Alltså, lite mer kunde man väl ändå ha förväntat sig av nobelpristagaren i litteratur, när han höll sitt tal på nobelfesten.
Här har han hela kulturetablissemangets ögon på sig. Hela världen tittar och det enda han spottar ur sig är en, visserligen söt historia om en liten pojke som älskar att läsa och drömma sig bort så mycket att han själv väljer att bli författare och nu står han där med priset i hand från ett konstig land (obs, ofrivilligt rim) och vet inte om det är dikt eller verklighet? Jaha!
Jag hade förväntat mig lite engagemang, att han tagit tillfället i akt och sagt något viktigt om yttrandefrihet, litteraturens kraft över gränserna eller ja, vad fan som helst.
Vad tycker ni?
