Augustin Erba – Frukostintervju

Han skriver sällsamt gripande romaner och vi läser honom alltid i DN. Nu har vi kollat upp vad han äter och läser till frukost.

God morgon! Vad äter du till frukost? 
Godmorgon på er också. Jag äter boveteflingor, cashew- och valnötter, tranbär, solrosfrön, pumpafrön och linfrön som jag häller kallt kranvatten över i en djup tallrik. Ibland strör jag kanel över den blöta blandningen. Till detta tar jag dagens enda koffeinintag – en kopp svart te bryggt av en tepåse av märket Lipton. De få gånger som jag bor på hotell och inte är säker på att de har en rimlig frukost brukar jag ta med en påse av frö- och nötblandningen och egna tepåsar, så att jag ska vara säker på att starta dagen på det sätt som jag tycker bäst om.


Lite kul är det att du väljer bort hotellfrukost! Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten? 
Jag läser morgontidningen till frukost, inte minst eftersom jag jobbar på Dagens Nyheter och förväntas ha ett bra grepp om vad som pågår i världen innan jag ger mig in i dagens morgonmöten. Jag har fyra tidningar som jag läser varje morgon.

En bra morgonroman, vad kan det vara? 
Om jag skulle läsa romaner på morgonen, då skulle jag läsa något som jag inte riskerar att fastna i, och missa min arbetsdag, utan något som mer är som en stunds meditation, som ger mig en tanke jag kan bära med mig under dagen.
Bra morgonläsning för mig skulle nog vara en bit ur ”Osebol” av Marit Kapla eller varför inte en novell ur samlingen ”Tystnader och andra röster” av Ulrika Tornberg (en 80-årig debutant!). Och om jag vill känna mig engagerad och påminnas om att världen vi lever i är i ett akut behov av att bli bättre för alla, då skulle jag läsa Wanda Bendjellouls fina debut ”Dalenglitter.”

Vad läser du just nu? 
Jag har precis avslutat boken ”Osynliga kvinnor: hur brist på data bygger en värld för män” av Caroline Criado Perez som handlar om hur kvinnor behandlas som andra klassens människor därför att så mycket forskning och så många forskare väljer bort kvinnor.

Vad använder du som bokmärke?
Har jag en pappersbok viker jag hundöron. Jag tycker om hundöron, de berättar att en bok har blivit läst, vilket är det finaste som kan hända en bok. Oftast läser jag tyvärr på en platta, och då sköter bokmärkandet sig själv. Jag skriver ”tyvärr” för att jag hellre vill läsa på papper, inget kan ersätta att hålla en bok i handen och känna – känna – hur mycket som är kvar av boken. Men av praktiska skäl så är det fysiskt omöjligt för mig att ha alla böcker på papper.

Hundöron är en klassiker! Vilket är det bästa stället att läsa?
Jag tänker mig en riktigt stekhet semesterdag, när jag är på besök hos vänner eller släktingar och alla har gått till stranden. Jag blir uttråkad av att bada och ogillar att sitta i solen, så jag stannar hemma. Om jag då kan lägga mig i en hård kökssoffa, få en kudde under huvudet och ha fönstret på vid gavel, utan några andra plikter än att förflytta mig in i en annan författares huvud, då har jag det bra.

Skriver du något just nu?
Jag skriver ofta på flera saker samtidigt, eftersom skrivandet är så oberäkneligt. Ibland måste jag skriva länge i sträck, ibland måste texten vila. Vissa saker blir aldrig bra. Just nu skriver jag på en – förhoppningsvis – rolig roman som snart är klar, på en pjäs som jag hoppas ska sättas upp på Stadsteatern, på en svårskriven episk roman som påminner om ”Blodsbunden” och så håller jag på med planeringsarbetet för en serie för unga vuxna.
Häromdagen blev jag uppmanad att skriva en bok om hur mina dagliga rutiner gör att jag får saker gjorda, men det är längst ner på priolistan.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Jag har en pockethylla som är sorterad i bokstavsordning, en hylla för inbunden skönlitteratur som är sorterad i bokstavsordning, men där några praktverk ligger på sidan och sedan har jag i mitt skrivrum en hylla för fackböcker, där de är sorterade efter ämnen. Jag har inte plats för alla böcker, så här och var är böckerna i dubbla rader, där den bakre raden är ganska osorterad.

