Boken beskrivs så här: Mamah Cheney och Frank Lloyd Wright, den berömde arkitekten, är båda gifta och har barn när de träffas i Chicago 1903. En omedelbar attraktion uppstår mellan dem, de stimulerar varandra intellektuellt och inleder en hemlig kärleksaffär som fördjupas och slutligen får dem att överge sina familjer och fara till Europa. Skandalpressen frossar i rubriker. Båda har starka kulturella intressen och de bor i Berlin, Paris, Florens. Efter något år återvänder paret till USA och ett nytt liv tar sin början. Ingen anar den fasansfulla tragedi som väntar.
Kärleken till Frank är en berättelse om kärlek.Men inte bara en kärlek till mannen utan lika mycket en berättelse om kärleken till barnen. Barnen som samtidigt är i perifirin och i centrum av Mamahs liv hela tiden. Barnen som får stå tillbaka för kärleksmöten och som har en frånvarande mor även när hon är fysiskt närvarande i början av berättelsen. Barnen som överges och lämnas när Mamah och Frank lämnar sina familjer. Barnen blir på något vis mer närvarande när de inte är nära Mamah. Hennes smärta, ångerst och frustration över att inte träffa barnen samtidigt som hennes behov av frihet och intellektuell utveckling blir starkare vartefter. Beskrivningarna av saknaden av barnen är stark; deras doft, deras hår, deras kroppar i famnen. De får mig att längta extra efter mina egna barn, känslan i magen när man inte är så nära som man vill. Jag saknar också, med Mamah när jag läser.
Det är också en berättelse om kvinlig frigörelse, om starka konvensioner och längtan efter ett intellektuellt utvecklande liv. Samt om Ellen Key som Mamah träffar i Europa och den betydelse Ellen får i Mamahs liv. Den kraft och frustration som Ellen väcker hos Mamah. Ett frö av nyfikenhet väcks hos mig: Vem var hon feministpionjären som talade om kvinnlig frigörelse, moderskapets helighet, hon som aldrig fick barn själv?
Kärleken till Frank är en intressant bok, välskriven och med vissa starka partier, som kanske kommer extra nära då jag nyligen ”lämnat” barnen och börjat arbeta efter en föräldraledighet. Ändå hittar jag inte helt drivet i boken, det går lite segt, lite långsamt mot den tragedi jag vet komma skall (och som berör mig hårt när jag kommer dit). Det är en läsvärd bok, om ej den bästa jag läst.
1q84 av Haruki Murakami (bok 1 och 2)
Boken handlar om Aomame och Tengo, två personer som saktar närmar sig varandra i en värld som är vår värld men ändå inte riktigt är vår värld. Det är parallella berättelser i varandras utkanter. Det är som förra månadens gästrecencent uttryckte det ”magisk realism”. Det är Murakami som de första böckerna jag läste av honom. Jag gillar det, jag gillar Murakami, några av de bästa böcker jag läst har han skrivit. (Dock ”Fågeln som vrider upp världen” fick mig att lägga undan hans böcker för ett bra tag framåt, den var tråkigt, seg och långdragen. Men det här är nästan lika bra som ”Kafka på stranden”.) Jag har en invändning, de detaljerade sexscenerna, gäsp, det är lite tråkigt, ointressant och även om det beskrivs som en viktig del av handlingen så nej, det blir för mycket.
Så här beskrivs boken: ”Kan vi verkligen säga att världen existerar så som vi uppfattar den? Hur är världen egentligen skapad? Hur samverkar det som nu existerar med det förflutna? Och hur påverkar nuet framtiden?” Aomame åker på motorvägen i en taxi. Hon har bråttom men fastnar i trafiken. Eftersom hon är försenad till ett viktigt och hemligt arbetsmöte får hon ett märkligt förslag av chauffören: att ta en trappa som leder ner från motorvägsbron. Hon tackar ja och kort därefter börjar hon känna sig frånkopplad världen utanför. I ett slag är hela hennes tillvaro förändrad och hon står snart inför grundaren av en religiös sekt. Tengo är en ung man som vill uppfylla sin dröm om att bli författare. En vän till honom, som knappast är en särskilt begåvad författare, börjar allt mer att styra hans liv när hon bestämmer sig för att ställa upp i en litterär tävling. Till Tengo påstår hon att den bygger på egna erfarenheter, ändå tycks ingenting stämma. Plötsligt är det som om någon drar undan mattan för det han alltid tagit för givet är sanning. På olika sätt möts Aomame och Tengo och de börjar sakta närma sig varandra. Det är som om de vore beroende av varandra. Men frågan är om det är möjligt för dem att någonsin mötas i den verkliga världen som de tror sig leva i. Kanske är det kärlek, eller så är det något som är mycket mer komplicerat än så.
Jag gillar den suggestiva, lite otäcka känslan av utanförskap och overklighet som Murakami för fram. Jag tycker om det lite poetiska språket (jag läser Murakami på engelska om det kan påverka). Det är lite Kafka-känsla över det hela. Jag läste böckerna som e-bok i mobilen och kunde liksom inte stänga av, det blev ett frenetiskt klickande i telefonen under några dagar. Gillar ni Murakami så läs! med en sista invändning och varning. Det borde framgå att böckerna är en tänkt triologi. Nu blir jag liksom hängande i luften i väntan på sista delen.
Har ni inte läst Murakami tidigare så skulle jag dock rekommendera att börja med en annan bok av honom, kanske Norwegan Wood som dock inte är en av mina favoriter eller kanske hellre ”After the quake” en liten men naggande god novellsamling som var min inkörsport till Murakamis författarskap.
The help (Niceville) av Kathryn Stockett
Det var Jackson, Mississippi, 1962. Svarta kvinnor är hemhjälpen som uppfostrar de vita barnen men som ändå tros stjäla matsilvret. Ungefär så beskrivs boken i den engelska utgåvan. Boken som handlar om att skriva en bok om de svarta kvinnornas liv som hemhjälp åt fina rika familjer. Det är Skeeter överklassflickan som får upp ögonen för orättvisorna omkring sig när hon försöker förstå vart hennes älskade hemhjälp tog vägen. Det är Aibileen som uppfostrat 17 vita barn men förlorar sin egen son och Minny, som lagar fantastisk mat men har en alldeles för vass tunga i ett samhälle där svarta inte ska ge svar på tal. Det är hopp, längtan, orättvisor och diskriminering. Det är rädsla, lojalitet och vänskap över gränser. Det är starkt, välskrivet och med trovärdiga (mestadels) karaktärer men med ett väl tillrättalagt slut. Det är en bok jag har svårt att lägga i från mig och en av de bästa böckerna jag läst sista året. Läs den!
Eller varför inte se den? Filmen baserat på boken kom upp på bio nu i höstas. Jag har inte sett filmen men med boken som förlaga lär det bli en ”sann” Hollywoodproduktion med mycket känslor och ett klassiskt hollywoodslut, på ont och gott…
Du och jag har ju bloggat tillsammans några månader nu, men en sak som du inte känner till om mig är att jag tycker mycket om julen. Väldigt mycket. Ja, till och med så mycket att jag gärna skulle vilja bo på Harrods julkuleavdelning eller ständigt vara inlindad i ljusslingor. Jag vet faktiskt inte hur mycket du tycker om julen. På en skala, liksom. Från Ett: Jag gör det för barnens skull till Tio: som jag, var skulle du pricka in dig?
Godmorgon Åsa! Vad äter du till frukost?