Paret Kepler


Paret Kepler var så otroligt fina och inspirerande på Yourlifekvällen i veckan. De avbryter varandra, fyller i varandras meningar och verkar helt nykära efter arton år tillsammans.

De avslöjar faktiskt att förhållandet fått en nykick efter att de börjat skriva tillsammans som Lars Kepler och skämtar om att de ska skriva en bok om relationer och parterapi som ska heta ”Skaffa er en pseudonym”.

Alexander Ahndhoril och Alexandra Coeljo Ahndoril har försökt skriva romaner tillsammans förrut men aldrig lyckats. Det var när dom bestämde sig för att bli någon annan som de först lyckades. Lars Kepler hette egentligen Lotta Kepler från början men det var inte förrän de bytte kön och namn som det lossnade ordentligt.

Nu är dom aktuella med andra boken som Lars Kepler, Paganinikontraktet, som min bloggkollega Johanna läst och tyckte var sådär. Jag, som tyckte Hypnotisören var sådär också, kommer nog inte läsa så mycket mer av paret Kepler men tycker de känns oerhört inspirerande som författarpar.

Och faktiskt, ibland kändes de nästan generade över deras framgångar som Lars Kepler. Det faktum att de båda har individuella författarkarriärer som på varsitt håll inte varit lika framgångsrika men kanske betraktade som mer ”fina författare” verkade störa dem lite grann. Lite som om de måste ursäkta sig med översvallande kommentarer om hur mycket det betyder för dom att de blir lästa av en stor massa.

Ekonomiskt kunde de inte sticka under stol med att det blivit lättare för dom efter framgångarna. Framförallt berättade Alexandra Coelho Ahndoril att det gett henne möjlighet att leva ut som jul-älskare och att julen börjar efter 7 oktober hemma hos familjen Ahndoril!

Paganinikontraktet

Tanken var att jag skulle skriva en recension av Lars Keplers Paganinikontraktet nu.  Men det tar verkligen emot. Jag hann knappt börja läsa innan jag förstod att Hypnotisörens uppföljare skulle bli en besvikelse. Klyschiga personbeskrivningar, tröttsamt ihåliga uttryck, inget driv i berättandet och en intrig som känns krystat påhittad allt eftersom kapitlen går. Rådjurskvinnor och machomän är helt enkelt inte min grej. För mig blev det en kamp att faktiskt ta fram boken och ännu mer att slå upp den. För att inte tala om att börja läsa. Så tråkig och inte värd min tid tyckte jag att den var. Visst, jag hade kunnat slå ihop den för alltid efter de där första sidorna. Varför jag inte gjorde så har bara med envishet att göra. Och att jag skulle skriva en recension. Vi kan väl komma överens om att mitt projekt ”Läsa Paganinikontraktet och skriva en recension” gick käpprätt åt oönskat håll.

Ny dag, nya tag.