Ett samtal om Fråga mig igen

Nu har vi samlat oss för att prata om Fråga mig igen av Mary Beth Keane (översättning av Julia Gillberg). Förra gången vi samtalade handlade det också om psykisk sjukdom och trasiga familjer. Hm. Med det sagt kastar vi oss in i romanen om två familjer; det är Stanhopes och det är Gleesons. Papporna är båda poliser. När Stanhopes flyttar in i grannhuset i den rätt trista New York-förorten blir Lena Gleeson så glad. Äntligen en vän! Men hon avvisas direkt av Anne Stanhope och vi kommer snart att förstå att Anne inte mår bra. Det är i stället deras barn Pete Stanhope och Kate Gleeson som blir bästa kompisar, en vänskap som kommer att växa sig till kärlek så småningom. Vi kommer att spoila händelseutvecklingen och slutet bara så att ni vet.

Ann-Sofie: Jag skulle vilja börja i det jag gillar mest, nämligen uppbyggnaden av berättelsen. Jag är oerhört förtjust i när berättarperspektiven skiftar och man får nya sidor av personerna. Den som berättar ger inte heller alltid hela bilden så att säga. Det är deras uppfattning av vad som sker och vad de känner. Vi läsare står utanför och ser helheten (hur sann nu den är föralldel). Jag tycker också om att även om berättelsen i huvudsak är kronologisk så är romanfigurernas tillbakablickar också något som gör berättelsen bättre. Håller du med mig?

Maggan: Ja, det gör jag. Är väl lite av en trend med olika berättare just nu. Fast jag tycker att Mary Beth Keane tar det snäppet vidare genom att berättelsen sträcker sig över ett antal år. En annan grej är ju att hon berättar i tredje person, en allseende berättare som ändå inte ser allt.

Ann-Sofie: Ingen av karaktärerna i boken är platt, de är sammansatta som folk är mest, bra och dåligt. Det gillar jag. Även om man kanske skruvar vissa personer här. Om jag ska peka ut någon som jag tycker om så är det Francis, Kates pappa. Han kämpar på, på något vis. Likaså Petes farbror George. Axlar verkligen sin roll som Viktig Vuxen när mamma Anne hamnar på mentalsjukhus och pappa Brian bara drar. Och ska jag peka ut någon som skrämmer mig så är det Anne. En bomb som man inte vet om den kommer brisera eller inte. Även efter skottet mot Francis och 25 år senare är hon obehaglig. Vad är sjukdom och vad är personlighet?

Maggan: Gillar också George, är ju faktiskt berättelsens good guy. Jag fäste mig som alltid vid det ensamma barnet Pete som saknar ansvarsfulla vuxna människor i sitt liv. Han var så förtvivlat ensam när modern Anne hamnade på mentalsjukhus och pappa Brian drog. Du har rätt om Francis han är en bra man!

Ann-Sofie: Pete saknar mamma och pappa, men George tar ju superansvar tycker jag. En sak jag tänker på också: Är det inte lite Romeo och Julia här? Att familjerna blir bittra fiender men Kate och Pete vill strunta i det. Men frågan är om de kommer att fortsätta att vara gifta?

Maggan: I slutet skedde ju en försoning mellan Anne och Francis, men hur det kommer att gå för Pete och Kate är helt omöjligt att sia om. Men kanske är deras kärlek och samhörighet så stark att de klarar av att gå vidare.

Ann-Sofie: Ja, vem vet. Det är ju ett gott tecken att bokens slut väcker frågor. Hon syr ihop det bra författaren. Det var en bra och intressant bok, både att läsa och att prata om. Såg du att författaren kommit ut med två romaner före den här, varav ingen är översatt till svenska. Samt att det ska dyka upp en ny om ett par år, mystiskt nog är den redan markerad med 4,75 stjärnor på Goodreads : ).

Hummerns sköld av Caroline Albertine Minor

Stark litterär text där tre syskon Sidsel, Niels och Ea är kärnan. Utspelas i Köpenhamn och norra Kalifornien och förgrenar sig i flera olika riktningar likt våra dagas familjekonstellationer tenderar att göra.  Vid något tillfälle hörde jag Minors svenska förläggare säga att hon är den bästa unga författaren i Norden just nu, inte för att jag är någon litterär expert, men jag både fångas och fascineras av hennes formuleringskonst. Poetiskt, suggestivt men ändå klarspråk.

