Nu sitter vi i Falsterbo och samtalar om Strålarna. Vår och sommar 1999. Selene är 16 år och bor med sin vackra modellmamma på tjusiga Lidingö. Deras lägenhet i ett flerfamiljshus är dock allt annat än lyxig. Annie som Selene kallar sin mamma har fyllt 40 och arbetstillfällena har sinat, hon är i omgivningens ögon fortfarande vacker men hon upplever sig själv som en bedagad skönhet. Inkomsterna sinar och att ta ett vanligt Svensson-jobb tycks inte vara ett alternativ. Hon träffar en man på nätet som bjuder ner henne och dottern till hans hotell på Mallorca.
Ann-Sofie: Selene och alla andra tycker Annie är vacker. Men andemeningen i boken är väl att det är i skönheten och ungdomen som Annies skapar sin identitet. Jag tycker Selene i alla fall i början av boken låter så stolt när hon berättar om Annie. Hur hon intar ett rum, hur alla bara vill behaga henne. Och det märker ju Annie också. Men om hon blir ”gammal och ful”, hur ska det då gå? Det är väl därför som hon kramar ut det sista och åker ner till Mallis på vinst och förlust för att träffa Juuso. Vad tycker du om honom?
Maggan: Han gör inget djupt intryck på Selene och inte heller på mig. Han är tystlåten men å andra sidan är han betraktare som ser och hör. Tänker också att han som medelålderns lite töntig man lever upp av att ha den vackra Annie vid sin sida. Hon är en trofé för honom men egentligen är han inte så förtjust i henne.
Ann-Sofie: Exakt! Jag är inte heller förtjust i Annie. Kommer du ihåg att vi läste i bloggen Punkt slut, som avslutade med att hen skiter i hur det går för Annie? Och det gör jag också. Annie är så totalt självupptagen. Nu brukar vi väl inte spoila slutet men man kan väl ändå säga att trots allt så är den där symbiosen, beroendet eller vad man ska kalla det, mellan Selene och Annie väldigt stark. Det är väl i sig inte så konstigt, mamma och dotter liksom Selene önskar jag all lycka. Hur tycker du om sättet att berätta?
Maggan: Berättandet som är relativt långsamt, (menar inget negativt med detta), gör att tristessen som den utdragna semestern framkallar. Jösses att vara i Selenes situation vecka efter vecka hela sommaren. Gillar referenserna till klassiska 50-tals-filmen Sunset Boulevard, finns definitivt paralleller.
Ann-Sofie: Jag tycker också att det långsamma är bra. Hettan, tristessen, väntan blir så påtaglig. Den känns! Däremot är jag inte helt såld på slutet. Där tycker jag att det i gengäld går för fort. Lite för många saker händer på ganska kort tid. Författaren kunde ha tagit det lugnare. Eller?
Maggan: Gillar nog det abrupta i slutet. Kanske för att jag känner sympati med Selene och ett längre scenario skulle varit mer plågsamt för henne. Men visst, kanske det skulle blivit en mer ”mot avgrunden”-slut som kunde gynnat berättelsen. Mot slutet får jag också känslan att deras roller är ombytta. Annie är tonåringen som är ute på äventyr och festar medan mamman Selene får hänga vid poolen.
Utgiven på Forum 2024. Vi har inte läst Drift, författarens första bok, men det ska vi nog ta och göra!
