Bokfrukost om När vargarna kom

Naturen – valet av höstens tema är tänkt som en kontrast till vårtemats Staden. Nu är ju naturen allt, inklusive stad och människa, men här kokar vi ner det till djur och växtlighet. Den första boken valde vi för att den smaskar på med allt naturen kan vara. Vargar och hjortar, vackra skogar och betesmark, utarmning och klimatkris.

I centrum står Inti Flynn som just nu är med sitt team i Skottland för att åter plantera in vargen i ekosystemet. Vargen är det rovdjur människan verkar frukta mest så konflikter mellan forskare och befolkning är otaliga. Med sig har Inti sin svårt traumatiserade tvillingsyster Aggie. I bakgrunden finns också en pappa som försvann och en mamma som arbetar med misshandlade kvinnor. Åsikterna under vår bokfrukost är i vanlig ordning mycket blandade. Så här låter vårt samtal:

Fina naturskildringar. Inte minst pappans relation till naturen är fint skildrad.
När jag inte läste drogs jag hela tiden tillbaka till storyn, tänkte på den.
Berättelsen blir osannolik och känns för påhittad. För många saker var så extrema, dragna till sin spets.
Den spretar för mycket Varför så många trådar? Det skulle räcka till flera böcker.
Vargarna och allt arbete med det var intressant, här skulle boken fördjupa sig ännu mer.
Vad hade Aggies trauma med saken att göra? Att dra paralleller till våldsamhet? Att människan är det värsta rovdjuret?
Slutet, ett bombastiskt crescendo, som ett fyrverkeri som löper amok.
Som underhållningslitteratur funkar den, man får några timmars bra läsning.

När vargarna kom. Charlotte McConaghy. Utgiven 2021, på svenska 2022 av Lavender Lit i översättning av Carina Jansson. Om författarens förra bok Den sista migrationen har jag skrivit om här.

Blodland av Kim Faber & Janni Pedersen 

Spänningsgenren har under senare år fått sig ett välbehövligt lyft, vilket innebär att den en gång så totalt dominerande polisromanen kommit mer i bakgrunden. Själv gillar jag  polisromaner, det råa, omysiga och ”feelbad”-känslan de ger även om det lite för ofta handlar om en manlig kommissarie med väldigt mycket outrett inom sig.  Jag är således ganska kräsen. I Blodland får jag dock mitt lystmäte, klassiskt mörk, samtida med driv, spänning och genuint danska miljöer.

Poliskommissarie Martin Juncker återvänder till arbetet efter en canceroperation, han är långt ifrån återställd men det enda som kan lindra dödsångesten är arbete. Hans kollega Signe Kristiansson är tillbaka på avdelningen efter att ha varit utlånad, hon har också demoner att tampas med, ett år tidigare blev hon våldtagen av en kollega men har varken anmält eller berättat om övergreppet. Nu är hon åter arbetskamrat med förövaren, när ett antal kvinnomord inträffar ställs saken på sin spets. 

Blodland är den tredje boken i Martin Juncker-serien, gick utmärkt att läsa fristående. Fin översättning av Svante Skoglund, utgiven på Modernista 2022.  

Ps: Gillar det inledande citatet av Winston Churchill ” Om du vandrar genom helvetet, fortsätt bara gå.” Kanske säger det mer om mig än om romanen.    

 

Från A till Ö: M som i Magris

Nu spanar jag i Lästa böckers förråd och hittar en roman jag helt glömt bort. Jag läste den 2010 och verkar förtjust: .

”Hur mycket hinner man berätta på knappa hundra sidor?  Tillräckligt mycket, säger jag.

Som i Auras kärlekshistoria (Carlos Fuentes) där Montero och du blir förlorade i en värld där gränsen mellan då och nu är vag och oskarp . Som i den fantastiska romanen Svart dam (Maria Fagerberg) där Nina drabbas av svår sjukdom. Som i den betraktelse om gränslandet mellan liv och död i Som ni säkert förstår. Snart inser du att Vilohemmet egentligen är en hinsides tillvaro. Och  tankarna vandrar gärna till myten om Orfeus och Eurydike.

Det är verkligen något visst att läsa i en tunn bok i enda timslång sittning. Även om jag nu glömt bort just Magris nätta bok så triggas lusten att leta rätt på flera skönlitterära böcker under 100 sidor. Jag hittar ganska många faktiskt. Men här är är tre:

I ett fönster nära solen av Mats Kempe (93 sidor)
En liten bok om konsten att dö av Ulf Nilsson (75 sidor)
Harvey av Emma Cline (95 sidor)

Skilsmässan av Moa Herngren

Bea är helt utom sig, Niklas hennes man sedan många år vill skiljas. Hon förstår inte, de har det ju bra med sina fina tvillingdöttrar och den nära kontakten med Niklas familj där Bea har sin självklara roll. Bea är ömsom förtvivlad, ömsom ursinnig och förtrytsam. Hon som styr, organiserar och håller ihop familjen kastas bara åt sidan utan att ha något att säga till om. Första delen av Skilsmässan skildras helt ur Beas perspektiv, först senare i boken berättas Niklas historia som är en helt annan.   

Intelligent och insiktsfullt skildras familjedynamik och relationer. Hur långt ifrån varandra det synbart perfekta paret Bea och Niklas egentligen står. Bea lever i sin bekväma bubbla utan att någonsin höja blicken. Niklas har aldrig utmanat henne eller talat klarspråk om vare sig relationen eller deras ekonomi.

Jag hade helt missat Herngrens författarskap tills förra året då jag läste Svärmodern som jag också tyckte mycket om. Är framför allt väldigt förtjust i kvinnoporträtten som är både mångfacetterade och skoningslösa. Det mångbottnade gör dem till lysande bokcirkelböcker. Skilsmässan är nominerad till årets bok och det skulle vara väldigt roligt om den vann. 

Utgiven på Norstedts 2022.