Så här vackert skildras en liten kreativ flickas fantasi:

”Hennes fantasi är en rik mylla, värprede för de märkligaste tankar och idéer.”

Och så här, vid samtal mellan två personer som levt nära varandra länge:

”Livet du pratar om … det var lika osynligt för mig som bakteriekolonierna man har på huden.”

Jag slutar där, Caroline Albertine Minor har skrivit en fantastisk roman, så sällsam att den ter sig obloggbar för närvarande. Läs säger jag bara!

Utgiven på Wahlström & Widstrand 2121, översatt av Johanne Lykke Holm

Svartsvala av Josefin Roos

Blott 26 år gammal drabbas Lucia av hjärnblödning och förlorar sitt närminne. När hon träffar A, beslutar hon sig trots avrådan från läkare för att bli gravid och hon får dottern Alma. Lucia är den hon är, lever här och nu, och glömmer sedan bort. Hon har som tur är A och sina föräldrar i annat fall hade nog inte livet gått ihop. Åren går, hon blir inte sämre men hon blir heller inte bättre. Ironiskt nog har Lucia ett anpassat arbete i ett arkiv, hon som helt saknar förmåga att arkivera sina egna minnesbilder. Hon har sjukdomsinsikt, hon förstår att hon glömmer och att hon på arbetet betraktas som en kuf.

Svartsvala är berättad i förstapersonsperspektiv och att befinna sig i Lucias huvud är en omvälvande känsla, att vara hon, leva i en loop och bara minnas fragment av sin tillvaro är på något sätt ogreppbart. Jag tänker ofta på hennes nära och kära, hur är det att leva nära en person som hon? Hur uppfattar de henne? Som en obekymrad barnunge eller som en självupptagen egocentriker som till synes obekymrat lever för dagen? När Lucia träffar mannen A och blir passionerat förälskad ställs tillvaron på sin spets.

Josefin Roos har inspirerats av Jenny O ffills romaner när hon skrev Svartsvala. Det både märks och inte märks. Gemensamt är det fragmentariska annars är Svartsvala sin alldeles egna vackra, mörka och unika roman. Jag är helt golvad, tycker att precis alla ska läsa, dessutom är Svartsvala, med sina många undertexter, en fantastik bokcirkelbok!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020.

Bokfrukost om Vård, skola och omsorg

Höstens tema i bokklubben är arbetsplatser och i morse tog vi oss in på både universitet och hemtjänst. Det är Linn Spross nya bok Vård skola och omsorg vi läser och samtalar om. Berättarjaget Julia har blivit kvar på universitet efter sin doktorsavhandling, men kommer inte vidare. Hon verkar avsky det mesta. Inklusive kollegorna. Så får hon nog en dag och tar en helt annan väg. Mot sjuksköterskeyrket och med timtjänstgöring hos hemtjänsten på vägen.

Vi skrattar ganska mycket åt vissa delar av skildringen av Akademin, gliringarna om de smala forskningsområdena, kängorna åt stöddiga forskare. Julia är arg. Är hon bitter? Kanske. Det vore intressant att se hur den här romanen skulle se ut om några år när författarens eget avstånd till universitetet ökat, säger vi. Ändå finns en ömsint hållning till åren där, trots att Julia förefaller tycka att det är bortkastade år, på ett oviktigt arbete.

Arbetet i hemtjänsten är än mer berörande. Från första mötet där de gamla människorna bara är en lista med namn och adresser, för att snart bli personer och individer. Vi diskuterar hur Julia också där på något vis ställer sig utanför arbetsplatskollektivet. Det är hon och de gamla hon sköter om. Är det en medveten distansering, eller blir det bara så? Romanen blir också en politisk bok där den statusfyllda akademins osunda konkurrens läggs jämte vårdarbetet där samarbete och omsorg om människor fokuseras.

Vi tycker om så mycket med den här boken. Hur romanens berättande får pauser i återblickar och reflektioner. Det välskrivna. Och hur omsorgen om oss människor finns som drivkraft hos Julia. Tack för det.