Etikett: Lästa böckers förråd

Publicerat

Från A till Ö: T som i Tearne

En hälsning från mig själv 2011.

Ibland väljer jag en bok för titelns skull. Som Brixton Beach. Brixton ligger fint i munnen. Jag hade valt romanen också om den skulle heta Brixton Road, Brixton Street, Brixton Bar. Men troligen inte Brixton Love. Jag visste inget annat om den – den allra bästa läsningen för mig. Förutsättningslöst och förväntansfullt. Nu har jag  just slagit ihop boken och är fortfarande omtumlad.

Alice heter kvinnan som är huvudperson  i Brixton Beach och jag följer henne i dryga trettio år. Bombningarna i London 2005 ramar in berättelsen men Sri Lanka är själva utgångspunkten, pulsen, själen i berättelsen. Här föds Alice och bor tillsammans med föräldrarna när det ännu är Ceylon och inbördeskriget växer, när människor plågas och dör i allt snabbare takt. Alice mamma Sita blir gravid när Alice är nio år och när Sita felbehandlas av en rasistisk läkare så att förlossningen blir ofattbart svår beslutar familjen sig för att lämna ön för en annan. England.

Kvar på Sri Lanka finns Alice morfar Bee. En underbart skildrad man. En konstnär vars röst bärs vidare i såväl Alice som i romanen långt efter att han är död. Alice längtan efter hemlandet, efter morfar, efter det som skulle bli, efter havet, med vågorna som rullar ut och alltid kommer tillbaka, fyller alla hennes konstverk i huset Brixton Beach i London. Men det finns inte sentimentalitet just, snarare allvar och kanske hopp. Alice är ett allvarligt barn och likafullt en allvarlig kvinna och jag vänder blad efter blad, hela tiden på spänn. Och jag önskar henne att stråk av Brixton Love ändå ska dra in. Måtte hon nu… och ska hon ändå inte … och skulle hon…

Och hon skulle.

Brixton Beach av Roma Tearne. Utgiven av Ordfront 2011.

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Publicerat

Från A till Ö: P som i Paborn

Copyright/fotograf: Karl Nordlund
Copyright/fotograf: Karl Nordlund

Under våren var det dags för en ny roman från Sara Paborn. Svartstick och den har jag lagt till min sommarläsning. Vi har alltid varit extra förtjusta i Paborn här på bloggen. Trevlig person, bra böcker. Dessutom tror jag att den allra första release-festen vi blev inbjudna till var till hennes var Tuppen och havet. Jag skrev 26 april 2011 att:

”Tuppen och havet är som ett vardagsrum jag vill stanna i. Jag vill sjunka ner i länsstolen, plocka med stenar och drivved som kan ligga på bordet bredvid, bli lite men bara lite tillrättavisad av pappan, dricka öl eller ännu hellre kaffe med dottern. Leva ölivet och kanske få höra en dikt från hennes pojkvän Erlend, läsa gamla tidningar och strunta i fastlandet. Gå längs havet. Lyssna på samtalen. Samspelet mellan pappan och dottern är fint, även om känslorna är återhållsamma.

[…] Och Paborn berättar om det så komiskt, sugande och tankeväckande i ett och samma andetag.”

Komiskt, sugande och tankeväckande – är inte det fortfarande en bra beskrivning på Paborns böcker? Hon har ett sätt att skriva om relationer på allvar, men samtidigt strössla med humor och rent knäppa saker.

En eller annan väg startar i den heta sommardag när Fridas storasyster som har varit utomlands i åratal kommer hem nu, intar sitt gamla rum med självklarhet trots att Frida tagit över det sen länge. Det finns ett avstånd, men också systerskapet, den där särskilda känslan som inte liknar någonting annat på jorden.

Om Blybröllop bokfrukosterade vi. Vi skrattade ofta men inte sällan fastnade skrattet i halsen när vi såg det underliggande allvaret. Här är det ett uselt äktenskap i centrum, och det finns ju olika sätt att lösa (upp) ett sådant.

Jag har för mig att vi också Tistelhonung som frukostbok, bara jag blundar ser jag framför mig miljöerna på Bjärehalvön där en avdankade journalist (?) ska skriva ett omvälvande reportage om ”gammal kärlek rostar aldrig”, men intervjuobjektet är ovilligt. I alla fall till just det.

Nå, med detta sagt ser jag fram emot att solstolsläsa Svartstick. Så snyggt omslag!

Visste du förresten att Sara Paborns favoritfrukost är en hel kanna kaffe och croissanter med Nutella? Läs själv.

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Publicerat

Från A till Ö: O som i O’Dell

Uppe under taket där jag har hyllorna med lästa böcker hittar jag några romaner av Tawni O’Dell. Jag minns när jag läste Ivans återkomst, min första av författaren.  Utspelar sig i Coal Run, ett samhälle som kretsade kring J&P:s gruva nummer 9. Innan den rasade och dödade hundratals män. Inklusive Ivans pappa. Så jävla bra bok.

