Etikett: Ett samtal om

Publicerat

Ett samtal om Kvinnan i fönstret av AJ Finn – Årets bok?

Vi fick Kvinnan i fönstret presenterad för oss på ett sätt som gjorde att vi började läsa den på vägen hem. Ann-Sofie som inte tycker om blodiga böcker var betänksam – i en halv sida. Sen var hon fast. För övrigt är det här en väldigt filmisk historia. Såväl när det gäller referenser som dramaturgi.

Maggan: Jag älskar alla filmreferenser! Redan på första sidan i romanen hamnar läsaren i en 2000-tals version av  Hitchcocks klassiker Fönstret mot gården och på sida två liknas grannkvinnan vid Rita Hayworth i den lika klassiska filmen Gilda. Redan där börjar jag läsa som om jag egentligen såg en film. En film i technicolor som i slutet på 50-talet.

Ann-Sofie: Jag hade hört (av dig?) att man borde vara uppmärksam på alla repliker. Men jag glömde bort det. Jag var så upptagen med Anna, om varför hon var instängd i sitt hus och var familjen var. Anna är dock väldigt uppmärksam på replikerna. Hon kan varenda film, varenda scen, varenda replik där hon sitter med sina vinflaskor och ser på film. Men det här är ingen patetisk kvinna, det blir man snart varse. Och visst blir man sugen på att plocka fram teleobjektivet och plåta lite hos grannarna?

Maggan: Efter att ha läst Kvinnan i fönstret kommer jag inte ens att tjuvglo in genom grannens upplysta fönster en mörk kväll. Gud vet vad för hemskheter jag skulle kunna se där.

Ann-Sofie: Och jag är tvärtom! Jag sitter med kikaren varenda kväll. Vi kan ju inte avslöja slutet här så klart. För mig var det helt oväntat. Ett Nämen!! Kanske nu, några dagar senare kanske jag borde ha anat det lite tidigare. Men jag älskar att få överraskningar. Eller säger jag för mycket nu?

Maggan: Vi kan väl säga att slutet är otroligt elegant, värdigt vilken thriller som helst och när orsaken till Annas trauma avslöjas går boken över från thriller till skräck. Kvinnan i fönstret är en värdig vinnare av Årets bok 2018 om det nu skulle bli så.

Publicerat

Ett samtal om Den stora utställningen

Den stora utställningen är Marie Hermansons trettonde bok tror jag. Jag har läst flera av hennes tidigare böcker, och gillat inte minst Värddjuret och Musselstranden. Den här boken skiljer sig från de tidigare på så sätt att den här ”andra verkligheten”, den magiska världen som har varit hennes signum, saknas. Boken handlar om tiden kring den stora jubileumsutställningen 1923 i Göteborg. Albert Einstein väntades för att göra sin försenade Nobelföreläsning. Kring detta vävs en historia om hur hotet, som verkligen fanns kring Einstein, nästan realiseras. Vi tänkte att vi skulle ta och samtala om den här boken. Håll till godo.

Ann-Sofie Det här är en intressant historisk roman, men jag tycker att det är synd att det här särpräglade magiska inte finns med.

Maggan: Vet inte om jag saknade det magiska egentligen, kanske för att Hermanson skrämde skiten ur mig i Mannen under trappan, men visst det är hennes signum. Hennes unga kvinnor är alltid roligt oförstörda, fnissade åt både Ellen och hennes väninna. Tycker om berättelsen, gillar att det finns så många paralleller med idag men hade kanske önskat lite mer djup i framförallt i skildringen av Ellen.

Ann-Sofie: Jo, jag tyckte också Mannen under trappan var oerhört otäck. Men de mer subtila dubbla verkligheterna som i Värddjuret till exempel skapar en bra stämning. Yukiko Duke trodde att Hermanson med den här boken ville börja skriva en annan sorts romaner, att den här boken är ett startskott för det. Vi får väl se.

Och ja, vilka kvinnor! Ellen som inte bara är oförstörd utan oförfärad när hon angriper sitt journalistjobb. Jag gillar henne. Och Vendela är rolig. En riktig partypingla. Hon gillar utställningen skarpt.

”Utställningen ja! Är den inte underbar?” ropade Vendela. ”Jag är där nästan jämt. Det är så ljuvligt att smälta in i folkmassan. Utlänningar och stockholmare och alla möjliga. Att vi äntligen har blivit internationella. Det är verkligen på tiden, eller hur?”

Man hoppas att Vendela får ett härligt liv. Vad tycker du om fastern?

Maggan: Fastern är till att början oförarglig, och fånig men skenet bedrar. Säger inget mer, vill inte spoila.

