Bokfrukost om Verkliga brott av Denise Mina

Höstens tema för frukostbokklubben är färger och kanske fick vi töja lite på gränserna när vi valde den här romanen av vår älsklingsförfattare. Men grått Glasgow och grönt Skottland tycker vi räcker långt!

Utgångspunkten drar sannerligen igång historien . Anna som gärna lyssnar på spännande true crime-poddar får veta att en gammal bekant mördats i en båtolycka. Just som hon drar efter andan efter det beskedet meddelar hennes man, med resväskan i hand, att han tänker lämna henne eftersom han har en relation med Annas bästa vän. Vilken mardröm! Nu visar det sig dessutom att Annas bakgrund inte överensstämmer med den identitet hon lever med nu. Och när hon fångas på Twitter-bild blir hon utsatt för stor fara. Spänning till sista sidan.

Vad sa vi?

– Hon kan verkligen skriva, Denise Mina. Så välskriven och driven thriller.
– Det är bra att den utspelar sig långt härifrån. Många spänningsromaner är som att läsa fördjupningar av dagstidningarna. Man får bara ångest.
– Den har driv rätt igenom, ända till slutet. Vad säger man, bladvändare?
– Men hur kan Anna klara allt? Det är ju inte så att hon har gått någon agent-skola precis. Men hon kan slåss och avvärja knivdåd hur lätt som helst.
–Just som man tror att man fattat något händer något annat som gör att historien tar sig en helt ny vändning.
– Nja, jag är mer ljum faktiskt. Helt okej, men engagerade mig inte riktigt.
– Gick inte upplösningen lite väl snabbt?
– Hur kunde X vara typ maffiaboss OCH så korkad?
– Den är rolig också. Skruvad, oväntad. Man ser ju fram emot att läsa nästa bok om Anna.

Verkliga brott är utgiven på svenska hos Modernista i översättning av Boel Unnerstad. Nästa gång blir det Clarie Keegans Genom blå hagar.

51 – Ok, mina bästa krimböcker

Den trevliga påskekrimstraditionen från Norge bryr jag mig inte särskilt om. Jag läser sällan krim, och inte alls vid påsk. Men jag gillar idén och två bra krimböcker kan jag presenterar.

Den osynlige mannen från Salem. Christoffer Carlsson. Jag säger det på en gång: Jag gillar inte slutet. Däremot gillar jag huvudpersonen Leo Junker som är en kombination av sårbar, svart och smart. Därför ser jag fram mot den 20 augusti när nästa bok om honom kommer: Den fallande detektiven.

Död i Garnethill. Denise Mina. När vi var i Glasgow för ett par påskar sedan bodde vi i Garnethill. Då tordes jag inte läsa den. Jag är lättskrämd. Huvudpersonen Maureen O’Donnell gillar jag för hennes lågmälda, coola stil och blick för väsentligheter. Lite sårbar, svart och smart där också.

Död i Garnethill

När vi skulle fara till Skottland i påskas dök tips om Denise Mina upp från olika håll, och allra särskilt de tre romanerna om Maureen O’Donnell. Eftersom vi skulle bo i Garnethill tordes jag inte ta med mig Död i Garnethill. Jag är lättskrämd. Men nu så.

Maureen O’Donnell. Jag gillar henne på en gång för hennes lågmälda, coola stil och blick för väsentligheter. En hel del problem i bagaget har hon, inte minst en pappa som utsatte henne för sexuellt våld när hon var barn. Efter en tid på ett mentalsjukhus fortsätter hon att gå på sina terapisejourer för att få rätsida på livet. Inte för att hon vill. Men för att familjen, med den alkoholiserade mamma Winnie i spetsen,  håller sig lugnare då.

Nu vaknar hon på morgonen i sin lägenhet i Garnethill. I hennes vardagsrum sitter älskaren Douglas brutalt avrättad. Den övriga familjen blir nu snarast en belastning än ett stöd, bortsett från fina brorsan Liam som ställer upp för sin syster. Sa jag att han var knarklangare? Nej, det är inte lätt för Maureen . Ändå är det hon som bit för bit löser mordet på Douglas. Med sin goda känsla för hur man närmar sig trasiga människor och hur man för sig i skitiga miljöer, benar hon upp brott som ligger långt tillbaka i tiden.

Det Glasgow som skildras i boken är mer slitet än nuförtiden men det är förstås alltid roligt att känna igen sig i miljöerna. Inklusive Garnethill. En bonus är att upplösningen sker ute på Isle of Cumbrae även om beskrivningen inte är särskilt lockande:

Ön är liten och består av ett taggigt sandstensberg med en platt landremsa runtom. Det är en semesterort som inte förändrats sedan 1950-talet och de viktigaste turistattraktionerna är en minigolfbana mitt i staden Millport, säregna klippformationer som målats så att de ser ut som djur […]

Men jag vet bättre om Isle om Cumbrae, jag. Den här romanen är alltså den första av tre. Och om Maureen läser jag gärna mer.

Död i Garnethill. Denise Mina.  Utgiven 1998. På svenska av Minotaur 2001.