Den enkla titeln, Ivans återkomst, förklarar bokens innehåll väl. Det handlar om Ivan. Och hans återkomst! Ivan kommer tillbaka efter en lysande karriär som fotbollsstjärna. En olycka sätter stopp för hans vidare idrottsprestationer. Men det är inte därför han återvänder. Det som drev honom hem igen var det där tidningsklippet någon skickade till honom. Notisen som säger att Reese Raynor snart ska släppas ut ur fängelset efter ett långvarigt straff.

Vad har det med Ivan att göra? Allt.

Ramberättelsen sträcker sig i en vecka, men historien spänner över en mycket längre tid. Enkelt glider författaren mellan tidsperioderna i naturliga återblickar. Ibland kändes den avskalade stilen och Ivans återhållsamma sätt som ”hårdkokt”.

”Jag dricker upp min öl, kramar av gammal vana ihop burken och slänger den på golvet i min pickup där den med ett dämpat skrammel träffar andra burkar.

Det hårdkokta förstärks av vapen, fulla människor och slagsmål som dyker upp i romanen. Men den är betydligt djupare än så, psykologiserande utan att bli sentimental, språksam utan att bli pladdrig. Jag tyckte om att vara i Ivans kläder och bli berörd av hans upplevelser där i Coal Run.

I Sköra bestar är det samma kolgruvemiljö i Pennsylvania där pojkarna Kyle och Klint sedan år tillbaka bor tillsammans med sin pappa efter att morsan dragit iväg. Storebror Klint är stadens baseballstjärna och har starkt stöd av sin pappa. Kyle är femton, kär i Shelby och längtar efter sin lillasyster som flyttade med mamman.

Så kör pappan ihjäl sig. Från ingenstans dyker mamman upp igen för att ta tillbaka sina pojkar och flytta dem till Arizona. Men de vägrar. Shelby kommer på den goda idén att hennes farmor, den ogifta ms Jack skulle kunna ta hand om pojkarna.

Det jag verkligen gillar i boken är berättelserna ur Kyles perspektiv. De delarna är så gripande och initierade så att jag baxar. Jag gillar hans sätt att betrakta världen, relationen till sin storebror och Ms Jack. Bra bra bra! Mindre gillar jag delarna där Ms Jack får ha perspektivet. Det blir en gräns mellan mig och texten som jag aldrig lyckas ta mig över.

Jag tycker om O’Dells romaner om det fattiga USA, om arbetarna och en hård miljö utanför storstäderna. Kanske är det därför jag hakar upp mig när det blir den motsatta sidan, kolgruvemiljonärskan som gestaltas, även om Candace Jack är en hyvens kvinna.

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.

Publicerat

Från A till Ö: N som i Nattvakten

Jag plockar bland mina böcker. De hyllorna som jag sorterat in under kategorin ”läsa innan jag dör”. Om jag med nuvarande lästakt skulle läsa dem torde jag leva livet tills jag är 103 ungefär. Alltså rensar jag enligt en sinnrikt system. I denna avdelning hittade jag Främlingen i huset av Sarah Waters och efter att ha läst min egen bloggy från 2007 om hennes Nattvakten åkte boken högst upp i läshögen. Men först vill jag reprisera och inspirera med Nattvakten.

”London 1947. Kriget är över. Helen och Viv är två arbetskamrater som jobbar på en byrå där man hjälper människor att hitta en ny partner.

Folk kom hit för att försöka hitta nya personer att älska, men ofta – det tyckte hon i alla fall – ville de egentligen bara tala om de älskade som de hade förlorat

Privat har de inget umgänge. Helen lever tillsammans med Julia. Viv har ett trassligt förhållande med den gifte Reggie. I London finns också Key som arbetade som ambulansförare under kriget, men nu, efteråt, är hon över och obehövd. Kring dessa fyra kretsar berättelsen och det är ingen fredslycka som präglar dem. Visst är det skönt att kriget är över, men freden kräver sitt pris.

Andra delen i romanen tar läsaren tre år tillbaka i tiden. Frågor ges förklaringar, personer växer ännu mera. När den sista delen kommer och ytterligare tre år tillbaka i tiden – 1941 – skildras, förstår jag att krigets baksida verkligen också kan vara en framsida för de här fyra kvinnorna.

Så det här är alltså den människa du har blivit, sa Kay till sig själv, en människa som alla klockor har stannat för

Romanen är tjock och berättande. Ändå inte babblig och onödigt mångordig som alltid är min fasa. Det var behagligt att vara i berättelsen. Upplägget med den omvända kronologin är i sin enkelhet allt.

Det här är den första roman av Waters jag läst. Jag har lyssnat till henne flera gånger i olika sammanhang, men aldrig lockats av nyskrivna romaner som utspelar sig på 1800-talet som t ex Kyssa sammet. Men världskrigstid tycker jag om. I romaner.”

Hur gick läsningen med Främlingen i huset då undrar du? Femtio sidor blev det, sen la jag den åt sidan utan att något intresse uppbådats. Tyckte om karaktärerna, men det där mystiska, möjligen transcdendetiska, elementet Främlingen, njae.

—

Det här en promenad i lästa böckers förråd som jag gör just nu.