Etikett: Lästa böckers förråd

Publicerat

Från A till Ö: J som i JPod

Douglas Coupland var länge en av mina litterära husgudar, men efter JPod försvann han ur mitt liv, vet inte hur, för jag tyckte otroligt otroligt mycket om romanen. Se själva: .

”Livet på landet har i huvudsak inneburit husrenovering, men mellan spikande och intellektuella samtal om var reglar bäst placeras har jag läst Jpod. Mina anteckningar om den är röriga. Vet inte hur jag ska sortera dem i begriplig text. För jag är uppfylld, på ett oroväckande, närmast religiöst vis, av boken. Vill bara skriva ”Wow!” och ”Läs den!” Eller ännu hellre komma och högläsa den för er!

Men jag skärper mig. Börjar med det anteckningsblad som säger att det här är en bok som handlar om ”meningen om livet.” Åtminstone väcker frågan om vad en människa är och varför hon lever.

Finns det någon given allmän-mening för mänskligheten? J/N

Finns det en given specifik mening för den enskilda människan? J/N

Om N, är meningen för människan att skapa mening? J/N

Etc…

Googlar man ”meningen med livet” får man över 500 000 träffar och jag undrar vilken av träffarna som Ethan Jarlewski skulle välja, huvudperson i JPod. Jag törs inte spekulera. Han skulle kanske göra en enkät bland sina jobbarkompisar på avdelningen där allas enamn börjar på J.

Till sitt yttre är JPod en roman där Ethan arbete med att utveckla tv-spel är en del, och hans fritid en annan. Ethans pappa har skådespelarambitioner och suktar en talroll. Ethans mamma har en fantastisk marijuanaodling och i bokens inledning har hon just råkat döda en biker som hon har saker otalt med. Businessmannen, kinesen Kam, har också en betydande roll i den absurda händelseutvecklingen.

Boken är ironisk (kanske…) och otroligt rolig. När jag läser vissa delar skrattar jag högt och när jag därefter går runt och högläser för familj och vänner, skrattar jag ännu mera, så mycket att ingen hör vad jag säger. Det är bra för då måste de läsa själva.

Men det roliga och intressanta i JPod är inte berättelserna utan allt annat. Att romanen inte är en roman med enbart fiktiv text utan också delar av det som är Ethans pågående liv. Meddelanden, biljetter, omslag, skräptecken, primtals-serier, mejl, intervjuer etc bryter hela fiktionen och gör boken till något annat, eller något mer, än en roman.

I boken figurerar också författaren Douglas Coupland. När han dyker upp ombord på planet på Kina tänker jag först att ”snark, skriva in sig själv, är inte det lite B?” Men han spelar en väsentlig roll och frågan om meningen med livet får ytterligare aspekter. För vad är vi människor egentligen? Är vi alla egentligen bara ”flyktingar från en Douglas Coupland-roman.”

J/N

Publicerat

Från A till Ö: I som i Ingen sång om kärlek

Som jag tjatat om tidigare vill jag inte längre leva i ett bibliotek, jag rensar hårt och osentimentalt i bokhyllorna och är nu nere i tusen böcker. Häpp. Men jag har ett ställe där jag samlar så kallat omistliga böcker. Sådana som jag skulle kasta ner i en pappkasse om huset började brinna (eller nej, det skulle jag inte för då skulle jag ta skokartongen med foton, men ni förstår principen).

En av de omistliga är Karen Duves Ingen sång om kärlek. Jag läste den 2004 och blev helt knockad som Maggan brukar säga. Jag går där och tittar på den ibland, men har inte vågat mig på en omläsning. Tänk om den inte längre är omistlig? Jag sprider tipset vidare i alla fall. Tänk om den blir omistlig för er!

Så här tyckte jag hursomhelst för snart tjugo år sedan:

” ’När jag var sju år lovade jag mig själv att aldrig älska någon. När jag var arton gjorde jag det ändå. Det var precis lika hemskt som jag hade trott.’

Det slår Anne fast i inledningen. Vi får följa henne genom livet och trots att berättelsen är så tragiskt med en hemsk familj, okänsliga vuxna och kärlekslöshet är boken oerhört rolig! Svart humor gillar jag mycket. Viktproblem är en viktig ingrediens. I tidiga år blir Anne medveten om sin vikt efter att gymnastikfröken skapar sin trevliga tävling. ”Beräkna skillnaden mellan den näst tyngsta och den lättaste flickan i klassen”.

