Adua av Igiaba Scego

adua-framsida

Det är omöjligt att värja sig mot somaliska Aduas och hennes pappa Zoppes livsöden. Ännu en gång har jag slagits av hur litet jag vet, i detta fall om Italiens kolonialvälde, något som enligt författarens efterord sopats under mattan vid historiebeskrivningar. Fadern Zoppe kommer till Rom under 30-talet för att arbeta som tolk. Han är skicklig, talar arabiska, kiswahili, amhariska, tigrinska och flera mindre språk. Han har drömmar om ett gott liv, att hans trolovade ”Asha den våghalsiga” ska komma till Italien, att de ska bilda familj. Istället möts han av rasism och våld, via slingrande vägar återvänder så småningom hem, hans liv blir mångskiftande och dramatiskt men aldrig någonsin lyckligt.

Adua kommer som flykting till Rom många år senare. Hon har drömmar om att bli skådespelerska, drömmar som går i kras. När vi möter henne har hon som många somaliska kvinnor i Italien gift sig med en pojke många år yngre än hon själv. En pojke som flytt i gummibåt över medelhavet, också han med drömmar om ett bättre liv. Hon tar kärlek från honom, han får mat, husrum och trygghet. Det tar flera veckor för mig att läsa boken, texten kryper under skinnet  och jag drabbas av den så kallade ”vita melankolin”. Att ingenting någonsin förändras, att världen alltid kommer att vara en grym plats för merparten av dess befolkning. (Observera att jag använder ordet grym i dess ursprungliga betydelse).

Förstå mig rätt, Adua är en bra bok som berättar en del av världshistorien som jag tror är okänd för många. Skildringen av Zoppe är hjärtskärande men också mångtydig, hans umbäranden gör honom till en kall och ofta elak far till Adua. Skildringen av Afrikanska kontinenten är sinnlig, jag kan känna dofterna, smakerna, hettan och dammet. Italien å andra sidan har fått ytterligare en dimension, långt borta från mat, konst, film och maffia.

Utgiven på Contempo 2016, översatt av Helena Monti.

Hela Härligheten av Margaret Mazzantini

framsida-hela-härligheten-web[1]Guido är ett ensamt barn. Han växer upp i ett borgerligt hem i Rom med hembiträdet som enda kamrat. Fadern arbetar som läkare och modern har vigt sitt liv åt olika kulturprojekt. I portvaktsvåningen längst ner i huset bor Costantino, vars lekar Guido aldrig tröttnar på att iaktta. Att försöka få kontakt och kanske leka är uteslutet, Guido är en betraktare och ska så förbli.

När pojkarna kommer i skolåldern hamnar de i samma klass, blir så småningom vänner och i senare ålder nästan älskande. Livet skiljer dem åt i 20-årsåldern, men de ska mötas igen, deras livsöden är sammanflätade på mer än ett sätt. Boken berättas utifrån Guidos horisont, det är hans liv som skildras. Han slår sig ner i London, lever ungt och ansvarslöst men erhåller den oväntade gåvan av kärlek till en kvinna och hennes dotter.

Hela Härligheten är i mångt och mycket en utmärkt bokcirkelbok. Den har driv, språket flyter lätt, innehållet är dock tillräckligt komplext för att läsaren ska kunna göra egna tolkningar. Den löper över många år och jag tyckte om att följa Guido genom livet. Personligen var jag oförberedd på slutet, sanningen som avslöjas är skoningslös.

Utgiven på Contempo 2016, översättningen är gjord av Pia Lundgren.

Elefantens sinne av Marco Missiroli.

Skärmavbild-2014-04-19-kl_-16_05_29-98x153

En flicka cyklar på prästens katt och katten dör. Episoden är avhängig att det många år senare kommer en ny portvakt till ett bostadshus i Milano. En man som tidigare i livet verkat som präst. En man vid namn Pietro som tycks ha tappat tron på sin gud.

Med varsamma händer väver portvakten Pietro ett nät av omtanke kring de boende i huset. Poppi, advokaten med den stora sorgen, Luca den plågade unge läkaren och hans lilla dotter Sara, den förvuxne pojken Fernando och hans mor Viola. Det myllrar av skeenden, karaktärer och symbolik i denna italienska roman. Den spänner över de stora moraliska frågorna, dödshjälp, otrohet och människans livslott. Pietro tar hand om människorna i sitt hus och färdas runt Milano på sin bianchi, (cykel), och vi följer honom på slingriga till synes helt planlösa irrvägar.

Texten kräver stor uppmärksamhet, ibland blir den för ambitiös för sitt syfte, i alla fall för denna svenska som inte är bekant med katolicismen i det moderna Italien. Jag misstänker att jag av min okunskap missar väsentligheter. Eller är det så att  jag att jag missar grundtemat eftersom jag inte förstår slutet?
Jag föreslår att ni läser och återkommer till mig om hur ni tolkar Pietros handlingar och romanens slut. Persongalleriet är förtjusande och vem var egentligen den där flickan som körde ihjäl katten? Det finns mycket att fundera över i denna roman.

Utgiven av Contempo 2014 och översatt från italienskan av Maria Tell.