Etikett: Albert Bonniers förlag

Publicerat

Ett samtal om Aednan

Ann-Sofie: Om vi börjar med utsidan så är det en vacker bok. Är det polarsken? Snyggt typsnitt på titeln. Sidomfånget kan ju få en storslukare att baxna, närmare 800 sidor. Sidorna är dock inte tätskrivna för nu har vi ett versepos framför oss och det är inte ofta. Så här ser det ut:

Maggan:  Vägde den för skojs skull, 1,2 kg visade vågen. Ingen pendlarbok om man nu inte är e-bokläsare förstås. Hoppas det är polarsken, så fina färger.

Ann-Sofie: Jag tycker hela idén är magnifik. Att skriva tre generationers samers historia, en släktkrönika om en tillvaro som inte är särskilt väldokumenterad i skönlitteraturen. Jag fascineras också över ambitionen att göra det så här. I diktform. Aednan är lätt att läsa, det finns en tydlig framåtrörelse som gör att man vill följa Aslat och hans efterföljande.

Maggan: Jag blev gripen av nomadlivets ovillkorlighet i början av eposet, och  av poesin i skildringen av naturen. Allteftersom blir diktandet mer prosaiskt och vardagsnära, om nu dikt kan vara prosaisk förstås?

Ann-Sofie: Naturen är förstås helt och hållet närvarande och det är vackert men också hårt. DN skriver att de vita sidorna som omger de korta textraderna ”manar hon fram en känsla av vidder, slätter och fjäll.”. Fint uttryckt!

Maggan: DN har kanske rätt, men jag känner nog tvärtom, att människorna som skildras är fångade i de korta texterna omgivna av det ogenomträngliga vita. Visst är Aednan en arbetarklass-skildring?

Ann-Sofie: Det är ju en politisk berättelse. Kampen mellan svenskar och samer är närvarande från första stund när pojkarnas pappa vill lämna bort Nila för att han inte är stark nog. Allt förtryck som samerna fått utstå med särskilda pissiga skolor, åtgärder, beslut.

Maggan: Jag blev djupt gripen av Amanda Kernells film Sameblod och kanske stod filmen lite emellan mig och Aednan. Jag skapade mig få egna bilder utifrån texten, jag såg filmen framför mig istället. Men jag fascineras av skildringen av same-rättegången där domen kom 2016. Funderar på att beställa den från Gällivare tingsrätt, inte minst för att Aednan är ett diktverk, en dom skulle ge mig lite mer kött på benen om samernas historia.

Ann-Sofie: Bara du skulle önska en dom-läsning, Maggan. Vi önskar lycka till nu i omröstningen för Augustpriset.

 

Publicerat

Skalornas förråd av Ulf Eriksson

När jag var ung läste jag så otroligt mycket poesi. Oftast av glädje och ibland för att verka märkvärdig. Jag tänker på det när jag sitter på tunnelbanan och läser Skalornas förråd. Kvinnan bredvid mig, likaledes läsande, tittar ner i min bok och sen på mig. Jag ler lite och hon frågar: Är den bra?

Händerna är kompisar och sköter spakarna
framåt och bakåt,
stänga och höja, och
svänga iväg skopan med hela
Lilla kroppens kraft, och öppna
och lossa och svänga och gröpa ur
Nytt och göra berget av sand större: där
löper vägar i ”meandrar” och finns en
gruva med ”orter” och en strand med
”dyner” invid havets ”dyningar” utan slut,
fast de orden tillförs minnet långt senare …

Och där jag just då läser är den bra. Tydliga bilder. Så jag nickar och säger att ja, det är den. Jag läser aldrig dikter, fortsätter hon. Jag fattar aldrig vad de handlar om. Det finns ingen berättelse och varje ord verkar betyda något annat än vad som står där.

Det kan jag hålla med om, men jag sträcker fram den texten jag just läst och säger att här är det väl inte så. Här är minnet av ett barn som upplever något. Det vardagliga får plats. Fint skrivet, gör att man ser bilder framför sig, minns kanske något eget.

