Bokfrukost om Dunning-Kruger-effekten

Ni känner säkert till Dunning och Kruger. De två psykologerna som fått namnge den teori som säger, typ , att ju mindre vi vet, desto mer tenderar vi att överskatta vår kunskap. Vi tror att vi kan lite mer än alla andra. Och om man däremot kan väldigt mycket tänker man sig att andra är (minst) lika kunniga. Ungefär så. Det låter som en temperaturtagning av mänskligheten. Det är också titeln på frukostbokklubbens februaribok: Dunning-Kruger-effekten av Andrés Stoopendaal.

Vi har roman-mannen som tema för våren och den här mannen kan man tycka en hel del om. Häromdagen diskuterade vi boken och åsikterna gick isär. Är han en skitstövel? En stackare? Eller helt enkelt en vanlig människa med drag av oss alla. Helt klart är att han följer Dunning-Kruger-kurvan i sin utveckling och mot slutet kan man väl ändå säga att han nått något slags insikt. Några av oss skrattade gott åt det absurda och ironiska i den här berättelsen med djupsinniga ändlösa samtal, gömda glömda hundar, vem som är verklig och inte och människor som vill vara så goda så att de närmast spricker. Andra tappade närmast sugen i de filosofiska essäistiska delarna som löper genom romanjagets tillvaro. Han är namnlös förresten. Bara det kan vara något att grubbla över.

Utgiven hos Norstedts 2021.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *