Jag beundrar författare. Hur de så fantasifullt kan komma på en intrig, skapa intressanta och komplexa karaktärer och formulera allt detta med ett utsökt språk. Nu är det Lina Wolff jag imponeras av med romanen De polyglotta älskarna. Vilken roman! Jag läslyssnade på den här, och det var sannerligen en roman som fungerade för det också. Tre delar. Sinnrikt sammanflätade, men på ett helt och hållet oväntat, oförutsägbart sätt.
Karaktärerna ogillar jag. De är inte särskilt lätta att tycka om. Tvärtom, och det gör läsningen ännu mer spännande. Ellinor i del 1 är så tuff och hård, men det finns en sårbarhet som gör att jag verkligen verkligen engagerar mig och ändå vill henne väl. När hon via nätdejting hamnar hos litteraturkritikern Calisto önskar jag bara att hon helskinnad ska ta sig därifrån.
Från del 1 över till den mycket obehagliga del 2 och det går nästan inte att läsa. Var går gränsen för själviskhet? För somliga, till exempel berättarrösten i den här delen av romanen, är gränsen knappt synlig. Språket är knivskarpt och att lyssna är närmast smärtsamt. Den allra sista delen fick mig riktigt häpen från början. Häpen och imponerad. Var det hit det skulle ta vägen! Här kunde jag faktiskt känna stark sympati med de tre kvinnorna, trots (eller på grund av) deras komplexitet.
När Maggan bloggade om boken skriver hon
Det är alldeles för tidigt att säga om De polyglotta älskarna kommer att bli en klassiker, men romanen är helt och hållet läsarens.
Jag antar att du menar att tolkningsmöjligheterna är många, Maggan? Ja, på ett vis. Den skapar reaktioner och känslor hos läsaren, det är sant men jag tror ändå att vi kan enas om att människan är komplex och oberäknelig.
Och så språket då. Knivskarpt. Sammantaget vill jag bara typ slicka fötterna på Lina Wolff i beundran. Dock rätt äckligt. Men vänta på en ny roman kan väl ändå vara på plats.
De polyglotta älskarna. Lina Wolff. Utgiven av Albert Bonniers förlag 2016.
——-
Vilken liten pärla! På 154 sidor tecknas nogsamt husjungfrun Jane Fairchilds karaktär, även om romanen bara utspelas under en enda dag. Den 30 mars år 1924 infaller mödrarnas söndag, den enda dag under året då tjänstefolket fick ledigt för att hälsa sina mödrar. Jane som är i tjänst hos familjen Niven är föräldralös, och försvinner istället i väg för att träffa sin älskare. Hon är denna dag 23 år gammal och kommer att leva tills hon blir 98. Swift skriver ”när hon blev äldre utvecklade hon ett okynnigt drag” och kanske anar läsaren lite av okynnet under denna söndag som Jane kommer att minnas under återstoden av sitt långa liv.
Jag tycker det är viktigt att lyfta blicken och se bortom Sveriges gränser på internationella kvinnodagen. Jag väljer därför att reprisera en recension från 2015, en reportagebok av journalisten Jenny Norberg. En fantastiskt bok som jag alltid återvänder till när det diskuteras feminism. Läs, läs och läs!
En glimrande uppväxtskildring från 1960 och 70-talets Finland. Ömsom burlesk och dråplig, ömsom vacker och sorglig. Genomgående ett fantastiskt språk och en enastående berättarglädje. En bok som har funnits på min ”att läsa-lista” sedan 2000 då den först kom ut. Jag har blivit golvad av alla Westö-romaner jag läst men nu är jag golvad bortom sans och vett! Språket är så makalöst ljuvligt och skildringen ofta förtvivlad men ändå så torrt humoristisk att jag skrattar högt. När Breakfast Bookclub träffade Westö på hans förlag i Helsingfors 2015, var ett par av bokcirkelmedlemmarna svimfärdiga av andakt, förmodligen var det tur att jag inte läst Vådan av att vara Skrake vid det tillfället för då hade jag säkert dånat på riktigt!