Ett samtal om Olive, igen

”Det är någonting med Strouts karaktärer som gör att jag förälskar mig i dem, de är ofullkomliga, vänliga och ofta lite till åren komna. De är omruskade av livet och underkastade småstadens gåva och förbannelse. Även när Strouts penna är skarp som en skalpell genomsyras texten av värme och medmänsklighet”, skriver Maggan när hon läste Olive Knitteridge för ett par år sedan. Nu har vi läst den nya boken om Olive, Olive, igen.

Ann-Sofie: Jag gissar att din välformulerade uppfattning som citeras här ovanför, fortfarande håller?

Maggan: Ja, precis så skriver Strout och i nya Olive-boken är ju faktiskt åldrande ett genomgående tema.

Ann-Sofie: Jag tyckte precis som du otroligt mycket om första boken om Olive. Strouts sätt att berätta, närmast i novellform, med olika nedslag i människors liv och där Olive inte nödvändigtvis har huvudrollen, det tycker jag är spännande. Här får Olive mer plats än i den första boken, är det inte så? Jag uppfattar att hon kommer till olika insikter nu. Kärvheten finns kvar, men hon betraktar sig själv och sitt liv på det sätt som man kanske gör när man åldras. Hon ser sin egen roll och betydelse i vissa skeenden, till exempel i relationen till sin son. När hon kommer underfund med vilken sorts mamma hon varit, det är så berörande. Nog är den här boken också mörkare än den förra?

Maggan: Den är mörkare, kanske för att den handlar om åldrande. Olive är äldre, hennes livssorger många och hon blir smärtsamt medveten om filosofen Kierkegaards ord: ”Livet måste levas framåt men kan bara förstås bakåt”. Hon upplever ålderdomens förbannelse att stå ensam kvar när vänner och makar dött.

Ann-Sofie: Ja, jag blev oerhört berörd på många ställen, när hon reflekterade över sig själv som mamma och maka. Så insiktsfullt. Men jag måste också säga att det är så intressant att få läsa om människorna runt omkring. De som har bott i staden och lämnat av olika skäl. Jag tänker till exempel på familjen vars hus brann ner. Tragiska inkännande berättelser.

Maggan: Förstår precis vad du menar. Jag älskar hennes sätt att betrakta sina medmänniskor, hennes blick är obarmhärtigt avslöjande men så underbart vänlig och omtänksam. Men det allra sista kapitlet golvade mig, ett så underbart slut på de två böckerna om Olive.

Vill du veta mer om hur vi älskar Elizabeth Strouts böcker? Läs om Olive Knitteridge, Om Lucy Barton eller varför inte Ann-Sofies Love Letter till författaren herself.

Olive, igen av Elizabeth Strout. Utgiven 2019, på svenska av Forum förlag 2020 i översättning av Helena Hansson

Några vårböcker att vänta på

Vi skriver sällan om böcker som ska komma. Ann-Sofie har dessutom inte alltid koll på vad förlagen ska ge ut framöver. Inte för att förlagen undlåter att berätta utan för att hon tänker på annat när de gör det. Därför blir hon alltid så glatt överraskad när titlarna dyker upp! Maggan har aningen mer koll, främst på ljudböcker eftersom hon alltid håller sig uppdaterad via Storytel.

Men nu skriver vi om några böcker som vi ser fram emot i vår. Det är så många böcker vi vill läsa. Det fick helt enkelt bli ole dole doff som urvalsmetod!

Ödesmark av Stina Jackson. Med debuten Silvervägen fångade hon oss totalt och det var så intressant att vara i de norrländska miljöerna. Läs en frukostintervju vi gjorde med henne då. (Albert Bonniers)

Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez kommer i nyöversättning i april av ingen mindre än Lina Wolff. Undrar så hur den världsberömda inledningsmeningen kommer att lyda? Många år senare, inför exekutionsplutonen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig om den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen. (1970, Karin Alin). Márquez fick Nobelpriset 1982 och är utan tvekan Maggans favoritnobelpristagare. (Wahlström&Widstrand)

Där kräftorna sjunger av Delia Owens kommer i slutet av april. En mångomsjungen bok som alla som läst det amerikanska originalet When the Crawdads sing verkar älska. (Forum)

Fortsättningen på Elizabeth Strouts Pulitzerprisbelönade roman Olive Kitteridge , Olive, igen, kommer i april; vi älskar Olive i all hennes otillräcklighet. Läs Maggans recension här och Ann-Sofies kärleksbrev här. (Också Forum förlag)

