Kaféet av Sofia Torvalds

De träffas i en samtalsgrupp för separerade. Båda förkrossade och övergivna. Men efter ett halvår bestämmer hon sig för att ändå gå tillbaka till sin man, försöka igen ”eller åtminstone var hon så van vid att älska honom att hon inte orkade sluta”. Han blir kvar i gruppen.  

De tycker om att samtala med varandra, betydelsefullt för båda. Så nu ses de på ett kafé i grannskapet. Ofta. Och vi följer dem under många månader och lyssnar på deras samtal. Det handlar om vardagen, om relationer i allmänhet. Deras kanske ännu mer om deras egen vänskap.

De är i takt och i otakt.

Han analyserade henne inte på samma sätt som han förstod att hon hela tiden analyserade honom, som om hon inte klarade av att träffa honom utan att tolka och tyda allt som han sa eller gjorde. Han tänkte på henne i rörelser, i stämningar, i anekdoter.

I början undrar jag om de kommer bli tillsammans. Kommer hon lämna sin man? För hon verkar ändå hela tiden på väg. Trots att hon inte vill bryta ut för sin sons skull. Men det här är ingen vanlig kärlekssaga med ett förutsägbart lyckligt slut. Samtalet är det viktigaste och hur de når och tappar varandra och når igen. Lågmält och dramatiskt på samma gång. Sällan läst något liknande. En lysande berättelse om två människor som har rum för varandra.

Joyce Carol Oates is the one and only

Jag håller alltid tummarna för Joyce Carol Oates när det är nobelprisdags. En av hennes bästa romaner heter på originalspråk: Middle age: A Romance, den mer mjäkiga svenska titeln är Mitt i livet. En intetsägande titel på en fantastisk roman. Berättelsen om Adam Berendt, mannen som alla i den idylliska New York-förstaden trodde sig känna, men som bar på en sorg så stor att den måste försonas, är vacker och sorgsen. Faktiskt skulle jag beteckna samtliga böcker på bilden som vackra och sorgsna fast på väldigt olika sätt.  

Det var vi som var Mulvanys räknas som ett av Oates mästerverk och det med rätta. Yngste sonen Judd skildrar hur den tätt sammanhållna familjen Mulvaney sakta börjar falla sönder efter ett övergrepp. Blonde känns som en roman som de flesta läst eller i alla fall känner till, Oates fiktiva tolkning av Marilyn Monroes liv. Det tredje boken på bilden har jag inte läst sedan jag var 18. Min första Oates och jag kände mig förvirrad, tyckte mig förstå att den fanns en undertext som jag inte begrep. Blev fascinerad av Oates dock och har sedan dess följt hennes författarskap även om jag inte läst allt. Vad det gäller Gör med mig vad du vill, har jag under många år tänkt läsa, om men inte kommit till skott, den är ju en tjockis. Förmodligen därför jag läste den, var besatt av tjocka böcker som ung vuxen.

Bokfrukost om Dunning-Kruger-effekten

Ni känner säkert till Dunning och Kruger. De två psykologerna som fått namnge den teori som säger, typ , att ju mindre vi vet, desto mer tenderar vi att överskatta vår kunskap. Vi tror att vi kan lite mer än alla andra. Och om man däremot kan väldigt mycket tänker man sig att andra är (minst) lika kunniga. Ungefär så. Det låter som en temperaturtagning av mänskligheten. Det är också titeln på frukostbokklubbens februaribok: Dunning-Kruger-effekten av Andrés Stoopendaal.

Vi har roman-mannen som tema för våren och den här mannen kan man tycka en hel del om. Häromdagen diskuterade vi boken och åsikterna gick isär. Är han en skitstövel? En stackare? Eller helt enkelt en vanlig människa med drag av oss alla. Helt klart är att han följer Dunning-Kruger-kurvan i sin utveckling och mot slutet kan man väl ändå säga att han nått något slags insikt. Några av oss skrattade gott åt det absurda och ironiska i den här berättelsen med djupsinniga ändlösa samtal, gömda glömda hundar, vem som är verklig och inte och människor som vill vara så goda så att de närmast spricker. Andra tappade närmast sugen i de filosofiska essäistiska delarna som löper genom romanjagets tillvaro. Han är namnlös förresten. Bara det kan vara något att grubbla över.

Utgiven hos Norstedts 2021.

Lämna inga spår av Harlan Coben

Ingenting är självklart i en Harlan Coben-roman. Det är full rulle från första sidan och så fort läsaren tror sig vara något på spåren tar berättelsen en ny vändning. Att han i varenda bok håller ihop storyn är en gåta, men faktum är att det alltid löper en röd tråd boken igenom och allt knyts ihop snyggt och prydligt på slutet. Jag har hittills aldrig lyckats lista ut hur det går till och varför jag känner mig andlös varje gång.

Lämna inga spår är en fortsättning på romanen Pojken i skogen. Pojken Wilde, som hittades övergiven i skogen, har vuxit upp och i ett försök att ta reda på vilka som är hans föräldrar skickar han  sitt DNA till en släktforskningssajt. Han får ett par träffar och reser till Las Vegas för att ta reda på mer om mannen som kan vara hans far. Något svar finns inte men ett antal ledtrådar leder honom vidare och för honom så småningom in i realitysåpans värld och vidare till ett virtuellt medborgargarde. Coben är fantastiskt skicklig på att väva in aktuella samhällsföreteelser i sina romaner vilket han verkligen visar prov på här. Sociala medier och rådande kändiskult avhandlas bla.  Jag skriver inte mer än så, romanen ska läsas förutsättningslöst och andlöst.

 Utgiven på Bookmark förlag 2023, översättning av Jan Risheden