Ann-Sofie: Då pratar vi om männen. Polismannen Nils är ju en trevlig arbetsam man. Men Puffie, Vendelas ”manlige vän”, är det inte väl mycket han pilserfilmsvarning på honom?

Maggan: Jo, faktiskt! Einstein är dock trovärdig men jag visste faktiskt inte att relativitetsteorin var så ifrågasatt. Gillar förstås åsnan och kommer på mig själv med att vilja klappa dess ulliga päls precis som barnen.

Bilden kommer från Göteborgs stadsmuseum

Ann-Sofie: Ja, härligt med en åsna som har så stor roll. Göteborgsbeskrivningen är fin och jag har tokgooglat bilder från utställningen. På Lisepedia och Göteborgs stadsmuseum finns gott om bilder och info. Jag skulle så gärna velat åka linbanan. Avslutningsvis så ser jag fram mot nya böcker från författaren. Men jag hoppas på det subtilt magiska.


Publicerat

Ett samtal om Den svavelgula himlen av Kjell Westö

September månads frukostbok var Den svavelgula himlen av Kjell Westö. Bokklubbarna var tämligen överens om att Westös romanvärld är en plats man vill vara i länge. 2015 var vi på bokresa till Helsingfors för att på riktigt gå i spåren av romanen Där vi en gång gått.

Ann-Sofie: Ja, frågar du mig så skulle jag gladeligen åka till Helsingfors och promenera i spåren av den här romanen också. Det var med en suck jag slog igen boken (eller stängde eboksläsaren då). Det var så bra att vara berättarjagets historia från barndomen ända fram till nutid. Jag tycker framförallt om skildringarna av vänskap som finns. Hur en vänskap kan komma och gå, under några år har man ingen kontakt alls men så ses man av en händelse och vänskapen fördjupas. Som exempel här i boken tänker jag på den mellan berättarjaget och Krite.

Maggan: Vänskapen mellan Krite och berättaren är jättefint skildrad, uppskattar när deras minnen av en speciell händelse är olika, (du och andra som läst vet vad jag menar), det ger svärta och en djupare dimension av berättaren. Jag älskar att befinna mig i Westö-land tillsammans med hans karaktärer, även om det inte alltid är helt angenämt utan ganska smärtsamt. Jag känner igen mycket från min ungdom i boken, berättarjaget, Kjell och jag är ungefär lika gamla.

Ann-Sofie. Jag tycker också så mycket om att vara i Westö-land. När vi diskuterade den i frukostbokklubben var just det något vi var väldigt överens om. Någon tyckte att den var för lång och ibland ”katalog-detaljerad”, men det kan jag inte alls hålla med om. Jag tycker om att han stannar upp och betraktar situationen eller platsen eller vad det kan vara och inte bara hastar över. ”Det är väldigt mycket ligga”, sa någon. Och det är det, det är ju för tusan en kärleksroman! Jag avskyr verkligen långsamma sexscener som tvärstannar berättelsen genom att i detalj berätta om vilken hand som drar var. Men här är det inte så. Det är bra!

Maggan: Westö är i Sarah Waters klass när det gäller att skriva sexscener, dvs. världsklass. Jag tyckte boken var en bladvändare, språket flöt lätt men var ändå Westöskt  innehållsrikt och mångskiftande. Han golvar mig än en gång, jag upplever alltid när jag läser Westö är jag deltar i boken, att jag är där. Kanske för han ofta låter en betraktare minnas tillbaka, förstå och berätta eller som i Hägring 38, läsarna vet att världskriget väntar runt knuten. Karaktärerna har ingen aning.

Ann-Sofie: Ja, enastående karaktärsskildringar. Westö säger att han kommer ut med en bok vart fjärde år och nu ska man alltså vänta… Jag tror jag ska läsa om Drakarna över Helsingfors nu. Och som sagt: åka till staden.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2017.

Publicerat

Ett samtal om Nattfilm

Häromveckan var Marie och Ann-Sofie och lyssnade till Marisha Pessl. Strax därefter började vi läsa Nattfilm. Sms, twitter och små bloggkommentarer har kantat läsningen och vi har förundrats och förfärats!

Nattfilm startar med att Ashley Cordova hittas död och polisen bedömer det som självmord. Ashley är dotter till den mytomspunna filmregissören Stanislav Cordova. Senast han hördes av var i en intervju i Rolling Stone 1977 men hans skräckfilmer har producerats och visats om nätterna sedan dess. Runt om honom finns hemliga sällskap av cordoviter – fans som dyrkar honom och filmerna. Men vem är han? Och varför dör Ashley?

OBS OBS! Har du inte läst boken är det ingen idé att läsa vårt samtal här för vi spoilar hela tiden.

