I ett främmande rum av Damon Galgut

Det märkvärdiga med denna bok är hur den fängslar sin läsare. En autofiktiv berättelse om en vilsen ung mans tre långa planlösa resor borde vara tämligen ointressant. Men nej, som den skickliga författare Damon Galgut är åstadkommer han en intagande berättelse som inbjuder till läsaren till en läsupplevelse som inte liknar någon annan. Boken kom ut 2010, nominerades till Bookerpriset och blev Galguts stora internationella genombrott. 

Galguts roman Löftet en berättelse om en familj i Sydafrika från 1986 och framåt, belönades med Bookerpriset 2021, en fantastisk roman som finns recenserad på bloggen om någon är nyfiken. 

I ett främmande rum är utgiven på Albert Bonniers förlag 2024. Boken finns tillgänglig som e-bok på Storytel, både på svenska och engelska.

Låt vågorna göra resten av Ulf Kvensler

Jösses vilken nagelbitare! En riktigt andlös feelbad där spänningen kryper under skinnet på läsaren. Så fort man tror man ska få en lugn stund kommer en ny twist. Det handlar om Marcus som efter avslutad skrivarkurs fick en världssuccé med en thriller, han dock inte lyckas dock skriva den svåra tvåan utan jobbar istället som brevbärare. Han blir förvånad när Ernst, en kompis från skrivarskolan, hör av sig och vill träffas och inte nog med det, han har ett ovanligt förslag. Marcus ska lämna ett manus till sin agent utan att berätta vem författaren är. Ernst har nämligen skrivit en thriller och eftersom han betraktas som en litterär stjärnförfattare vill han inte sätta sitt namn på verket och på så sätt riskera sitt rykte. 

Låt vågorna göra resten jämförs med Patricia Highsmiths böcker och det ligger definitivt något i det. Den vanliga människan som hamnar i ett sammanhang där allt hänger på en tunn tråd och där de tvingas utveckla egenskaper som ligger mycket långt ifrån deras karaktärer. Och de är bra på det nya, ni minns väl Highsmiths Ripley?  Man kan nog säga att Marcus inte är så pjokig han heller.  

Välförtjänt nominerad till årets bok och utgiven på Albert Bonniers förlag 2025.

Under jord av Don DeLillo

Bokens berömda första kapitel är verkligen fantastiskt. År 1951 spelas en basebollmatch i New York inför ett fullsatt stadion och i publiken finns, förutom alla vanliga åskådare även lite mer prominenta sådana, Sammy Davis junior, Frank Sinatra och inte minst FBI-chefen Edgar J Hoover. Under matchen får Hoover det ödesdigra beskedet att ryssarna provsprängt sin första atombomb, ett faktum som blev början på det kalla kriget ett av romanens teman. När matchens sista slag slås blir det historiskt, det är rekordlångt, hamnar på läktaren och en ung grabb som plankat in på matchen får tag på bollen och lyckas ta sig ut på gatan med bollen i sin ägo. Slaget blir legendariskt och bollen ett åtrått samlarobjekt och läsaren får följa bollen boken igenom. 

Jag har länge velat läsa DeLillo och att det blev den 900 sidor långa Under jord beror på att den betraktas som det bästa han skrivit. Inledningen är som sagt lysande och om man vill läsa ett smakprov på DeLillo kan man faktiskt läsa endast den. Därefter får romanen genom sin mångfald och komplexitet formen av en mängd olika berättelser, nästan som noveller även om personer och platser återkommer. Den röda tråden ligger djupt i texten och utforskandet av det amerikanska samhället, miljöförstöringen och människans vansinne känns ibland alldeles för omfattande.

Nåväl, nu har jag läst Don DeLillo med den äran och kan konstatera att han skulle vara väl värd det Nobelpris det ibland ryktas om. Kanske jag inom sinom tid tar mig an något mindre omfångsrikt verk. Just nu är jag mätt men imponerad. 

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2018, publicerades första gången 1997.

Bokcirkel om ”Här är vi” av Graham Swift

Alla utom en av oss tyckte väldigt mycket om boken, och hon som inte var så förtjust gillade språket och stilen vilket ju faktiskt ändå är ett gott betyg. Flera av oss har läst Mödrarnas söndag och vi enades om att den romanen nog är lite bättre. Böckerna påminner om varandra i sin uppbyggnad, är Swift en av de författare som skriver utefter samma skelett om och om igen kanske? Finns många författare som gör så bland annat nobelpristagaren Patrick Modiano och Jonas Hassen Khemiri för att nämna ett par, så inget negativt i det.

Handlingen då, en nybliven änka tänker tillbaka till den sommar för 50 år sedan, då hon lärde känna sin man. Båda arbetade i kabarén på Brightons pir där ett triangeldrama kom att utspela sig. Texten är sparsmakad och kort men mellan raderna gömmer mängder av outtalat. En av oss menade att detta komprimerade sätt att skriva förekommer inte sällan hos brittiska manliga författare, till exempel Julian Barnes. Här är vi skildras utifrån tre karaktärers olika perspektiv och vi enades om att vi gillade ”rundgången” i detta.

Några röster från morgonens diskussion:

Det var ett fint driv i boken, man ville verkligen veta vad som hänt

I min sommarutmaning ska jag läsa en bok om en trollkarl, vad glad jag blev när Ronnie hade just det yrket!

Det brittiska krigsbarnen som fick åka iväg ensamma, så illa det kunde gå. Fast här fick Ronnie underbara krigsföräldrar.

Om man nu skulle läsa om Här är vi nu skulle man utan tvekan upptäcka som blinkningar som man inte så vid första läsning.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020, översatt av Hans-Jacob Nilsson