Etikett: Ett samtal om

Publicerat

Ett samtal om Flödarp för alltid av Jesper Ahlin Marceta.

Nu har vi läst en roman, (skröna), om  Eva och Jon som växer upp i den gudsförgätna hålan Flödarp vid Göta kanal. Redan vid tidig ålder vet Jon att han vill därifrån, Eva däremot har inga tankar på att lämna förrän hon av misstag råkar sätta eld på ortens sågverk. Paret reser till Paris och börjar ett gemensamt liv. 

Maggan:  Boken beskrivs som en komedi och visst finns det komiska inslag, men jag upplever i stället att boken är fylld av melankoli? Det jag trodde skulle bli glad läsning blev i stället sorgsen läsning. Hur tänker du?

Ann-Sofie: Jag håller delvis med. Räknar man upp olika scener så ser det kul ut. Dammluckedyket, sågverksbranden (well) , åka bakom spårvagn. Men scenerna har hela tiden något underliggande nedstämt och en del i det tror jag beror på att det är så detaljerat berättat. Då hinner det i stället bli för långtråkigt. Samtidigt är det väl det som är poängen, att berätta om livets mörka och ljusa sidor. Det roliga kan ha en mörkare baksida och vice versa.

Maggan: En fråga som jag ställer mig är vad författaren egentligen vill berätta? Från början känner jag av tydliga Backman-vibbar, men det är bara ett kort tag. Sedan blir boken och personerna allt mer endimensionella  och svåra att begripa sig på.  Bäst är när de befinner sig i Flödarp, då fungerar berättandet bättre. 

Ann-Sofie: Ja, Flödarp för alltid, ha ha. Jag gillar idén. En familjeberättelse. Att vi följer Jon och Eva hela livet och att det avslutas med deras vuxna barn. Men trots det långa perspektivet kommer jag aldrig under skinnet på karaktärerna. Kanske är det för att det hela blir för skruvat?

Maggan: Jag tyckte mycket om Eva, hon liksom väckte min medkänsla, men jag undrar över hennes passivitet, hur hon bara drev med i det liv som Jon skapade åt dem, trots att hon avskydde vissa saker. Där kanske förklädet som hon bär hela sitt liv är en ledtråd, att hon skyddar sig mot sin verklighet? Hon är definitivt inte en kvinna av idag. Jag gillar inte Jon, självisk och med total saknad av självinsikt. Tänker att Eva och Jon förblir barn,  de utvecklas inte till vuxna människor. 

Ann-Sofie:  Det är en lång räcka personer som glider förbi under den långa tid som boken utspelar sig. Och jag håller med om såväl Eva som Jon. Det är nånting med stämningen, jag saknar något där. Det sker händelser och händelser men de utspelas med ryggen mot mig på något vis. Jag blir inte berörd.

Maggan: Tycker att Flödarp för alltid skulle berättats på ett annat sätt med mer djup, mer gestaltning men då blir det förstås en helt annan historia.  Finns väldigt mycket att prata om (men inget vi kan yppa mer här, då spoilar vi för er andra). Kanske en bok som skulle passa en bokcirkel? Det tror jag.

Utgiven på Bazar 2024.

Publicerat

Ett samtal om Om uträkning av omfång 3

Nu har vi plöjt oss igenom den tredje delen av Om uträkning av omfång. I augusti kommer nummer 4 (av 7) och vi längtar förstås. Det är Tara Selter som är huvudperson. Eller kanske ännu hellre tiden. För tiden har hakat upp sig och dagen 18 november upprepar sig om och om igen. Obs att vi spojlar bok 1 och 2 här.

Ann-Sofie: När vi diskuterade den första delen pratade vi om att vi innan läsningen undrade hur det var möjligt att skriva en hel roman om ett och samma datum, om upprepning och evighet, utan att tråka ut en läsare. Efter bok två förstod vi än mer hur enastående den här berättelsen är. Och efter tre böcker om Tara Selter vet vi ju att det är fantastiskt. I slutet av bok två dök Henry upp. Det blir ju världens grej. Tänk att hitta någon att dela denna märkliga upplevelse med. Vad säger du om Henry?

Maggan: Spontant tycker jag att han är en rätt trist typ som dock kompletterar Tara alldeles utmärkt. Deras studier och diskussioner passar dem båda som hand i handsken men leder dem knappast framåt med att försöka läsa mysteriet avseende deras belägenhet. Varför just dessa två tänker jag? Tänker sedan att det kanske är en dystopi jag läser? En litterär sådan.

