Återvinningscentralen. Dit måste vi alla, där möts vi och går med våra frågor: Är pärm kartong eller metall? Hur ska jag betrakta ett trasigt höganäskrus? I vilken container lägger jag frigolit?
Det är ordningen och redan som gör att jag älskar att åka dit. Jag ordnar och fixar så att mitt jox levereras snyggt ner i sina containrar och boxar, och stundtals rättar jag till efter de som ”fulslänger” på fel ställen. Hur j***a svårt kan det vara?
Att läsa Återvinningscentralen är väldigt roligt. Den grafiska berättelsen innehåller en hel del samhällskritik och ”in your face” och rasande mycket engagemang. Jag skrattar, förfasas och nickar igenkännande om vartannat. Ulrika Linders sätt att teckna sin arbetsplats är så mitt i prick och tydligt. Mimiken går inte att missta sig på, vare sig på Ulrika själv eller alla de (vi) som kommer till återvinningscentralen för att göra oss av med våra rester. Om jag någonsin kastat fel så kommer jag aldrig göra det mer. En höjdarbok!
En ung man skriver till sin mor om kärlek, liv och minnen. En mörk och innerlig text till en mor som aldrig fått lära sig läsa. Som förtjänat sitt och barnens uppehälle genom att arbeta på några av USA:s många nagelsalonger, ett ensidigt fysiskt arbete som gett henne en ständigt ihållande muskelvärk.
Allt i romanen är poesi, våld, kroppsspråk mm. blir till poesi, vackert och exakt. Ocean Vuong, född 1988 i Vietnam och kom som barn till USA, gjorde en uppmärksammad debut som poet för ett par år sedan och det märks i denna hans första roman. Språket går genom märg och ben och eftersom jag gärna vill tipsa/blogga om boken har jag försökt få till en vettig text ända sedan jag läste tidigt i höstas, men gått bet gång på gång. Det finns böcker som på något vis är obloggbara. Det är bara att konstatera, En stund var vi vackra på jorden är omöjlig att förmedla, orden och den sprudlande mörka poesin måste upplevas.
En scen som stannar i mitt minne är när pojken får följa med modern till nagelsalongen och en kvinna med amputerat ben kommer för att få pedikyr, både för benet som fanns kvar och det som är borta. Moderns muskelminne från tusentals pedikyrer sviker henne inte när hon låtsasmasserar foten på den njutande och tacksamma kvinnan. En annan scen jag aldrig glömmer är när familjen ska köpa oxsvans och modern använder kroppsspråket för att få personalen i köttdisken att förstå. De borde begripa, hon gör en lysande imitation av djuret i fråga, men skratt och genans blir det enda resultatet och familjens efterlängtade oxsvanssoppa blir aldrig lagad.
Den här morgonen blir det dubbelintervju med två författare som ligger bakom ”bär-böckerna”. Den första kom 1998 och hette Smultron och svek och jag minns den som väldigt trevlig feelgood, fast då hade vi inte börjat använda ordet, tror jag. Böckerna handlar om familjen kring restaurang La Stella i Åre. Nu kommer Rönnbär och romantik som Maggan ska läsa snart. Så hur är frukostvanorna undrar vi!
God morgon! Vad läser ni helst till frukost? Eva: Älskar prasslet av min morgontidning till frukostkaffet. Annica: Det jag skrivit dagen innan. Det är en bra start på arbetsdagen. Men jag kollar förstås också sociala medier.
En bra morgonroman, vad kan det vara? Eva: En som försätter mig i ett harmoniskt och skrivlystet tillstånd. Till exempel Agneta Pleijels suveräna vackert skrivna Dubbelporträtt Annica: Åh, det är ju den som man tvingade sig att sluta läsa kvällen innan för att få några sovtimmar! Om jag ska välja en ny läsning någon morgon så får det gärna vara någon mysig roman som går bra att umgås med i sängvärmen. Gärna med starka relationer.
Vad läser ni just nu? Eva: Alltid flera böcker på gång. Just nu Guillaume Musso La fille de Brooklyn (i min ständiga strävan att förbättra min franska). Zadie Smith Aningar, Louise Glück Meadowlands och Alice Zeniter Konsten att förlora Annica: Eftersom jag är inne i en intensiv skrivperiod blir det mitt eget och det jag och Eva skriver tillsammans.
Vad använder ni som bokmärke? Eva: Jag viker ett hörn Annica: Jag har ett väldigt fint bokmärke från det samiska författarcentrumet Tjállegoahte, det påminner mig om hur många viktiga, och oskrivna historier det finns att berätta.
Vilket är det bästa stället att läsa? Eva: Nersjunken i min soffhörna insvept i en pläd eller i hammocken på sommarön. Annica: Hm. överallt skulle jag säga. Men min favoritfåtölj är inte så dum. Den var min farmors.
Härliga platser! Skriver ni på något nytt redan nu? Eva: Annica och jag skriver på två manus. Jag, Eva, har två egna projekt som jag funderar på intensivt och skriver så sakteliga på. Annica: Det känns som om jag och Eva alltid har något på gång! Både var och en för sig och tillsammans. Pratar vi med varandra så liksom ramlar det ut idéer.
En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur ni sorterar böckerna i hyllan? Eva: Oj, det skulle bli ett långt svar! Poesin är färgsorterad. Mina kvinnliga favoriter, har egna stringhyllor. Det finns en fransk hylla i vardagsrummet med fotoböcker och fakta och en stringpockethylla med fransk litteratur, en algerisk hylla med fakta och skönlitteratur. Alla andra romaner i bokstavsordning efter författarnamn. Det jag läser just nu i en stringpockethylla vid min säng. Och så vidare. Ja, jag har stringhyllor i alla rum! Annica: Lite alfabetiskt för att det ska gå och orientera sig, men jag ställer också författare som jag tror skulle gilla att umgås med varandra tillsammans i bokhyllan.
Stringhyllor i varje rum låter flott! Då tackar vi för intervjun och önskar en trevlig fortsättning på dagen.
Språket och formuleringarna i denna utsökta novell är ljuvliga, så på pricken exakta. Två väninnor, Alice och Monica, har i åratal puttrat ut med sin lilla båt till en ö i Stockholms norra skärgård. Så även detta år och som alltid den sista helgen i juli. Något har förändrats dock, även om ingen av dem säger det rätt ut ligger insikten under ytan, denna tur kan vara deras sista. Åren har börjat ta ut sin rätt.
John Ajvide Lindqvist är lika enastående som vanligt. Jag älskar hans varma humoristiska beskrivning av hur de båda äldre kvinnornas tar sig ur båten. Hur sparsmakat men ändå fylligt deras långa liv skildras. Hur faran kommer i en handvändning och förvandlar deras skärgårdstur till ren skräck.
Utgiven på Novellix, men finns också på Storytel i en lysande inläsning av författaren själv.