Boken innehåller omkring sextio dikter, boken är kort. Det vardagliga är inte svårt att läsa eller att ta till sig, de är berättelser om man nu vill ha det så. Men det finns det andra också, tänker jag, när kvinnan med en nick kliver av vid Slussen. Det obegripliga. När språket verkar vara till för att bara göra det dunkelt.  När det inte berör.

Fast det säger jag inte.

Utgiven 2018 av Albert Bonniers förlag.  Nominerad till Augustpriset 2018.

 

Publicerat

Folkets skönhet av Merete Pryds Helle

Marie föds på 30-talet och växer upp på ön Langeland vid Fyn i Danmark. Hennes föräldrar är bönder och sliter hårt för brödfödan. Den fattiga, obarmhärtiga och inte sällan våldsamma tillvaron på ön kräver anpassningsbara och praktiska kvinnor som lever vidare även när deras tillvaro slagits i bitar. Som Maries barndomsvän Birthe uttrycker saken många år senare:

Livet är vad man gör det till. Man kan simma eller man kan drunkna.

 

Marie är en simmare och en överlevare, kanske för att det trots allt finns omtanke öborna emellan, även om de starka tar för sig utan pardon. Jag blev fullkomligt absorberad av denna danska arbetarklassroman som sträcker sig fram till nutid. Drivet i berättelsen, det vältecknade och mångfacetterade persongalleriet, det vackra naturlyriska språket:

Vinbären hängde gulvattniga på buskarna och sög åt sig sol. Viporna skriade där uppe i luften, kanske åt svalorna som brakade ut ur och in i sina bon under takskägget. Marie hade rensat jordgubbar och lagt dem i de vackra skålarna med prästkragar på kanten och strött ett tunt lager av det fina sockret över.

Marie kände sig lika ljusgrön som skogen, nyutsprungen och frisk.

 

Bokens titel syftar på den  tavla Maries far köper av en bonde för fem kronor. En förmögenhet för familjen, de tvingas leva på potatis i veckor efter inköpet. Marie älskar den lilla tavlan som föreställer två kvinnor i svarta klänningar som står böjda och plockar potatis. Himlen är blekgrå i den färg som Marie känner igen från kvällarna på ön.

En av årets stora läsupplevelser!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2018. Översatt av Urban Andersson.

Publicerat

Frukostintervjun: Stina Jackson

Vi är många som med förtjusning läst hennes debutroman Silvervägen i sommar. En finstämd och mångskiftande (spännings)roman med thrillerinslag, glesbygd, och vältecknade karaktärer. Vi måste förstås kolla upp vad Stina Jackson äter till frukost!

Foto: Stefan Tell

God morgon Stina! Vad äter du till frukost?
Godmorgon! Jag brukar börja dagen med att springa en runda med hunden. När jag kommer tillbaka är det kaffe, havregrynsgröt och färska bär som gäller. Jag är alltid utsvulten på morgonen och älskar verkligen frukost. Dagens bästa stund!

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Jag brukar faktiskt skriva medan jag äter. Morgonen är min kreativa tid då hjärnan funkar som bäst så jag dukar upp frukosten vid datorn och hamrar på tangenterna mellan tuggorna.

Gillar också att äta frukost vid datorn. En bra morgonroman, vad kan det vara?
Romanen jag skriver på. Om jag tar en skrivfri morgon så läser jag gärna något stort och mäktigt, som Cormac McCarthys Gränstrilogi.

Vad läser du just nu?
En Amerikansk Förlust av Philipp Meyer. Det är en vacker och sorglig glesbygdsskildring, helt i min smak. Ny amerikansk litteratur med doft av Faulkner. Rekommenderas!

Meyers roman finns på min att läsa lista. Får kanske flytta upp den ett par steg. Vad använder du som bokmärke?
Ett gammalt hederligt hundöra. Jag har försökt använda mig av vackra bokmärken genom åren, men jag lyckas alltid slarva bort dem innan bokens slut, så jag har gett upp. Hundöra funkar fint.

Hundöron är utan tvekan ett av de mest klassiska bokmärkena världen över. En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Favoritförfattare och älsklingsböcker får stå i ögonhöjd. Resten får trängas närmare golvet. Eller i garderoben där jag för tillfället förvarar alla böcker som inte ryms i hyllorna. Böcker är defintivt viktigare än kläder hemma hos mig.

Tack för intervjun Stina!