Tre läsningar sen sist

Häromveckan lyssnade jag till min favoritförfattare Maggie O’Farrell som var på besök i Stockholm. Hon berättade att Lucretias porträtt var hennes tionde bok. Hm, tänkte jag. Vilka har jag inte läst? Jo, till exempel Du visste aldrig att jag fanns. Iris får en dag kännedom om att hennes dementa farmor har en syster. Esme, som större delen av sitt liv varit på ett mentalsjukhus. I romanen rullas hela historien upp med perspektiv och tidslinjer som sömlöst löper i varandra. Underbar bok!

En av de böcker som nominerades till Augustprisets ungdomsdel var Yani. Att inte totalt omfamna den här berättelsen om ungdomarna i orten är omöjligt. Här finns en skjutning med, och en god vän som ska utvisas, allt det vi läser om i tidningarna. Men det finns också ett vanligt kämpande med skola, kompisar och vänner. Fantastiskt välskrivet och jag längtar till fler böcker av Nora Khalil.

Mitt arbetsrum är belamrat. Och då handlar det inte om Viktiga Papper och Böcker i huvudsak (de finns också) utan saker som små tavlor jag fått, en nallebjörn från 50-talet eller en skål jag spontanköpt på en loppis. Jag är ganska hård när jag rensar, men nu verkar det ha gått över styr. Jag läser, och läser om, Tingen av Ulrika Nielsen som får mig att tänka på min relation till alla de här sakerna. En nätt bok som på olika sätt närmar sig frågan om det vi omger oss med. Tingen. Så bra och intressant!

Mot paradiset av Hanya Yanagihara

En medryckande men komplicerad roman i tre delar. Utspelas i New York i trakterna runt Washington Square Park åren 1893, 1993 och 2093. Jag blev snabbt uppslukad av första delen där Manhattan är en slags frizon för HBTQ personer på amerikanska kontinenten. Kändes nästan löjligt uppfriskande med en historisk berättelse där all sorts kärlek är tillåten. Andra delen utspelas 1993 på Hawaii och tar upp ursprungsbefolkningens dilemman i ett annat USA än det vi känner. Den sista delen utspelas i slutet av vårt sekel med vibbar av 50-talets science fiction romaner, där befolkningen i New York lever i ett totalitärt samhälle plågat av upprepande pandemier. 

Om jag ska tvingas sammanfatta denna tegelsten skulle jag beskriva den som en blandning av HBTQ-roman, släktkrönika och dystopi. Den liknar inte Yanagiharas förra fantastiska roman Ett litet liv utan är kanske mer av en idé-roman? Jag vet faktiskt inte mer än att jag tycker att man ska läsa de tre delarna som tre olika romaner i en serie. (Tänker att det kanske är synd att Mot Paradiset inte är en feelgood eller en deckare för då hade den definitivt blivit en serie.) Jag tyckte bäst om del 1, älskade den unge aristokratiske mannen och skildringen av hans djupa förälskelse. Läs gärna den hörrni!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2022, översättning av Niclas Nilsson.

Bokfrukost om Den svarta månens år

Häromdagen var det bokfrukost för Den svarta månens år av Ellen Mattson. Vi brukar ha delade meningar om böckerna vi läser, men den här gången var det extra mycket polarisering. Team Ja eller Team Nej.

Roman-mannen, som ju är vårens tema, heter David och har blivit entledigad från sin tjänst på universitetet. Han är inte ledsen för det. För det första är han trött på jobbet. För det andra kan han nu ägna sig åt sin forskning om översättningar av Illiaden. Men så halkar han på en isfläck och huvudet får en rejäl smäll. Vad händer sen? Allting förändras. En bok försvinner och måste hittas. Slumpvisa möten uppstår där personer verkar veta saker om David som han själv inte känner till. Han tvingas ut till främmande platser, pushad av den inre driften att hitta boken. Vi kan inte sätta fingret på hur mycket han fantiserar och drömmer om allt i sin omskakade hjärna. Händelserna blir mer allt mer orimliga och absurda för att nå ett fantastiskt crescendo och sedan ta slut. Alltså slut.

Vi diskuterar om hur vi hade uppfattat den här romanen om det vore en kvinnlig huvudperson, allt annat lika. Vi är nog (tyvärr) övertygade om att vi sett på personen annorlunda. Någon menar att man skulle tyckt mer synd om en kvinnlig huvudperson, eller betraktat henne som ett offer. Det är en intressant fråga och kan ställas till många berättelser.

Team Ja tycker att det är kafka-ish med det mardrömslika och absurda. Så intressant att läsa om äldre universitetsmän. Team Nej tycker att det är rörigt och obegripligt och att slutet har mer att önska. Vi är däremot helt eniga om det fantastiska språket. Konkret och drömlikt om vartannat.

En liten bok om konsten att dö

När författaren Ulf Nilsson fick sjukdomen cancer fortsatte han att skriva. Anteckningar om livet och döden, hans fru lovade att sammanställa dem ”och varsamt redigera”. Alla på begravningen fick en litet numrerat exemplar. Lyckligtvis kom texten att ges ut som tryckt bok, för oss alla att läsa.

Jag har genom åren läst och skrivit oerhört mycket om döden. Som religionsvetare har jag fördjupat mig i synen på döden i olika kulturer. Men framför allt har jag levt och tänkt med ett memento mori – minns döden – intill mig. Det ökar livskänslan. Så här skriver Ulf Nilsson:

Den lilla nätta boken är full av tankeväckande tröst för oss som (ännu) är kvar. Och ger en bild av hur ett döende kan vara.

Döende är ett annat slags leva. Och det är vackert att få ta del av.

En liten bok om konsten att dö. Ulf Nilsson. Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020.