’Om det stör dig så att du väger så mycket så får du väl banta”, sa min mamma, och den tid då jag ätit med glädje, reservationslöst och utan skuld. låg bakom mig för tid och evighet.’

Genom livet har Anne en längtan efter kärlek tillsammans med insikten om att hon ändå inte är värd kärlek. Det temat kan lätt ha blivit gråtmilt men här är det precis tvärtom. Med sin lätt absurda, kyliga och svarthumoristiska ton skapar författaren en bra och läsvärd historia.”

Publicerat

Från A till Ö: H som i Hur man närmar sig ett träd

Har ni tittat på Mästaren? Svt som presenterar svenska kulturpersonligheter som får berätta om hur deras kreativitet ser ut. Lite pretentiöst sitter de starkt belysta bakom ett skrivbord. Man antar att de får frågor att svara på men ingen intervjuare hörs. Bara Mästaren och hens visdomsord: Så här gör jag.

Jag har alltid gillat att höra hur skapande människor skapar. Nästan aldrig kan de redogöra för det (vem kan?) men det är spännande att lyssna till när de försöker. Det är bilder och fraser och människor och musikslingor som singlar förbi dem. Snabbt och lyhört fångar de upp.

En av personerna i Mästaren är Eva Dahlgren. För en massa år sedan kom hon ut med boken Hur man närmar sig ett träd. I samband med det skrev jag:

”Jag läste ut den här boken för några dagar sedan men har grubblat över hur jag ska sammanfatta mina tankar om den. Tanken med boken är att beskriva den skapandeprocess som det innebär att till exempel skriva musik och text till låtar som ska bli en skiva. Det var av det skälet jag köpte den. Jag tycker om böcker som handlar om skapandeprocesser, som beskriver ångest och eufori som följer en sådan process. Ur det perspektivet är boken intressant och gav mig mycket. Av det skälet kommer jag också att bläddra i den då och då.

Det är, antar jag, omöjligt att skilja den skapande från det skapade under själva processen. Därför får läsaren också delta i det övriga liv Eva Dahlgren lever under det året som boken handlar om. För mig är det ingen bonus, ibland blir jag bara otroligt störd över de dagboksanteckningarna, över alla andra saker som görs och som berättas om. Andra läsare, särskilt de som har något slags förhållande till Eva Dahlgrens musik, ser säkert annorlunda på det.”

Av det skälet, skriver jag alltså, kommer jag också att bläddra i den då och då. Men det hände faktiskt aldrig. Men boken står välsorterad i hyllan och bara väntar på att få bli återbläddrad. Vem vet, en dag.

Publicerat

Från A till Ö: G som i Glaskupan

Jag har läst Sylvia Plath sporadiskt och fragmentariskt men alltid intresserat mig för hennes texter. Ur Lästa böckers förråd plockar jag Glaskupan. Boken blev mycket stor när den kom ut i början av 60-talet. Ord som kultbok används i samma mening som Glaskupan. När jag diskuterade boken med en vän menade hon:

Jag tror att Sylvia var ”rätt i tiden” helt enkelt. På så sätt var hon en Salinger, en Khemiri. Hon kom med den unga flickans blick och såg igenom allt – desperat och med humor och stor smärta.

Om Glaskupan skriver jag:

”Esther Greenwood vinner 1953 en skrivtävling som en modetidning anordnat. Hon är 19 år och får tillsammans med några andra unga kvinnor tillbringa en månad i ett sommarhett New York. Så inleds boken Glaskupan. Trots att boken från start är mycket välskriven, tror jag inledningsvis att det ska handla om en ganska ordinär uppväxtbeskrivning av en ung kvinna. Men snart förstår jag att den här boken är på väg mot något annat, något mörkare. Esthers tankar kretsar i hög grad om sitt eget självmord.

Typiskt för boken är att depressionen och självmordsförsöken beskrivs mycket sakligt och osentimentalt. Även då hon nästan lyckas genomföra sitt självmord syns den sakliga distansen och följer med till mentalsjukhuset där Esther kommer att vårdas. Hon är lika klarsynt och skarp det gäller sin egen samtid, alla de krav som ställs på unga kvinnor under femtiotalet. Krav på äktenskap och moderskap.

Under våren kommer ett par böcker av och om Sylvia Plath. Eufori av Elin Cullhed och Plaths dagböcker och anteckningar, båda på Norstedts. Om några dagar startar Johanna Lundin sin fyrboks-cirkel om Plath.

Glaskupan av Sylvia Plath. Jag vet inte var boken senast är utgiven, men gissar på Albert Bonniers förlag. Min egen utgåva är från En bok för alla, 1980.