Frukostintervju: Agnes Hellström

Fotograf: Sandra Qvist
Fotograf: Sandra Qvist

Dagens frukostgäst är Agnes Hellström som för några år sedan kom ut med boken Ränderna går aldrig ursom handlade om att leva och bo på internatskola utanför Stockholm. Idag intervjuar vi henne om hennes frukostvanor.

Godmorgon. Vad äter du till frukost?
Jag äter samma sak varje morgon. Ett löskokt ägg,två knäckemackor med kalkon, ett glas vatten och espresso på nymalda bönor,(från en kvarn som varje morgon får min dotter att slå händerna för öronen och vråla ”tyyyyst mammaaaa”) med skummad mjölk.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Morgontidningen, DN. Jag har första tjing på B-delen, men hinner oftast mest bläddra.

Vad läser du för bok just nu?
Charlotte Hassel av Frida Skybäck

Är det en typisk bok för dig?
Egentligen inte. Men det är en kär bloggväns debut och jag har längtat efter att få lära känna hennes skönlitterära stil. Dessvärre har jag inte hunnit så långt, är dålig på att få läsflöde när jag har mycket jobb.

En viktig boknördsfråga är vad du använder som bokmärke?
Vykort. Ofta något jag köpt på semestern men aldrig skickat.

En lika viktig avslutande frågan förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
I färgordning, givetvis 🙂

Elsas hemlighet

Det börjar lovande tycker jag. Jag gillade första boken i Sofi Farhmans trilogi om modebloggaren Elsa. Den var rapp, underfundig och rolig. Elsa var street smart, bjöd på sig själv, gjorde bort sig men gav aldrig upp. Andra boken tappade en del i tempo och var inte lika rolig som första. Den tredje boken tänkte jag först inte läsa men så plöjde jag den två kvällar i badkaret i alla fall.

Elsa tappar sitt jobb som modebloggare och skribent på den stora kvälltidningen Bladet men söker istället jobb på stora modetidningen Elegance. Fast först rumlar hon runt en del i New York och Miami, den del av boken som absolut inte har något med resten att göra. Samtidigt väntar hon febrilt på att hennes pojkvän, den stora modeskaparen, ska fria.

Som sagt, det börjar lovande, men tyvärr orkar den inte hålla tempot och rappheten rakt igenom utan det slutar som en halvt bättre Harlequinroman, för förutsägbart, för tillgjort, för utstuderat. Det som var ganska kul att läsa om i de tidigare böckerna, om modevärlden, bloggvärlden och den tuffa mediesvängen är som helt bortblåst.

”Nej, tyvärr” är mitt betyg.

Elsas hemlighet är tredje delen av en trilogi av Sofi Fahrman. Utgiven av Norstedts.

Blå skymning

I själva verket hade det jag gjorde på den tiden faktiskt mycket lite med skrivande att göra; det enda jag gjorde var att skissa upp en rytm och sedan låta denna rytm säga mig vad det var jag höll på att berätta, skriver Joan Didion i Blå skymning.

Även om hon sedan hävdar att hon lämnat detta sätt att skapa text, med x och xxx som sedan ska ersättas i nästa redigering, är det rytmen jag hittar och vilar i. De upprepade fraserna. Språkets melodier. Sättet att i cirklar gång på gång närma sig berättelsen om dottern Quintana. Och hennes död.

Det finns en allmängiltighet i boken, inte bara för att alla kan drabbas av att ett barn – vuxet eller inte –  dör från sin mamma. Utan också för att Didion förmår att prata om döden och därmed livet ur andra perspektiv. Om åldrande, ensamhet. När memento mori inte längre blir livsbejakande. När hotet om död – den egna – inte ger  koncentration och fokus på det som är viktigt utan i stället rädsla.  Samtidigt:

Ni kanske inte förstår att det fortfarande finns något att förlora.

Men det finns inte en enda dag i hennes liv då jag inte ser henne.

Blå skymning. Joan Didion. Utgiven 2011 och på svenska av Bokförlaget Atlas 2012

Älskarinnorna

förord:
ett ögonblick av högtidlighet. såväl för att jag ska läsa min första Jelinek. som för att det är en noga utvald julgåva till mig.

början:
jag får omedelbart ett motstånd för avsaknad av versaler i början av meningar samt omarkering av nytt stycke. biter ihop.  några sidor senare är motståndet spårlöst borta. för jag tror att språkets flödande, upprepningar, rytm får en extra dimension av det formmässiga.

Så jag lämnar härmningen nu, tar tillbaka den inledande versalen.

Resten:
Älskarinnorna resonerar om maktstrukturer mellan män och kvinnor. Då när vägen till ett anständigt liv gick via äktenskapet. Aborter, en omöjlighet. Man blev till i ett (gott) äktenskap så det gällde att ligga i. Och passa sig.

Råd till Paula (som om det skulle hjälpa):

hon ska vänta tills någon tar henne, men först efteråt låta sig tas då, först efteråt. om hon nämligen, som du, låter sig tas innan, då kan efteråt vara glad om någon tar henne över  huvud taget…

Att gifta sig är dock inte vägen till lycka. Vägen till lycka finns nämligen inte. Lycka finns inte. Men att gifta sig måste man göra ändå. Inget alternativ finns tillhands. Brigitte vill gifta sig med Heinz som vill tänka till i morgon:

jag älskar dig så mycket, svarar brigitte. i morgon är det redan framtid, och den har jag inte.
mig har du inte heller, säger heinz.
och därför vill jag inte vara i dina kläder

In från vänster kommer Susi, konkurrerar hon om Heinz? Man befarar det värsta. Men där Brigitte, liksom Paula, blir gravid och får  prinsen och halva jävla kungariket,  lyckas Paula inte  med det konststycket. Föraktad av alla. Hon skulle ju vänta till någon tog henne, men först efteråt. Får ju skylla sig liksom.

Tar författaren parti för någon av kvinnorna? Nej och ja. Hon fördömer Paula som bränner broarna till sin sömmerskekarriär när hon hoppar i säng med Erich. Hon fördömer Brigitte som ger (upp) allt för ett äktenskap med Heinz. Hon fördömer äktenskapet och männen och skvallrande fördömande bybor. Samtidigt. Svart på vitt – med ord som inte går att ta miste på –lägger hon problemet under lupp för att synliggöra, missionera och förändra.

och utan den maniska musikaliska stilen hade jag inte blivit lika berörd

Älskarinnorna. Elfriede Jelinek. Utgiven 1975. Min svenska utgåva av Brombergs 2008, i serien Nobelklassiker