Ann-Sofie: Jag önskar att det inte är en dystopi. Inte för att jag särskilt längtar efter ett lyckligt slut, men inte heller undergången. Nummer tre är 200 sidor lång, men det tar tid att läsa ändå. Mycket filosofiska och för livet väsentliga tankar och diskussioner förs som får mig att stanna och tänka.: Hur ser jag på det här. Språket är fullkomligt lysande i Ninni Holmqvists översättning. Är det någon särskild händelse som du fäster dig vid i i bok tre?

Maggan: Taras kärlek och längtan efter sin man väcker djup medkänsla hos mig. Att hon söker upp honom och försöker få honom att förstå och att han glömmer så fort det blivit en ny 18 november. Men Taras och Henrys liv går vidare trots förluster av nära och kära, jag tänker nu på att en ny personlighet kommer in på arenan. Jag blev definitivt överraskad och imponerad av Balles uppfinningsrikedom, genialt!

Ann-Sofie: Verkligen! Jag sörjer också, för Tara och Henrys del, deras förluster. Kommer de bli äldre, kommer de dö? Nu med ännu en omvälvande cliffhanger i bokens absoluta slut ser jag hur svår tillvaron kan riskera att bli i del fyra.

Maggan: Ja, själva berättelsen tycks som enkel men det är den inte utan tvärt om. Och en icke väsentlig del av det hela är att jag tror på den. Jag tror lika mycket på Balle som på låt säga John Ajvide Lindqvist eller Marlen Haushofer som skrev Väggen.

Vi ser fram emot del 4 i augusti.

Publicerat

Ett samtal om Strålarna av Jenny Holmqvist

Nu sitter vi i Falsterbo och samtalar om Strålarna. Vår och sommar 1999. Selene är 16 år och bor med sin vackra modellmamma på tjusiga Lidingö. Deras lägenhet i ett flerfamiljshus är dock allt annat än lyxig. Annie som Selene kallar sin mamma har fyllt 40 och arbetstillfällena har sinat, hon är i omgivningens ögon fortfarande vacker men hon upplever sig själv som en bedagad skönhet. Inkomsterna sinar och att ta ett vanligt Svensson-jobb tycks inte vara ett alternativ. Hon träffar en man på nätet som bjuder ner henne och dottern till hans hotell på Mallorca.

Ann-Sofie: Selene och alla andra tycker Annie är vacker. Men andemeningen i boken är väl att det är i skönheten och ungdomen som Annies skapar sin identitet. Jag tycker Selene i alla fall i början av boken låter så stolt när hon berättar om Annie. Hur hon intar ett rum, hur alla bara vill behaga henne. Och det märker ju Annie också. Men om hon blir ”gammal och ful”, hur ska det då gå? Det är väl därför som hon kramar ut det sista och åker ner till Mallis på vinst och förlust för att träffa Juuso. Vad tycker du om honom? 

Maggan: Han gör inget djupt intryck på Selene och inte heller på mig. Han är tystlåten men å andra sidan är han betraktare som ser och hör.  Tänker också att han som medelålderns lite töntig man lever upp av att ha den vackra Annie vid sin sida. Hon är en trofé för honom men egentligen är han inte så förtjust i henne.

Ann-Sofie: Exakt! Jag är inte heller förtjust i Annie. Kommer du ihåg att vi läste i bloggen Punkt slut, som avslutade med att hen skiter i hur det går för Annie? Och det gör jag också. Annie är så totalt självupptagen. Nu brukar vi väl inte spoila slutet men man kan väl ändå säga att trots allt så är den där symbiosen, beroendet eller vad man ska kalla det, mellan Selene och Annie väldigt stark. Det är väl i sig inte så konstigt, mamma och dotter liksom Selene önskar jag all lycka. Hur tycker du om sättet att berätta? 

Maggan:  Berättandet som är relativt långsamt, (menar inget negativt med detta), gör att tristessen som den utdragna semestern framkallar. Jösses att vara i Selenes situation vecka efter vecka hela sommaren. Gillar referenserna till klassiska 50-tals-filmen Sunset Boulevard, finns definitivt paralleller.

Ann-Sofie: Jag tycker också att det långsamma är bra. Hettan, tristessen, väntan blir så påtaglig. Den känns! Däremot är jag inte helt såld på slutet. Där tycker jag att det i gengäld går för fort. Lite för många saker händer på ganska kort tid. Författaren kunde ha tagit det lugnare. Eller?