En alldeles ny Elena Ferrante kommer i sommar. De vuxnas lögnaktiga liv, en fantastiskt och väldigt lovande titel. Så här skrev Maggan om Neapelkvartetten. (Norstedts)

Lycka för losers av Wibke Brueggemann har vi hört talas om (Love for losers i original). En YA-bok som kommer ut på svenska i vår och som ska vara rätt igenom bra. Det hoppas man på! (Natur & kultur)

och till sist en faktabok

Odla för insekter av Liselotte Roll. Hela tomten vid Ann-Sofies sommarhus är ett tivoli för alla insekter, men the more the merrier. (Bokförlaget Polaris)

Love letter to Elizabeth Strout

Eller så är det ju inte, vem skriver publika kärleksbrev till författare i min ålder liksom.* Med detta sagt är jag så tacksam över att Elizabeth Strout skriver romaner. Jag har just avslutat Vad som helst är möjligt. Efter att ha läst Olive Kitteridge, min första Strout, tänkte jag sorgset att jag aldrig skulle få läsa något så bra igen. Men det fick jag för det gjorde jag nyss.

Jag är enormt fascinerad av en berättelsestruktur där människor som på något sätt har beröringspunkter får varsin del eller kapitel. Allt sedan filmen Short Cuts har jag älskat ett sådant upplägg, men inte alltid fungerar det i litteraturen. (När jag skriver det här kan jag inte komma på en enda bok vilket säger en del kanske). Vad som helst är möjligt har åtta, nio berättelser som var och en är en perfektion. Sättet som Strout gestaltar de här människorna i berättelserna är så skickligt. Det är språket. Det är tankarna. Det är sättet att röra sig i tid och rum så att jag blir omtumlad men aldrig yr. Jag tar till mig dem alla, vare sig jag tycker om dem eller inte. Eller, jag tycker faktiskt om dem alla. Alla. Pete Barton, mitt hjärta blöder! Abel och Dottie. April. Helt oförglömliga.

Om ni plockar ut adverb och adjektiv i min text kan ni förmodligen notera att de skulle passa utmärkt i ett kärleksbrev trots allt. Så prova och läs Strouts romaner nu. Kanske (förmodligen) blir du lika hänförd som jag.**

Vad som helst är möjligt ges ut på svenska av Forum förlag i översättning av Kristoffer Leandoer.

* eller?

**  Är du inte övertygad kan du läsa vad Maggans bloggy.

Olive Kitteridge av Elizabeth Strout

Jag föll som en fura för Strouts Mitt namn är Lucy Barton. Romanen om det milda maskrosbarnet Lucy som har förmågan att förlåta utan att ge upp sig själv, gick mig djupt till sinnes. Uppföljaren Anything is possible likaså. Det är någonting med Strouts karaktärer som gör att jag förälskar mig i dem, de är ofullkomliga, vänliga och ofta lite till åren komna. De är omruskade av livet och underkastade småstadens gåva och förbannelse. Även när Strouts penna är skarp som en skalpell genomsyras texten av värme och medmänsklighet.

Olive Kitteridge är en karg person, förvisso klappar ett gott hjärta under den skrovliga ytan, men för charmen och vänligheten står hennes man apotekaren Henry. I den lilla staden Crosby i nordöstra USA är de ett omaka men självklart par. I bokens tretton kapitel ryms en hel värld, välskulpterat, vardagligt och allmängiltigt. Olive älskar sin son så mycket att han måste ge sig av. Henry anställer ett naivt apoteksbiträde vars liv kommer att brutalt förändras. Järnhandlaren Harmons kärlek till sonen är ofantlig, hans bekymmer för en anorektisk flicka är hjärtskärande, hans förälskelse i grannänkan blir en gåva. Bokens crescendo är när Olive och Henry hamnar på sjukhusets akutavdelning, egentligen skulle Olive bara låna toaletten men istället blir paret utsatta för ett brott. Den äktenskapsuppgörelse som denna situation framkallar är värdig Ingmar Bergman.

Elizabeth Strout fick Pulitzerpriset för Olive Kitteridge 2009 och 2017 blev hon en av mina favoritförfattare.(Antar att hon värderar Pulitzer högre). Jag är på gång att läsa allt hon skrivit och väntar ivrigt på att hon ska skriva mer.

Romanen om Olive är utgiven på Forum förlag 2015.  Översättningen är gjord av Ulla Danielsson. Anything is possible kommer ut på svenska i augusti under titeln Vad som helst är möjligt. Klicka på länken för att läsa min recension av Mitt namn är Lucy Barton.