Etikett: Albert Bonniers förlag

Publicerat

Tritonus av Kjell Westö

En roman med musikaliska karaktärer, helt oemotståndligt för mig som är precis tvärtom. De musikaliska referenserna genomsyrar texten och läsaren får en liten aning om hur världen kan te sig från en genommusikalisk människas horisont. Att höra musiken inom sig är både välsignelse och förbannelse.

Den kände dirigenten Tomas Brander närmar sig sin 60-årsdag och hans värld har börjat gunga. Insikten om att något inom honom gått förlorat och att hans förmåga till musikaliska stordåd har falnat bidrar till att han bygger ett stort schabrak till hus i skärgården och flyttar dit. Närmsta granne är en man i samma ålder, Reidar Lindell psykolog och hobbymusiker. Lindell och Brander blir vänner.

Har alltid älskat Westös karaktärer, mänskliga, ynkliga, osympatiska, alltid älskansvärda. Så även här. Jag fångas av männens vänskap, deras insikt i att livet inte är för evigt, deras ofullkomlighet i relationer både med vänner, kvinnor och barn. Så mycket jag känner igen och så medmänskligt intelligent skildrat. Westö är en av vår tids stora berättare och att jag läslyssnade till boken i Westös egen uppläsning på lågmäld finlandssvenska gjorde upplevelsen ännu finare. Är nog ett halvår sedan jag läste men berättelsen, musiken och karaktärerna lever fortfarande starka inom mig.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2020.

Publicerat

Den trogne läsaren av Max Seeck

Rasande tempo, snäva smarta svängar och i centrum en ung poliskvinna med väldigt mycket outrett inom sig. För läsare som gillar den klassiska polisromanen är Den trogne läsaren en påse fylld med godis. En bästsäljande skräckförfattare befinner sig på lanseringsturné när en man i publiken ställer en underlig och aningen hotfull fråga: ” är författaren ibland rädd för sina egna böcker?” Vid middagen efteråt får författaren ett fruktansvärt besked och snart befinner sig läsaren, tillsammans med utredande poliser, i en actionstinn händelsekedja där kallsinnig mördare iscensätter mord ur författarens böcker.

Boken utspelas i ett vintrigt Helsingfors och jag skulle vilja påstå att den är i sann Lars Kepler-anda. Utmärkt läsning för oss som inte räds det fula och våldsamma i en kriminalhistoria och för oss som hyser motvilja mot mysdeckaren. Att mysdeckaren inte frossar i realistiska detaljer är ett argument som ofta hörs. Men, där tycker jag att det faktiskt är tvärtom! Ett mord, är en rå och grym handling det största övergrepp man kan göra en annan människa och jag föredrar att det skildras för vad det är. Inte förminskas till lösandet av en gåta där ingen inblandad tycks vara påverkad av det fruktansvärda som hänt. En mordhistoria ska ge ångest inte mys.

En mycket bra och obehagligt spännande kriminalroman alltså, att den utspelas i Helsingfors är ett stort plus, älskar den staden!

Utgiven på Bonniers Förlag 2021, översättning av Bo Samuelsson.

Publicerat

Bokfrukost om Sista dagen

Vi gillar John Grisham. Hans sätt att brinna för ett ämne och låta det genomsyra romaner, att låta den ”lilla människans” kamp stå i centrum och gärna låta dem vinna i juridiska processer. Med det sagt bestämde vi oss på senaste frukostbokklubben att Sista dagen inte var någon av hans bättre.

Romanen utspelar sig på en bomullsfarm i södra USA, sent 40-tal. Ägaren, Pete Banning, avslutar sina sysslor och åker till sin syster för en bit mat. Inom sig ber han om ursäkt för att han kommer att ställa till det för henne om en liten stund. Milt uttryckt. Pete ger sig iväg till kyrkan och skjuter ihjäl pastorn med tre skott. Den första delen av boken handlar om rättegångsförfarandet fram till att Banning dör i elektriska stolen. Del 2 är en krigsskildring från Filippinerna där Banning stred under fasansfulla omständigheter och i den sista delen är vi tillbaka på farmen där skickliga advokater lyckas knäcka återstoden av det Banning lämnat efter sig.

Bokens ”gåta” kretsar förstås om varför Pete begår mordet. Var det något som hände under kriget? Var det något med frun som sitter psykotisk på mentalsjukhuset. Ja, vi läser och läser och säger:

– detaljerad och utdragen krigsskildring som inte gav några svar
– trots alla detaljer fick man inte veta något om vem Pete var
– nästan dokumentärt. Och patriotiskt. Men ingen plats för egna reflektioner
– var är glöden?

Nä, ska man börja läsa Grisham så ska man nog inte börja här. Ta till exempel Grey Mountain eller Rooster bar i stället.

Publicerat

Ett samtal om Domslut av Ulrika Mossberg

Nu tänker vi prata om romanen Domslut. Den handlar om Lea, domare på Tingsrätten. Dagen innan en rättegång – en man stalkar en kvinna, sin fostersyster – hamnar Lea bredvid mannen vid bardisken. Hon känner igen honom omedelbart och borde lämna restaurangen på en gång. Men hon gör inte det. Berättelsen skildras ur Leas, Jakobs och Rakels perspektiv.

Ann-Sofie: Lika avskalad och kylig som man kan uppfatta Lea känner jag inför den här romanen. Den är absolut inte dålig, det är inte det, men det är som om Leas liv pågår medan hon vänder ryggen mot mig. Jag engagerar mig inte alls. Däremot tycker jag Jakobs delar blir mer intressanta, kött och blod låter kanske kliché men jag bryr mig här.

Maggan: Håller INTE alls med dig, romanen drabbar mig djupt, både Lea och Jakob kryper innanför huden på mig. Jag älskar det avskalade språket och att läsa om en yngre kvinna, som trots att hon inte är något socialt geni, är en yrkeskvinna och inte något offer som missbrukar män eller sociala medier. Jakobs bristande förmåga att kommunicera är också väldigt speciellt skildrat. Men jag gillade verkligen Lea, tyckte jag fick följa med henne in i en livskris som definitivt kommer att vara livsavgörande.

Ann-Sofie: Vad bra att du tycker så! Då pratar vi vidare om Lea. Hon uttrycker någonstans att hon sällan gråter, inte är en sådan som rusar gråtande ut ur ett rum. Hennes känsloliv är närmast kliniskt. Jag påminns om kvinnan i Agnes Lidbecks Finna sig.

Maggan: Jo, det stämmer, går att jämföra med Lidbecks kvinna. Fast Leas känsloliv är på väg att förändras eller utvecklas kanske man ska säga. Lea har ju redan som ung förmåga att se situationer utifrån, som t ex när hon som 20-årig juridikstuderande blir bjuden på konferens med en av de stora advokatbyråerna i Stockholm. Hon är analytisk nog att tolka det sociala spelet, trots att hon är en nolla på att samspela socialt.

Ann-Sofie: Jo, jag håller med om att hon utvecklas. Just detta att hon kan ställa sig utanför och betrakta gör att jag ställer mig bredvid och betraktar med henne, men strax bakom. Jag dras inte in. Utan att avslöja slutet måste vi väl ändå prata om slutet.

Maggan: Gillade verkligen slutet, tyckte det var jättesnyggt, fast jag kan tänka mig att inte alla håller med mig. Åhh, skulle vilja utveckla en sak här men det går ju inte!
Tror att Domslut är en bok som passar utmärkt för bokcirklar, finns mängder av olika infallsvinklar att utforska.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2020.