Etikett: Elizabeth Strout

Publicerat

Oh William av Elizabeth Strout

Älskar att befinna mig bland de karaktärer som befolkar Elizabeth Strouts universum. Hon är en gudabenådad skildrare av människor och I Oh William är Lucy Barton tillbaka som berättare. (Lucy en av de mest älskvärda och insiktsfulla romankaraktärer jag mött.) William är Lucys första make som efter en livskris börjat släktforska och upptäcker att hans mor dolt väsentliga delar av sitt liv för honom. Han ber Lucy, som stod svärmodern nära, att följa med honom på en resa till Maine för att söka klarhet. 

Det finns alltid en livssorg hos Strouts romankaraktärer, men också hopp och försoning över de små glädjeämnen som livet trots allt skänker. Som läsare blir man djupt berörd, hos mig framkallar det någon sorts hoppfull melankoli som skänker mig lugn. Låter väldigt underligt men så är det.

Oh William är ännu inte översatt till svenska men om man nu inte vill läsa på engelska så finns ju första romanen om Lucy ” Mitt namn är Lucy Barton” att läsa. Och jag tror faktiskt att man har större behållning av Oh William om man känner till Lucys bakgrund. Så här skrev jag om boken i en bloggy från 2017.

Jag har alltid varit svag för böcker där huvudkaraktären berättar om något livsavgörande som hände för länge sedan. Här får jag mitt lystmäte stillat med besked. Lucy hågkomster är, trots avsaknad av romantik, vemodiga och bitterljuva. Hon berättar om en lång sjukhusvistelse på 80-talet då hennes mor, som hon inte träffat på många år, kommer till hennes sjukbädd. Lucy växte upp under små omständigheter, familjen hade knappt om pengar, torftiga relationer sinsemellan och levde i sin egen bubbla utanför gemenskap och sammanhang. Lucy tog sig mot alla odds vidare till college, därefter till New York City och blev författare.

Men då på 80-talet var hon ung och vilsen. Att hennes mor faktiskt tar sig ut på en lång skrämmande resa för hennes skull är en oväntad gåva. Jag tycker om Lucy, hon är skör men ändå stark. Hon är mild mot sina medmänniskor och tycks ha en naturlig fallenhet för försoning och kärlek. Hon är en vänlig själ och vänliga själar finns det alldeles för få av i litteraturen. En detalj för alla New York-nördar, Lucys rum på sjukhuset lyses upp av ljusen från Chrysler Building under dygnets mörka timmar. En ljuvlig detalj, eller hur?

Utgiven på Forum 2017. Översatt av Kristoffer Leandoer.

Publicerat

Ett samtal om Olive, igen

”Det är någonting med Strouts karaktärer som gör att jag förälskar mig i dem, de är ofullkomliga, vänliga och ofta lite till åren komna. De är omruskade av livet och underkastade småstadens gåva och förbannelse. Även när Strouts penna är skarp som en skalpell genomsyras texten av värme och medmänsklighet”, skriver Maggan när hon läste Olive Knitteridge för ett par år sedan. Nu har vi läst den nya boken om Olive, Olive, igen.

Ann-Sofie: Jag gissar att din välformulerade uppfattning som citeras här ovanför, fortfarande håller?

Maggan: Ja, precis så skriver Strout och i nya Olive-boken är ju faktiskt åldrande ett genomgående tema.

Ann-Sofie: Jag tyckte precis som du otroligt mycket om första boken om Olive. Strouts sätt att berätta, närmast i novellform, med olika nedslag i människors liv och där Olive inte nödvändigtvis har huvudrollen, det tycker jag är spännande. Här får Olive mer plats än i den första boken, är det inte så? Jag uppfattar att hon kommer till olika insikter nu. Kärvheten finns kvar, men hon betraktar sig själv och sitt liv på det sätt som man kanske gör när man åldras. Hon ser sin egen roll och betydelse i vissa skeenden, till exempel i relationen till sin son. När hon kommer underfund med vilken sorts mamma hon varit, det är så berörande. Nog är den här boken också mörkare än den förra?

Maggan: Den är mörkare, kanske för att den handlar om åldrande. Olive är äldre, hennes livssorger många och hon blir smärtsamt medveten om filosofen Kierkegaards ord: ”Livet måste levas framåt men kan bara förstås bakåt”. Hon upplever ålderdomens förbannelse att stå ensam kvar när vänner och makar dött.

Ann-Sofie: Ja, jag blev oerhört berörd på många ställen, när hon reflekterade över sig själv som mamma och maka. Så insiktsfullt. Men jag måste också säga att det är så intressant att få läsa om människorna runt omkring. De som har bott i staden och lämnat av olika skäl. Jag tänker till exempel på familjen vars hus brann ner. Tragiska inkännande berättelser.

