Nu kom diskussionen hit. Eller i söndags rättare sagt. Mittuppslaget i den största kulturbilagan fylldes av den brittiske författaren
Edward Docxs artikel om fin- vs. fullitteratur. Som grund ligger som vanligt Dan Brown och Stieg Larssons enorma försäljningsframgångar och populäritet hos den ”breda massan”. Som vanligt i denna typ av diskussion gäller det tydligen att välja sida. Antingen är man litteraturälskare som förförs av täthet i språket och välgrundade tankar, eller så dras man till det enkla, lättsmälta och snabbproducerade.
Många författare idag skriver för att tjäna pengar, skriver kanske till och med direkt med filmmediet i åtanke, vilket förstör litteraturen enligt Docx. Han säger sig se Harrison Ford i tweedkostym när han läser Brown, och det ser han inte som positivt. För vart ska det leda? Att allt bli lättsmält och serverat på fat? Vad händer med våra hjärnor då, när de inte blir utmanade?
Det är intressant. Jag är inte det minsta orolig för våra hjärnor. Jag är övertygad om att vi kommer att utvecklas och attraheras av både utmanande och avkopplande (lättsmälta)romaner i framtiden. Den här diskussionen får mig att minnas ett drev som gick mot Maja Lundgren när hennes Myggor och tigrar kom. Ett gäng kända manliga författare stod på Akademibokhandeln i Stockholm och skrattade hånfullt och pratade högt medan Lundgren signerade böcker. Mer gjorde de inte, de hade kommit dit för att störa, dessa 45-60åringar. Charmigt visst? Jag var rasande efteråt och tror till och med att jag grät en skvätt när jag promenerade hemåt.
Jag välkomnar däremot diskussion, och tycker att det finns mycket intressant i Docxs artikel. Jag kan själv störa mig på ytlighet och uppenbara baktankar med varför en bok är skriven, men orolig för våra hjärnors utveckling, det är jag inte.
läste de sju pjäserna och skrattade mycket (även långa stunder utan skratt). Nu, som om jag omedvetet vill knyta ihop säcken när det är dags att åka hem, fick jag lust att läsa om. Så det ska jag.
