Högre än alla himlar av Louise Boije af Gennäs

Jag har som jag tidigare har skrivit lyssnat på Katarina Ewerlöfs inläsning av Högre än alla himlar. Och jag måste verkligenerkänna- sällan har jag haft så lätt för att bege mig ut på promenad. Och långt har jag gått också, kanske inte lika fort som vanligt, men ändå. Romanen är verkligen som en tv-serie eller långfilm. Kompisgänget i början av 2000-talet, som driver åt olika håll, men älskar varandra för mycket för att ge upp varandra. Samtal om livet, världen och vardagen. Ibland känns det löjligt och tillgjort hur än den ena, än den andra, efter att ha umgåtts så tätt som de gör, måste fråga varandra saker som borde vara självklara. Det känns liksom som att de bästa vännerna egentligen är ytligt bekanta, och bara ihopsatta för att det ska vara ett intressant experiment för oss läsare. Och ibland blir är det riktigt intressant, ofta bara märkligt. I tre böcker ska vi få följa gänget, och hur negativ jag än låter nu kommer jag aldrig kunna hålla mig ifrån att läsa eller lyssna på de kommande två.

Jag tror att jag har fått mer ut av romanen för att ha lyssnat på den, istället för att läsa. Förmodligen för att Ewerlöf gör det briljant. För att glömma den dödstrista motionsslingan är den perfekt. Som att fördriva tiden med eftermiddagsrepriserna av  Beverly Hills när man var sjuk och hemma från skolan på Högstadiet.

Om jag var ett förlag

Har ni märkt att de flesta förlag nu rejält släppt på sina begränsingar av recensions-ex till bloggare. Till och med Bonniers som var så stiffa delar nu med glädje ut sina böcker till bokbloggare all over. Bokmässan delar frikostigt ut biljetter till bokbloggarambassadörer och vi tackar och tar emot.

Men det vore intressant att se siffror över försäljning om det gjorts något sådant. Säljer böcker som vi bloggar om mer än andra böcker? Ibland undrar jag. Och ibland undrar jag över hur internt det här blir. Samma böcker recenseras överallt i flera olika bloggar och vi skriver oftast ganska homogent och lika om böckerna. Till slut blir det tråkigt. Jag tappar ibland lusten att recensera en bok när jag ser att fem-tio andra bokbloggar skrivit exakt samma sak. Det kanske borde trigga mig att hinna en annan vinkel, ett annat spår. Vad har förlagen för motiv? Säljer böckerna verkligen mer?

Jag gjorde ett reportage om modebloggare för några år sen. Enligt uppgift så kunde plagg i affärerna ta slut om vissa bloggare skrev och bloggade om dem men trots att jag försökte få klädkedjorna att bekräfta detta och få försäljningsstatistik på vissa plagg så teg dom och hänvisade till sina kvartalsrapporter som inte sa någonting. Hur ser det ut i bokbranschen?

Vet man vilka som läser våra bloggar? Hur vet man att man når rätt målgrupp när man skickar ett recensionsex till en särskild blogg, eller skickar man mest ut till de bloggar som är störst?

Störst är inte alltid bäst. En nischad blogg kan vara bättre för en viss titel än en blogg med mycket besökare.

Hur kommer man vidare? Hur kan förlagen vara mer kreativa? Nu skickas rec-exen ut slentrianmässigt och vi tackar och tar emot, inget fel idé men om jag vore förlag skulle jag vara intresserad av att hitta nya samarbeten och nya kanaler. Särskilt på barnsidan skulle jag satsa mycket på iPhone- och iPad-appar och andra interaktiva spel på nätet. Jag skulle också använda mig mer av tävlingar, utlottningar, spel och tester och uppmana bloggarna att tävla ut böcker i samband med att man recenserar böcker och på så sätt skapa buzz kring en specifik bok. Till exempel har vi fått vädligt snabb, fin respons de gånger vi lottar ut böcker på Breakfast Book Clubs Facebook-sida. Det skapar enorm goodwill.

Jag skulle inspireras av Buzzador. Uppmana till bokcirklande till en viss bok och skicka ut flera ex till alla bokcirkeldeltagare. Jag hoppas också en del på interaktiva böcker i takt med att läsplattorna ökar i användande bland gemene man.

Jag skulle också marknadsföra mig lokalt mer genom att uppmuntra lokala bokhandlar att anordna träffar och marknadsföra nya böcker genom träffar och bokcirklar. Just bokcirklandet är hett just nu. Det råder en enorm aktivitet där ute. Läsarna vill inte längre bara ensidigt kommentera inlägg på enstaka bloggar, man vill diskutera. In real life eller i bokcirklar på Twitter och Facebook. Kanske kan förlagen hitta fler läsare genom att ordna möten och träffar med författare och inspirationskvällar kring ett visst tema av böcker. Kan förlagen samarbeta? Ex Yourlifes bokkvällar är ju t ex mycket populära och uppskattade.

Vad tror du?