Maggan: Gillar nog det abrupta i slutet. Kanske för att jag känner sympati med Selene och ett längre scenario skulle varit mer plågsamt för henne. Men visst, kanske det skulle blivit en mer ”mot avgrunden”-slut som kunde gynnat berättelsen. Mot slutet får jag också känslan att deras roller är ombytta. Annie är tonåringen som är ute på äventyr och festar medan mamman Selene får hänga vid poolen.

Utgiven på Forum 2024. Vi har inte läst Drift, författarens första bok, men det ska vi nog ta och göra!

Publicerat

Ett samtal om Kniven i elden

Det var när vi såg nomineringarna till Nordiska rådets litteraturpris som vi fick upp ögonen för Kniven i elden av Ingeborg Arvola. I beskrivningar av romanen användes ord som sagolik, storslagen och magisk. Men det som lockade mest var romanens skådeplats och miljö: Finnmarken och det snöiga och karga. Nu är romanen utgiven på svenska i översättning av Marianne Mattsson.

Kniven i elden utspelar sig mitten av 1800-talet. Vi möter Brita Caisa Seipajærvi, hon beskrivs som mycket vacker., men framförallt är hon självständig och oerhört rådig och med helande förmågor. Två barn men ingen man. Prästen skam-talar henne i kyrkan söndag efter söndag och folk i byn tittar milt sagt snett på henne. Sårad och besviken över att i blivit i princip bortkörd från sin hemby tar hon barnen och ger sig av till brodern i Norge.

Snön har en särskild glans när vinden mojnar och kvällsstjärnorna
blinkar på eftermiddagshimlen. Det är himmel åt alla håll.

Ann-Sofie. Kanske måste man börja i språket? Historien som sådan vet jag inte om den är så märkvärdig, men det är en stämning i berättelsen som är helt enastående. Och det skapar Arvola med språket. Här är ett exempel

Det är inte ett kvinnfolk som lockar på en man. Det är människoblod
och jordens blod, det är takt och strömningar och tecken som kan tydas, för livet lever, hela tiden lever livet, stora skogssuset, ändernas tvära flaxande, solen fram ur molnen, får
ängen att glittra.

Maggan: Översättningen är fantastisk, i efterordet skriver Ingeborg Arvola hur hon jobbat med både norska och finska för att får fram namn med båda språkens prägel. Fick bläddra tillbaka för förstod inte alls det när jag läste.

Ann-Sofie: Ja, att översätta boken måste ha varit en utmaning! Många människor som passerar revy, men det är deras hårda arbete som får ta plats. Boken är verkligen detaljerad i fisket, städandet, eldandet och brukandet, det är en också en viktig del av behållningen. Man lär sig en hel del! Vad ska man säga om Brita Caisa? J

Maggan: Älskar Brita, hon är så självklar och hon arbetar så hårt med allt möjligt, ändå känns det som hon finner glädje i arbetet. Hon är ju en helare, som man anlitar när någon är sjuk. I samband med att hon hjälper en gravid kvinna ger hon rådet att hon måste arbeta för att behålla sin hälsa. Tänker att en nutida personlig tränare skulle älskat hennes råd.

Ann-Sofie: Haha, ja säkert. Hennes upplevelser är också mycket sinnliga. Och då tänker jag inte bara på att de gör, utan också hennes känslor och hur hon tar in dofter, känner med hela kroppen, uppfattar saker och ting på ett helt annat sätt än andra. Somligt straffar sig ska det ju visa sig. Men nu har vi bestämt oss för att inte spoila, va!

Maggan: Blev uppslukad av boken direkt, hamnade i Britas värld, i naturen och med människorna. Tänkte mot slutet av boken att den skiljer sig från en hel del annan litteratur om det hårda livet i Norden på 1800-talet. Det är inte ångestfyllt och plågsamt utan någonting som är införlivat i existensen och det finns glädje i sysslor och arbete. Gör att man betraktar människorna med andra ögon. Man hjälps åt i det mesta även om man nyss mötts. Tänkte galghumoristiskt att de ofta jobbade i ”team”.

Ann-Sofie: Det här är den första boken av tre läser jag. Vi ska väl inte spoila slutet men jag undrar hur det ska gå. Finns verkligen många trådar och orosmoment att reda ut.

Maggan: Ja, vi får se, skulle gärna vilja säga något mer, men det kan jag ju inte.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2024. Översättning Marianne Mattsson.