De vänsterhäntas förening av Håkan Nesser

Sedan många år är Nesser en av mina favoritförfattare, blev överväldigad av förtjusning vid läsningen av Kommissarien och tystnaden någon gång på 90-talet och har sedan dess läst allt han givit ut. Jag hamnar alltid i huvudet på hans karaktärer och lever i symbios med dem romanen igenom. Deras lakoniska repliker, smågnabbande och så förstås Nessers subtila humor och all den mänsklighet som hans böcker rymmer går skinnet på mig även om det inte sällan skaver. Vad han än skriver så blir jag berörd på det ena eller andra sättet. Allra bäst är nog när jag får läslyssna medan han själv läser.

De vänsterhäntas förening är en klassisk Nessersk kriminalroman. Passande nog dyker många av hans klassiska karaktärer upp. Van Veeteren, Gunnar Barbarotti och Ewa Moreno för att nämna några. De är äldre och aningen tröttare, skarpa i huvudet är de dock alltjämt, och de är fortfarande bosatta i Maardam eller Kymlinge, båda städerna belägna i Nesserland. ( Jag har alltid velat resa till Maardam eller för all del Kaalbringen där Borkmanns punkt utspelar sig.)

Kommissarie Münster söker upp den snart 75-årige Van Veeteren för att berätta att man hittat liket av den förmodade mördaren i ett 20 år gammalt fall, även mördaren bragt om livet vid brottets tidpunkt. Polisen har således låtit en gärningsman löpa, en mordbrännare med flera människors liv på sitt samvete. Strax efter begås ett yxmord i Kymlinge i Sverige, ett brott som kan hänga ihop med mordbranden för 20 år sedan.

Vad kan jag säga, jag är ännu en gång bedårad av det ömma munhuggandet mellan Van Veeteren och hans fru, Barbarottis samtal med vår Herre, de fantasifulla och välfunna namnen på orter och karaktärer och att vädret i Maardam alltid tycks vara förfärligt. En typisk Nesser-roman innehåller alltid ett antal fantastiska metaforer, denna gång fäste jag mig speciellt vid uttrycket ” Redig i huvudet som en skolinspektör”.

Fast en sak är höljd i dunkel. När Kymlinges poliser och Maardams poliser samtalar, vilket språk används? Eller framförallt, när Münster och Van Veeteren förhör en misstänkt och Barbarotti och Backman förstår precis allt, vilket språk talar man? Tyska kanske, men egentligen eftersom vi befinner oss i Nesserland borde språket kanske vara esperanto eller föralldel Nesserska? Jag funderar över att jag under alla år aldrig någonsin undrat över vilket språk som är Van Veeterens modersmål? Den som fattar, fattar.

Utgiven på Albert Bonniers Förlag 2018. Här hittar du vår frukostintervju med Håkan Nesser.

Eugen Kallmans ögon av Håkan Nesser

eugenLeon Berger är förgjord av sorg efter den olycka som slitit hans dotter och fru ifrån honom. Ett slumpartat möte med en studiekamrat leder till att han lämnar Stockholm för den norrländska staden K. Leon är lärare och han efterträder en kollega vid namn Eugen Kallman som dött under oklara omständigheter under försommaren.

En lågmäld Nesser som låter flera olika berättare komma till tals, ett grepp som fungerar utomordentligt väl i denna berättelse vars huvudhandling utspelas i mitten av 90-talet i ett Sverige som blivit mer och mer främlingsfientligt. Romanen bär ett lugn och rullas upp utan åthävor. Egon Kallmans ögon är enligt mig ingen spänningsroman, men jag blev ändå förvånad när Nesser själv sa samma sak vid ett av sina seminarium på Crimetime Gotland.  Att det fanns ett mystiskt dödsfall med i boken förklarade han med att det i allt han skriver smyger det alltid in ett oväntat dödsfall vare sig han vill eller inte.

Nessers fantastiska språk och hans mångbottnade ofta vemodigt tufsiga karaktärer med sina lakoniska kommentarer golvade mig redan för många år sedan.  Även om jag tycker olika mycket om böckerna gör han mig aldrig besviken, det finns alltid något som rör mitt inre, det finns alltid en älskansvärd karaktär. Och karaktärerna, deras namn är så välfunna! Rosemarie Wunderlich Hermansson i Människa utan hund, Ante Valdemar Roos i Berättelse om herr Roos, Gunnar Barbarotti, Beate Moerck, Edmund Wester, Irene Sammelmerk och Alois. Namnen viskar någonting till läsaren om karaktären, jag vet det låter flummigt men för mig är det så. I denna sista roman är en av berättarna Ludmilla Kovacs som ägt en schäfer vid namn Oktober. Någonstans i de tidiga böckerna finns en hund som heter Thatcher. (Nessers egen hädangångna hund Norton har nyss kommit ut med sina memoarer. Fast den har jag ännu inte läst.)