Om jag var ett förlag
Har ni märkt att de flesta förlag nu rejält släppt på sina begränsingar av recensions-ex till
bloggare. Till och med Bonniers som var så stiffa delar nu med glädje ut sina böcker till
bokbloggare all over. Bokmässan delar frikostigt ut biljetter till bokbloggarambassadörer och vi
tackar och tar emot.
Men det vore intressant att se siffror över försäljning om det gjorts något sådant. Säljer böcker
som vi bloggar om mer än andra böcker? Ibland undrar jag. Och ibland undrar jag över hur internt
det här blir. Samma böcker recenseras överallt i flera olika bloggar och vi skriver oftast ganska
homogent och lika om böckerna. Till slut blir det tråkigt. Jag tappar ibland lusten att recensera
en bok när jag ser att fem-tio andra bokbloggar skrivit exakt samma sak. Det kanske borde trigga
mig att hinna en annan vinkel, ett annat spår. Vad har förlagen för motiv? Säljer böckerna mer?
Jag gjorde ett reportage om modebloggare för några år sen. Enligt uppgift så kunde plagg i
affärerna ta slut om vissa bloggare skrev och bloggade om dem men trots att jag försökte få
klädkedjorna att bekräfta detta och få försäljningsstatistik på vissa plagg så teg dom och
hänvisade till sina kvartalsrapporter som inte sa någonting. Hur ser det ut i bokbranschen?
Vet man vilka som läser våra bloggar? Hur vet man att man når rätt målgrupp när man skickar ett
recensionsex till en särskild blogg, eller skickar man mest ut till de bloggar som är störst?
Störst är inte alltid bäst. En nischad blogg kan vara bättre för en viss titel än en blogg med
mycket besökare.
Hur kommer man vidare? Hur kan förlagen vara mer kreativa? Nu skickas rec-exen ut
slentrianmässigt och vi tackar och tar emot, inget fel idé men om jag vore förlag skulle jag vara
intresserad av att hitta nya samarbeten och nya kanaler. Särskilt på barnsidan skulle jag satsa
mycket på iPhone- och iPad-appar och andra interaktiva spel på nätet. Jag skulle också använda
mig mer av tävlingar, utlottningar, spel och tester och uppmana bloggarna att tävla ut böcker i
samband med att man recenserar böcker och på så sätt skapa buzz kring en specifik bok. Till
exempel har vi fått vädligt snabb, fin respons de gånger vi lottar ut böcker på Breakfast Book
Clubs Facebook-sida. Det skapar enorm goodwill.
Jag skulle inspireras av Buzzador. Uppmana till bokcirklande till en viss bok och skicka ut flera
ex till alla bokcirkeldeltagare. Jag hoppas också en del på interaktiva böcker i takt med att
läsplattorna ökar i användande bland gemene man.
Jag skulle också marknadsföra mig lokalt mer genom att uppmuntra lokala bokhandlar att anordna
träffar och marknadsföra nya böcker genom träffar och bokcirklar. Just bokcirklandet är hett just nu. Det råder en enorm aktivitet där ute. Läsarna vill inte längre bara ensidigt kommentera inlägg på enstaka bloggar, man vill diskutera. In real life eller i bokcirklar på Twitter och Facebook. Kanske kan förlagen hitta fler läsare genom att ordna möten och träffar med författare och inspirationskvällar kring ett visst tema av böcker. Kan förlagen samarbeta? Ex Yourlifes bokkvällar är ju t ex mycket populära och uppskattade.
Vad tror du?

Klassiker-in-box

Bonniers släpper nu två boxar med ungdomsklassiker. En är lite mer äventyrsintriktad, pojkig om man vill, och innehåller Robin Hood, Robinson Crusoe, Jorden runt på 80 dagar, De tre musketörerna 1 och 2 samt Skattkammarön.

Den andra boxen innehåller lite mer flickiga böcker. Flera av mina absoluta favoriter som Pappa Långben, Alice i Underlandet, Unga kvinnor, Den hemliga trädgården och Agnes Cecilia.

Både Pappa Långben och Unga kvinnor är böcker jag läst flera gånger. Särskilt Unga kvinnor.

Boxarna är jättefina och illustrerade av Robert Vallmark och Lina Bodén. Dock tycker jag precis som Lyrans noblesser och En full bokhylla att det är tråkigt att man genusseparerade boxarna så. Varför inte ha blandat upp det?

Schulman x 2

Har sträckläst Alex Schulmans båda böcker. Jag började med den andra först, Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött.

Trots att jag hört delar av texterna i hans sommarprat och trots att det sägs att stora delar först publicerats i hans blogg (som jag inte läst) så gör det ingenting. Jag gillar det jättemycket.

Framförallt gillar jag hans språk. Jag tycker om att han använder ord som taxibil och inte bara taxi. Att han använder jumper istället för tröja när de ska köpa dotterns första klädesplagg. Jag gillar formuleringar som ”Jag går som man går på tåg” när han beskriver hur berusad han är och går igenom lokalen.

Språket är levande och känslorna är utanpå och så sanna. Det här är verkligen en helt annan bild av Alex Schulman än den som man fått genom medierna.

Den håller inte ihop riktigt till slutet. Slutet känns lite ihophafsat, som det skrevs i efterhand för att få till ett slut. Annars är det mycket, mycket bra.

På torsdag så diskuterar vi boken på frukostträffen på Vetekatten.

Jag vill bara läsa mer efteråt så jag fortsätter direkt på hans debutroman Skynda att älska. Jag förälskar mig inte i språket lika mycket. Det känns som han utvecklat det efter debuten men boken är mycket varm och handlar om hans älskade pappa Allan Schulman. Ett pappaporträtt som till mesta del är fyllt av kärlek men det finns även några taggar men de blir aldrig så starka att de berör tycker jag. Inte som andra pappaporträtt man läst.

Tycker inte debuten är lika stark som Att vara med henne… och här skiljer sig min åsikt mot de flesta andras har jag förstått.

Hur som helst ser jag fram emot kommande romaner av Alex Schulman. Jag tror om trettio år kommer han vara en stor författare och Babelredaktionen som hånade honom genom att stämpla honom i pannan ironiskt med ordet författare kommer skämmas precis som Bonniers fick stå med lång näsa när de refuserade Astrid Lindgren.