Tack för intervjun Augustin, måste testa din frukostblandning snart!

Här kan du läsa mer om Snöstorm och Blodsbunden.

Blodsbunden av Augustin Erba

Har inte blivit så djupt känslomässigt berörd av någon skildring om barns utsatthet i en dysfunktionell familj sedan jag läste Susanna Alakoskis Svinalängorna. Det skulle i så fall vara Erbas senaste roman Snöstorm som även den är en knivskarp roman på temat. Jag kan bara konstatera att det är synd och skam att jag inte kommit mig för att läsa Blodsbunden förrän nu.

Det är 70-tal och i Fisksätra bor Amadeus och hans två yngre syskon med sin mamma och pappa. På ytan ser de kanske ut som vanliga miljonprogramsinvånare, men skenet bedrar. Fadern är egyptisk forskare som arbetar på sin doktorsavhandling i fysik, modern österrikisk prinsessa i rakt nedstigande led. Ingen av föräldrarna är kapabla att fungera som vuxna kärleksfulla människor.

Amadeus växer upp till en välfungerande och godhjärtad vuxen men hans uppväxt ligger som ett ok inom honom. Han kämpar med sin oförmåga att känna tillit till sig själv och andra, oroar sig för att bli som sina föräldrar om han skulle bli förälder. Det är lätt att ta till sig hans ångest och sorg, hans uppväxt var obarmhärtig och förhållandena väl dolda för alla utanför familjens sfär. Det finns en underliggande känslighet men även skärpa i texten som gör att jag anar att skildringen av Amadeus är djupt självbiografisk, att Amadeus i själva verket är Augustin själv.  På Wikipedia står det:

Augustin Petrus Amadeus Osiris Mina Erba-Odescalchi, född den 17 mars 1968 i Stockholm, är en svensk journalist och författare. Erba är uppvuxen i Fisksätra i Nacka kommun. Hans far var gästforskare från Egypten. Hans morföräldrar var furst Alexander Erba-Odescalchi och ärkehertiginnan Margarethe (Margit) av Österrike, en dotter till Josef Franz av Österrike.

Fast Blodsbunden är inte bara smärta, Amadeus får lindring i en egen familj även om det inte är lätt alla gånger. Boken rymmer också en sidoberättelse om ett australiensiskt lesbiskt par som gärna vill ha barn och vars historia blir till en smart pusselbit i romanbygget. Amadeus har också i vuxen ålder kvar sin syster Elisabeth som en nära bundsförvant, de två maskrossyskonen går på promenader och pratar och pratar. Jag som läsare är så innerligt glad över att de har varandra.

Susanna Alakoski belönades med Augustpriset för Svinalängorna. Blodsbunden måste utan tvekan varit bra nära att bli nominerad.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2015.

Snöstorm av Augustin Erba

Fast på ett SJ tåg i snöstorm återser Tomas sin stora ungdomsförälskelse Livli. Mötet river upp sår och slungar honom tillbaka till barndom och ungdomsår. Tomas är ett maskrosbarn, tillsynes väl tillfreds, men med tunn hud, en känsla av otillräcklighet och en aldrig övergående ödslighet inom sig. Jag tar honom direkt till mitt hjärta.

Snöstorm är en lågmäld roman och berättas i första person helt ur Tomas perspektiv. Pojken som räknar komplicerade tal efter skolan för att hålla verkligheten borta. Som senare kommer in på KTH i Stockholm där han för första gången känner att det kanske finns de som är lika honom. Jag håller andan och ber för mig själv att han inte ska falla i något av de bråddjup som lurar runt hörnet.

Jag blev uppslukad av Snöstorm, välskriven, intelligent och smärtsamt allmängiltig. Erba ger röst åt maskrosbarnen som har det gemensamt att de alla är vuxna och klarat sig bra i livet, trots att de är präglade av en mörk uppväxt. Insiktsfullt och nära skildras det omöjliga i att göra upp eller försonas med en dysfunktionell förälder. Jag tycker slutet är fantastiskt fingertoppskänsligt skrivet, men jag kan ju inte spoila genom att berätta mer, som ni förstår.

Snöstorm är en fantastisk bokcirkelbok, det finns ett antal intressanta karaktärer att fundera över. Roligast och minst neurotisk är den gamla dam som sitter bredvid Tomas på tåget i snöstormen. Hon blir till en positiv katalysator.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2019.