Ann-Sofie: Nu har vi läst klart, Marie. Nästan 700 sidor läsning har vi fått följa journalisten McGrath och hans sökande efter sanningen om Cordova och hans dotter. Det gick snabbt att sugas in i boken, trots att jag först kände trötthet när jag såg 18 tryckta webbsidor. Men det var ett smart sätt att ge läsaren en bakgrund till Cordova, hans dotter och varför McGrath är intresserade av honom. McGrath är så diffus. Inget socialt liv. Undrar var han får pengar ifrån. Vad tycker du om McGrath

Marie: Jag vet inte riktigt om jag tycker om honom eller inte. Han är ju inte särskilt ansvarsfull, i alla fall inte när det gäller dottern. Å andra sidan är han ju ganska snäll mot Nora. Men jag bryr faktiskt inte så mycket om McGrath, även om han väl är huvudpersonen, han bara ett medel för att jag ska få veta mer om Cordova. Det är honom jag vill åt! Jag tycker McGrath lyckas ganska bra, eftersom vi hela tiden kommer närmare och närmare Cordova. Jag funderade mycket på vilka verkliga filmregissörer Pessl har haft som förebild (tänker Lynch, Polanski, Kubrick, Tarantino, Hitchcock). Var det något du tänkte på?

Ann-Sofie: Ja Cordova är spännande så klart. Mystisk och oåtkomlig. Som gud.

Marie: Kompositionen med webbsidor och tidningsutdrag är ju ett annorlunda grepp. Jag gillar det verkligen och det ger en äkta känsla av att Cordova som en person som funnits i verkligheten. Jag är flera gånger nära att söka efter hans filmer på IMDB. Fick du också den känslan?

Ann-Sofie: Som jag har googlat! Jag älskar böcker som har andra dokument än själva berättelsen i sig. Jag tänker mig att Pessl måste ha haft ett jättestort rum med kartor och fotografier på väggarna, ungefär som man kan se i polisers spaningsrum på film. Men låt oss tala om Ashley. Tog hon livet av sig?

Marie: Jag vet faktiskt inte. Skulle behöva läsa om (och vill) för att få klarhet i bland annat det. Om det nu går att få det. Berättelsen om henne kändes väldigt komplex och Twin Peaks-aktig, ju mer vi får veta desto rörigare blir det. Men det är inte osannolikt att hon gjorde det. Vad tror du?

Ann-Sofie: Ja, jag vet inte. Ibland trodde jag det, ibland trodde jag att hon var utsatt för något bara för att hon visste för mycket. Men Cordovas filmer då? Jag tänker mig att de verkligen är otäckt otäcka. Sådana som jag aldrig skulle se själv. Blev du rädd i boken?

Marie: Inte rädd, men jag tyckte att det ibland blev så surrealistiskt och då otäckt. T.ex. när de är uppe på the Peak. Det som McGrath råkade ut för, drömde han det?

Ann-Sofie: Ja, antingen drömde han det eller också hallucinerade han under droger. Eller också var han med i en Cordova-film som han misstänkte. Det var verkligen en intressant och spännande del av boken. Superbra! Men jag måste återvända till Hopper. Vad är det han får reda på som gör att han lägger ner jakten på ”sanningen”? Detsamma som vi läsare, och McGrath, får veta av Inez, Cordovas assistent?

Marie: Det har jag funderat mycket på och vet inte här heller, kanske. Eller vet han något som McGrath inte vet och han inte vill att McGrath ska få reda på?

Ann-Sofie: Något skumt är det. Hela Hopper är mystisk. Jag förstår honom inte alls.

Marie: En sak som jag inte kan släppa är undulaten. Visst är det något skumt med den och dess öga? Och livslängden. Eller så inbillar jag mig bara.

Ann-Sofie: Ja, vad är det med den där undulaten. Den är kanske rätt igenom helt betydelsebärande! Förresten, det där med att Cordova är gud förstärks av slutet. Är inte det bara en uppenbarelse?

Marie: Jo, det tror jag.

Ann-Sofie: Jag blev faktiskt besviken på slutet. Det var så galet många trådar och jag ville ha mer ihopknytande. En del i mig tror att det är Cordova som är gud och Ashley som är Jesus som ägnar sig åt försoning innan hon offrar sig. Ligger hon inte med armarna rakt ut dessutom i det där hiss-schaktet?

Marie: Oj, det tänkte jag inte på! Som du säger frågorna är fortfarande många. Jag gillade verkligen den här boken och kommer nog att läsa om den en dag. Då kommer jag antagligen att se den på ett helt annat sätt.

Ann-Sofie Troligen. Om man läser om den ser man säkert viktiga ledtrådar som man missade eftersom man var så upptagen av händelseförloppet.

Nattfilm. Marisha Pessl. Utgiven 2013. På svenska av Natur och kultur 2014.