Ja, som ni förstår är jag synnerligen förtjust i Håkan Nessers författarskap och om det blir något nytt Crimetime med närvaro av Nesser önskar jag mig ett seminarium om just Nessers namngivning. För titlar som Ormblomman från Samaria och Styckerskan från Lilla Burma är inget annat än fantastiska!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2016.

För ett par år sedan överväldigades jag av en stark ambition att sortera om böckerna i min bokhylla…

bokhyllebild - kopiaDet skulle jag aldrig ha gjort!
Bokhyllan som vid tidpunkten var sorterad med böckerna i bokstavsordning blev aldrig sig själv igen. Förvisso var den skitful även innan, men det kändes ändå mer ordningsamt och ordentligt än det kaos som råder nu. Jag har sorterat om och haft mig under tre somrar, men en snygg och fiffigt sorterad bokhylla tycks vara en omöjlighet för en sån´ som jag. Ja, ni ser ju en liten bit av eländet här till höger. Som tur är har jag Karin Boye i stål, svenskt stål t.o.m.

Fast man kan sortera sina böcker på många olika sätt, det ser vi inte minst på svaren vi får i våra frukostintervjuer. Läs och låt er inspireras, själv gör jag som Anna Karolina, men det där med att ställa böcker som ska läsas om uppochner, som Håkan Nesser, lockar förstås lite…

”Efter andra meningens begynnelsebokstav… nejdå, traditionellt efter författarnamn, men sedan något decennium är det rätt osorterat. Har funderat påt att ställa alla böcker jag vill läsa om innan jag dör uppochner, men det är ännu så länge bara en tanke.” Håkan Nesser

”Huller om buller.” Anna Karolina

”Mina böcker finns överallt där jag tycker om att se dem – i fönsternischer, på sidobord, i hyllor och i korgar. Det finns många gamla vackert inbundna böcker med läderryggar i mitt arbetsrum, de gör det trivsamt.” Anna Bråtenius

”Författarvis. Men kan inte säga att min bokhylla är särskilt sorterad, och jag har böcker lite varstans i hemmet. På köksbänken, i travar på nattduksbordet … Var än jag kan tänkas läsa.”  Anna Lönnqvist

”En ämneskategoriseringen som inte är helt hundra. Krigs- och Finlandslitteraturen står tillsammans, feministlitt-hyllan och så religionshyllan. Efter det en sortering på känsla.” Anna Lindholm

”Dels efter ämne och inom ämnena i bokstavsordning.” John Ajvide Lindqvist

”Sorterar in dem i den ordning jag läst. Har en hylla för det olästa och allt eftersom de blir lästa får de kliva in i stora hyllan. Då kan jag föra fingret längs bokryggarna sedan, och det blir som en dagbok eller kalender, allt är en fortsättning på det som var innan. Minnen. Tid. Steg.” Stina Stoor

”I bokstavsordning efter författare när det gäller skönlitteratur. Annars efter storlek på inredning-, kok- och andra härliga faktaböcker. Och färg. Jag har lite dille på att det ska se snyggt ut även i bokhyllan…” Gunilla Leining

”Alfabetisk ordning, annars hittar jag omöjligen. Och så separerar jag skönlitteratur från fakta. Och pocketböcker har naturligtvis en egen bokhylla. Inte blanda storlekar. Usch.” Madeleine Bäck

Frukostintervjun: Håkan Nesser.

5558b[1]God morgon Håkan! Vad äter du till frukost?
Starkt kaffe. Yoghurt naturell med en klick hallonsylt och müsli. Ett glas juice, självpressad om jag orkar.

Läser du helst morgontidningen eller en roman till frukosten?
Morgontidning. Ofta gårdagens, eftersom jag bor långt från ära och redlighet och den egna postlådan på Gotland.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Vet inte riktigt, men jag tror det ska vara en roman av en författare man inte läst tidigare.
Det skulle i så fall understryka att man inte så noga kan veta vad en ny dag bär i sitt sköte.

Vad läser du just nu?
Cecilia Davidssons nya novellsamling: Höga berg, djupa dalar. Lurigt bra, rekommenderas varmt.

Lurigt bra, då måste jag bara läsa! Vad använder du som bokmärke?
Ett bokmärke. 

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i hyllan?
Efter andra meningens begynnelsebokstav… nejdå, traditionellt efter författarnamn, men sedan något decennium är det rätt osorterat. Har funderat påt att ställa alla böcker jag vill läsa om innan jag dör uppochner, men det är ännu så länge bara en tanke.

Ställa böcker som man vill läsa om uppochner…Nu har jag fått en idé… Tack för intervjun!

Foto: Caroline Andersson