft ämnet uppe tidigare – romaner i sjukhusmiljö. I ungdomen läste jag en serie som utspelade sig på Allmänna sjukhuset i Stockholm. Det var ungefär som Grey’s Anatomy i bokform. Om än i 70-talsstuk.