Ett samtal om Fråga mig igen

Nu har vi samlat oss för att prata om Fråga mig igen av Mary Beth Keane (översättning av Julia Gillberg). Förra gången vi samtalade handlade det också om psykisk sjukdom och trasiga familjer. Hm. Med det sagt kastar vi oss in i romanen om två familjer; det är Stanhopes och det är Gleesons. Papporna är båda poliser. När Stanhopes flyttar in i grannhuset i den rätt trista New York-förorten blir Lena Gleeson så glad. Äntligen en vän! Men hon avvisas direkt av Anne Stanhope och vi kommer snart att förstå att Anne inte mår bra. Det är i stället deras barn Pete Stanhope och Kate Gleeson som blir bästa kompisar, en vänskap som kommer att växa sig till kärlek så småningom. Vi kommer att spoila händelseutvecklingen och slutet bara så att ni vet.

Ann-Sofie: Jag skulle vilja börja i det jag gillar mest, nämligen uppbyggnaden av berättelsen. Jag är oerhört förtjust i när berättarperspektiven skiftar och man får nya sidor av personerna. Den som berättar ger inte heller alltid hela bilden så att säga. Det är deras uppfattning av vad som sker och vad de känner. Vi läsare står utanför och ser helheten (hur sann nu den är föralldel). Jag tycker också om att även om berättelsen i huvudsak är kronologisk så är romanfigurernas tillbakablickar också något som gör berättelsen bättre. Håller du med mig?

Maggan: Ja, det gör jag. Är väl lite av en trend med olika berättare just nu. Fast jag tycker att Mary Beth Keane tar det snäppet vidare genom att berättelsen sträcker sig över ett antal år. En annan grej är ju att hon berättar i tredje person, en allseende berättare som ändå inte ser allt.

Ann-Sofie: Ingen av karaktärerna i boken är platt, de är sammansatta som folk är mest, bra och dåligt. Det gillar jag. Även om man kanske skruvar vissa personer här. Om jag ska peka ut någon som jag tycker om så är det Francis, Kates pappa. Han kämpar på, på något vis. Likaså Petes farbror George. Axlar verkligen sin roll som Viktig Vuxen när mamma Anne hamnar på mentalsjukhus och pappa Brian bara drar. Och ska jag peka ut någon som skrämmer mig så är det Anne. En bomb som man inte vet om den kommer brisera eller inte. Även efter skottet mot Francis och 25 år senare är hon obehaglig. Vad är sjukdom och vad är personlighet?

Maggan: Gillar också George, är ju faktiskt berättelsens good guy. Jag fäste mig som alltid vid det ensamma barnet Pete som saknar ansvarsfulla vuxna människor i sitt liv. Han var så förtvivlat ensam när modern Anne hamnade på mentalsjukhus och pappa Brian drog. Du har rätt om Francis han är en bra man!

Ann-Sofie: Pete saknar mamma och pappa, men George tar ju superansvar tycker jag. En sak jag tänker på också: Är det inte lite Romeo och Julia här? Att familjerna blir bittra fiender men Kate och Pete vill strunta i det. Men frågan är om de kommer att fortsätta att vara gifta?

Maggan: I slutet skedde ju en försoning mellan Anne och Francis, men hur det kommer att gå för Pete och Kate är helt omöjligt att sia om. Men kanske är deras kärlek och samhörighet så stark att de klarar av att gå vidare.

Ann-Sofie: Ja, vem vet. Det är ju ett gott tecken att bokens slut väcker frågor. Hon syr ihop det bra författaren. Det var en bra och intressant bok, både att läsa och att prata om. Såg du att författaren kommit ut med två romaner före den här, varav ingen är översatt till svenska. Samt att det ska dyka upp en ny om ett par år, mystiskt nog är den redan markerad med 4,75 stjärnor på Goodreads : ).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.