Inlägg

Publicerat

Pendlarsällskapet av Clare Pooley

Förr pendlade jag från Stockholm söderort till jobbet. Femton minuter dit och femton minuter hem gav trettio sidor läsning varje dag. Åkte jag 08.01-vagnen satt i stort sett alltid en lika läsande kvinna snett mittemot. Vi pratade aldrig, men smygkikade på varandras bokomslag och det hände att jag bestämde nästa bok efter hennes bokval. Efter flytt blev det spårvagnen fem minuter, jag hann knappt få upp en bok och numera frilansar jag på hemmakontoret så ingen pendling alls.

När jag läser Pendlarsällskapet kanske jag inte direkt längtar efter pendlandet, men jag längtar efter en Iona som verkligen vet hur man förgyller resandet. Te-termos och macka på vägen till jobbet, en färdigblandad gin och tonic till hemresan. Enastående!

Iona är människokännare av rang. I sin ”hjärtespalt” på en tidning vägleder hon människor genom livet. (Ja, chefen på tidningen är förstås en skitstövel och tycker Iona är för dammig och gammal för det unga fräscha magasinet. Och ja, han får så småningom många sura äpplen att bita i. ) Bland Ionas pendlarresenärer finns en rad olika personligheter med blandade bekymmer. I olika kapitel får vi följa dem och lära känna dem, deras tillkortakommanden och drömmar. Kärlek och jobb. Skola och teater. Alla har de dörrar de borde öppna.

Trevlig, lite småputtrig läsning där allt ordnar sig på slutet. Vänskap när den är som bäst.

Pendlarsällskapet. Clare Pooley. Utgiven 2022. På svenska samma år av Printz Publishing, i översättning av Katarina Falk

Publicerat

Ormens år av Ulrika Ewerman

Sommaren 1956 flyttar Judith med sina föräldrar till en liten ort i Härjedalen. Familjen har hittills fört ett kringflackande liv på grund av faderns ständiga jakt på arbete, nu kan de äntligen rota sig. Föräldrarnas äktenskap är olyckligt, Judith är frukten av en enda kärleksnatt, själva orsaken till att de överhuvudtaget gifte sig. Hon har varit ett ensamt barn men nu får hon kompisar, i grannhuset bor tvillingarna Valter och Vera. De tre barnen knyter an till varandra och en komplicerad vänskap utvecklas. En vänskap som avslutas abrupt många år senare utan att Judith förstår varför.

Ormens år är en mörk uppväxtskildring, läsare som gillar feelbad-romaner får sitt lystmäte. Texten är sparsmakad men döljer en avgrund. Ingenting är uttalat och läsaren delar Judiths okunskap om sakernas egentliga tillstånd. Jag förvånas över hur starkt texten ger mig en ”ont i magen känsla” trots den tydliga Biskop Arnö inspirationen att lämna tolkningsföreträde till läsaren. Mycket snyggt gjort. Jag tror dock att romanen dragit fördel av en fördjupad text, mer komplexitet. Det sparsmakade fungerar men ger inget mervärde.

Utgiven på Bookmark Förlag 2022.

Publicerat

Kan innehålla spår av Tommy Roos av Cecilia Klang

Åh Tommy! Jag är på din sida direkt.

Den här romanen har en klassisk utgångspunkt på det viset att part ett i relationen lever på och tycker att det tickar väl och går? Inte har man funderat så mycket på om man är lika kär som förr, men det är man väl. Part två har däremot tröttnat för länge sen, men ordnar ett möte hos parterapeuten för att få rätsida.

Och så släpper part två bomben: Jag vill skiljas, jag har träffat en annan. Sedan två år.

Jag blir så otroligt upprörd. Hur kan man göra så? Det är så illojalt, fegt och respektlöst att inte berätta långt tidigare för sin partner, och dessutom att droppa en sån livsomvälvande grej hos terapeuten!

Men det är ju en bok, lugnar jag nu mig själv, och greppet gör att jag tycker än mer om Tommy. Han kämpar på. Ner i gropen av chock och ilska till att börja med, med för mycket alkohol och utbrott. (Man önskar alla en sådan god kompis som Tommy har i barndomsvännen Chabbe, optimistisk och peppande.) Och nu hotas dessutom fabriken av nedläggning.

Vi är i småstaden, alla vet allt om alla. Tommy trivs här och det blir en bra kontrast där exfrun Martina inte bara har en inredningsbutik som plockar in omvärldens trender, utan också att den hon blivit kär i är en fransk fotograf. Tommy har sin bakgrund som rocksångare i ett band och till persongalleriet infogas också den internationellt berömda operasångerskan vars karriär gått i kras och hon tvingas återvända till barndomsstaden.

Jag läser verkligen med glädje den genommänskliga berättelsen om Tommy Roos. Han utvecklas under romanens gång, så klart, och får vidgade vyer och tankar. Och man önskar verkligen den mannen allt gott. Hur ska det gå?

Kan innehålla spår av Tommy Roos. Cecilia Klang. Utgiven av Bokförlaget Polaris 2022.

Publicerat

Löftet av Damon Galgut

Den sydafrikanske författaren Damon Galguts Bookerpris-belönade roman Löftet infriade med råge mina högt ställda förväntningar. Han är i Sverige denna vecka och jag hoppas få lyssna till honom på bokmässan i Göteborg. Löftet tar avstamp 1986 när de tre syskonen Swats, Amor, Anton och Astrid reser hem till familjens farm för att begrava sin mor. På dödsbädden avkrävde modern sin make ett löfte, familjens trogna svarta tjänare Salome skulle få sitt lilla sjabbiga hus med tillhörande markplätt som gåva. Fadern infriat inte löftet, något som Amor familjens yngsta dotter aldrig glömmer.

Romanen löper över 30 år och syskonen Swats liv går hand i hand med förändringarna i Sydafrika när apartheid avskaffas.  Det är en annorlunda roman med stillsam och lågmäld läsning, att Galgut är dramatiker anas, inte minst då han låter många scener utspelas vid begravningar på familjen Swats farm. Sydafrikas tragiska historia och familjens oförmåga att släppa sin identitet som vit välbeställd farmarfamilj är väldigt skickligt skildrat.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022, översättning av Niclas Hval.