Maggan: Förstår precis vad du menar. Jag älskar hennes sätt att betrakta sina medmänniskor, hennes blick är obarmhärtigt avslöjande men så underbart vänlig och omtänksam. Men det allra sista kapitlet golvade mig, ett så underbart slut på de två böckerna om Olive.

Vill du veta mer om hur vi älskar Elizabeth Strouts böcker? Läs om Olive Knitteridge, Om Lucy Barton eller varför inte Ann-Sofies Love Letter till författaren herself.

Olive, igen av Elizabeth Strout. Utgiven 2019, på svenska av Forum förlag 2020 i översättning av Helena Hansson

Publicerat

Några vårböcker att vänta på

Vi skriver sällan om böcker som ska komma. Ann-Sofie har dessutom inte alltid koll på vad förlagen ska ge ut framöver. Inte för att förlagen undlåter att berätta utan för att hon tänker på annat när de gör det. Därför blir hon alltid så glatt överraskad när titlarna dyker upp! Maggan har aningen mer koll, främst på ljudböcker eftersom hon alltid håller sig uppdaterad via Storytel.

Men nu skriver vi om några böcker som vi ser fram emot i vår. Det är så många böcker vi vill läsa. Det fick helt enkelt bli ole dole doff som urvalsmetod!

Ödesmark av Stina Jackson. Med debuten Silvervägen fångade hon oss totalt och det var så intressant att vara i de norrländska miljöerna. Läs en frukostintervju vi gjorde med henne då. (Albert Bonniers)

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez kommer i nyöversättning i april av ingen mindre än Lina Wolff. Undrar så hur den världsberömda inledningsmeningen kommer att lyda? Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig om den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen. (1970, Karin Alin). Márquez fick Nobelpriset 1982 och är utan tvekan Maggans favoritnobelpristagare. (Wahlström&Widstrand)

Där kräftorna sjunger av Delia Owens kommer i slutet av april. En mångomsjungen bok som alla som läst det amerikanska originalet When the Crawdads sing verkar älska. (Forum)

Fortsättningen på Elizabeth Strouts Pulitzerprisbelönade roman Olive Kitteridge , Olive, igen, kommer i april; vi älskar Olive i all hennes otillräcklighet. Läs Maggans recension här och Ann-Sofies kärleksbrev här. (Också Forum förlag)

En alldeles ny Elena Ferrante kommer i sommar. De vuxnas lögnaktiga liv, en fantastiskt och väldigt lovande titel. Så här skrev Maggan om Neapelkvartetten. (Norstedts)

Lycka för losers av Wibke Brueggemann har vi hört talas om (Love for losers i original). En YA-bok som kommer ut på svenska i vår och som ska vara rätt igenom bra. Det hoppas man på! (Natur & kultur)

och till sist en faktabok

Odla för insekter av Liselotte Roll. Hela tomten vid Ann-Sofies sommarhus är ett tivoli för alla insekter, men the more the merrier. (Bokförlaget Polaris)

Publicerat

Love letter to Elizabeth Strout

Eller så är det ju inte, vem skriver publika kärleksbrev till författare i min ålder liksom.* Med detta sagt är jag så tacksam över att Elizabeth Strout skriver romaner. Jag har just avslutat Vad som helst är möjligt. Efter att ha läst Olive Kitteridge, min första Strout, tänkte jag sorgset att jag aldrig skulle få läsa något så bra igen. Men det fick jag för det gjorde jag nyss.

Jag är enormt fascinerad av en berättelsestruktur där människor som på något sätt har beröringspunkter får varsin del eller kapitel. Allt sedan filmen Short Cuts har jag älskat ett sådant upplägg, men inte alltid fungerar det i litteraturen. (När jag skriver det här kan jag inte komma på en enda bok vilket säger en del kanske). Vad som helst är möjligt har åtta, nio berättelser som var och en är en perfektion. Sättet som Strout gestaltar de här människorna i berättelserna är så skickligt. Det är språket. Det är tankarna. Det är sättet att röra sig i tid och rum så att jag blir omtumlad men aldrig yr. Jag tar till mig dem alla, vare sig jag tycker om dem eller inte. Eller, jag tycker faktiskt om dem alla. Alla. Pete Barton, mitt hjärta blöder! Abel och Dottie. April. Helt oförglömliga.

Om ni plockar ut adverb och adjektiv i min text kan ni förmodligen notera att de skulle passa utmärkt i ett kärleksbrev trots allt. Så prova och läs Strouts romaner nu. Kanske (förmodligen) blir du lika hänförd som jag.**

Vad som helst är möjligt ges ut på svenska av Forum förlag i översättning av Kristoffer Leandoer.

* eller?

**  Är du inte övertygad kan du läsa vad Maggans bloggy.