Åh, det här skulle jag så jättegärna gå på men är tyvärr bokat på annat den kvällen. Plattans litteraturquiz på Kulturhuset har världspremiär. Man lovar öl och frågefrosseri från allt från poesi till fantasy. Låter hur kul som helst.
Blandade åsikter på Schulman-träffen
Det var mycket blandade åsikter när vi träffades för att diskutera februari månads frukostbok som var Alex Schulmans Att vara med henne är att springa uppför en sommaräng utan att bli trött. Några tyckte den var alldeles för ytlig, utan äkta känslor och utan gestaltning. Att han bara koketterade med sin ytlighet medan andra gillade ytligheten och flytet i Schulmans språk och hans sätt att beskriva skeenden och ögonblick. Det bränner aldrig på djupet. Han snuddar bara och några tyckte det var frustrerande och att han skulle kunna ge så mycket mer.
Vi snöade in på en lång diskussion huruvida han hänger ut Amanda Widell eller inte och om att man bör läsa boken med 70-tals generationens ironiglasögon på. Om Schulman kommer bli en författare på riktigt eller om han bara får uppmärksamhet för hans kontroversiella bloggar.
Vi pratade också om den här typen av böcker som kommer till från att ha varit blogginlägg. Det känns lite som förlaget såg det kommersiella i att lyfta Schulmans sommarprat, blogginlägg och andra texter och sen be författaren skriva till ett slut.
Åsikterna var som sagt mycket blandade, några hissade och några dissade, men det är oftast bara härligt på frukostträffarna då diskussionerna blir dynamiska och mer levande och intressanta.
I mars träffas vi och läser Sofi Oksanens Utrensning. Läs mer om det här.
Pinter sluter cirkeln
Jag fick plötsligt ett enormt Pintersug. Och då har jag inte ens läst speciellt mycket av honom. Jag tog med mig den första delen i serien av hans samlade verk när jag åkte till Buenos Aires,
läste de sju pjäserna och skrattade mycket (även långa stunder utan skratt). Nu, som om jag omedvetet vill knyta ihop säcken när det är dags att åka hem, fick jag lust att läsa om. Så det ska jag.
Väl i Sverige ska jag ta tag i resten av den stora mängd pjäser han skrivit (ett 50-tal)
Jag kan verkligen rekommendera dokumentären Working with Pinter också.
God vs. poppis kultur
Nu kom diskussionen hit. Eller i söndags rättare sagt. Mittuppslaget i den största kulturbilagan fylldes av den brittiske författaren
Edward Docxs artikel om fin- vs. fullitteratur. Som grund ligger som vanligt Dan Brown och Stieg Larssons enorma försäljningsframgångar och populäritet hos den ”breda massan”. Som vanligt i denna typ av diskussion gäller det tydligen att välja sida. Antingen är man litteraturälskare som förförs av täthet i språket och välgrundade tankar, eller så dras man till det enkla, lättsmälta och snabbproducerade.
Många författare idag skriver för att tjäna pengar, skriver kanske till och med direkt med filmmediet i åtanke, vilket förstör litteraturen enligt Docx. Han säger sig se Harrison Ford i tweedkostym när han läser Brown, och det ser han inte som positivt. För vart ska det leda? Att allt bli lättsmält och serverat på fat? Vad händer med våra hjärnor då, när de inte blir utmanade?
Det är intressant. Jag är inte det minsta orolig för våra hjärnor. Jag är övertygad om att vi kommer att utvecklas och attraheras av både utmanande och avkopplande (lättsmälta)romaner i framtiden. Den här diskussionen får mig att minnas ett drev som gick mot Maja Lundgren när hennes Myggor och tigrar kom. Ett gäng kända manliga författare stod på Akademibokhandeln i Stockholm och skrattade hånfullt och pratade högt medan Lundgren signerade böcker. Mer gjorde de inte, de hade kommit dit för att störa, dessa 45-60åringar. Charmigt visst? Jag var rasande efteråt och tror till och med att jag grät en skvätt när jag promenerade hemåt.
Jag välkomnar däremot diskussion, och tycker att det finns mycket intressant i Docxs artikel. Jag kan själv störa mig på ytlighet och uppenbara baktankar med varför en bok är skriven, men orolig för våra hjärnors utveckling, det är jag inte.