Ett samtal om Jag önskar dig lagom lycklig

Nu har vi läst Tove Alsterdals senaste roman Jag önskar dig lagom lycklig. Det är Malmö slutet av 50-talet där journalisten Inger möter sitt livs (?) kärlek . Vi följer deras historia, samhällsutvecklingen, inte minst den journalistiska, genom decennierna.

Ann-Sofie: Det första jag måste säga är att Alsterdal är en sådan skarp författare. Jag har läst flera av hennes krim-böcker tidigare och tänker alltid på att hon berättar så bra, både med språk och intrig. Det gick lite segt i början. Kan inte riktigt precisera varför. Kanske för att jag är rädd för kärlekshistor

Maggan: Jag gillade du-tilltalet och jag tycker att Alsterdal är en förträfflig författare, hennes språk och hennes gestaltning, wow. Men hade också lite svårt i början, förmodligen för att jag fruktade att det skulle vara en tämligen ordinär otrohetsskildring, som jag läst alldeles för många av. Men det hade jag inte behövt oroa mig för alls!

Ann-Sofie: Nej, det är verkligen mycket mer än så. Inkännande men aldrig smetigt. Intressant att följa en utveckling under många år. Romanen handlar om riktiga människor, Alsterdals pappa och hans älskarinna. Borde hon ha bytt namn? Skvallervarning?

Maggan: Nä, det är det autofiktiva som ger boken dimensioner. Hade inte fungerat lika bra om hon bytt namn. Eftersom det gått så många år och det finns en god dos av journalistiskt objektivitet i texten som helhet, är det inte skvaller.

Ann-Sofie: Jag läser i någon intervju att Alsterdal också tänker att det för fram allt det som Inger Wahlöö gjort. Jag letade upp några romaner som hon skrivit. Det ska också bli intressant att läsa. I samma intervju säger Alsterdal också att det blev ett sätt att möta sina föräldrar ur ett annat perspektiv, utifrån. Och då tänker jag på Elsa, det vill säga frun i den här berättelsen, vad tycker du om skildringen av henne?

Maggan: Jag gillar henne, hon har fötterna på jorden och hon sätter barnen först.

Ann-Sofie: Ja, jag tycker också om henne. Hon inte bara har fötterna på jorden, hon sätter gränser och är tydlig!

Maggan; Man talar ofta om inledningar i böcker, men sällan om slutet, (förutom i Margaret Mitchells ”Borta med Vinden” ). De tre sista meningarna i Jag önskar dig lagom lycklig är ett av de bästa sista meningar jag läst. Poetiskt och sammanfattande.

Jag ringer SMHI och frågar vad det var för väder den trettionde januari 1958.
Temperatur på strax över noll och dålig sikt, fuktdis som tätnar till dimma.
Ett duggregn ska falla över dem, som ger sig ut den kvällen.

Jag önskar dig lagom lycklig. Tove Alsterdal. Utgiven 2025 på Lind & Co.

Sköna sockor & varma vantar

Lite Breakfast knitting club kanske? Jag sitter och bläddrar i en nyutkommen stickbok, Sköna sockor och varma vantar. Omslaget avslöjar att här blir det mycket färg och mönster.

Ju mer jag stickar desto mer gillar jag bra böcker om stickning och garn som är mer än en samling mönster. Jag vill lära mig av experterna om hur de tänker. Hur gör de när de sätter ihop färger, väljer motiv, bestämmer garn? Vilka tips och tricks har de att rekommendera med sin långa erfarenhet? Sådant tycker jag är avgörande för att en stickbok ska bli intressant.

Den här boken är en basbok som ordentligt går igenom hur man tänka på saker som trådspänning och storlekar och val av stickor. Det är detaljerade och tydliga (och konsekventa) instruktioner Rakt igenom har boken fina bilder där de färglada och mönstrade sockorna och vantarna kommer till sin rätt. Jag blir som vanligt fascinerad över att man kan komma på så många idéer! Här följs årstiderna och man kan få sig ett projekt för vår, sommar, halloween, jul och så vidare. Jag tycker till exempel att midvintersockan är fin!

I alla mönster används sockgarn, och argumentet är att på så sätt kan man skaffa sig en rik garnsamling med samma garntyp i olika färger, och som kan användas i många olika projekt. Det är förstås ett argument gott som något, jag ändå tyckt det vore kul med idéer med andra garntyper, främst för vantarna. Men det ska sägas, det finns ju gott om sockgarner säger boken i en sammanställning. Så är det mönster och färger i allsköns variation kan det här vara en inspirationsbok!

Sköna sockor & varma vantar: 25 mysiga stickprojekt att krypa upp i soffan med. Anna Hewitt De fina fotona står Isabella Sarrión för.

Mer om mitt stickande här.

Den hemliga författaren av Lindsey Kelk

En humoristisk feelgood om böcker och bokmänniskor som jag njutningsfullt lyssnade på i somras. Lågstadieläraren Sophie har skrivit en världssuccé inom romance-genren. På grund av sitt yrke och sin familj måste hon skriva under pseudonym, kollegerna skulle bli bestörta om de läste alla kärleksscener som boken innehåller. Hennes litterära föräldrar, mamman som är kritiker och pappan som är förläggare, skulle i sin tur skämmas ögonen ur sig!

Men det finns någon som är Sophie på spåren. Bokens formgivare Joe anar ugglor i mossen och allt ställs på sin spets när Sophies pappa ställer till med en stor födelsedagsfest dit gräddan av bokbranschen kommer för att fira. Det blir tydligt för Sophie att det i bokbranschen gissas vilt om vem som kan dölja sig bakom pseudonymen Este Cox, och att precis alla har en bestämd åsikt om boken, inte minst de som inte läst den.

Ju längre festen fortskrider, desto vansinnigare blir förvecklingarna och det är väldigt roligt. Attraktionen mellan Sophie och Joe, de skojiga karaktärerna och det humoristiska språket gav förstklassig underhållning boken igenom. En läsning som gjorde mig glad!

Utgiven på Pia & Co 2025, översatt av Molle Kanmert Sjölander.

Ofri jord av Claire Fuller

Ofri jord börjar då en äldre kvinna, Dot, dör hastigt i sitt hem. Här i den enskilt belägna stugan har hon bott tillsammans med sina barn, de drygt femtioåriga tvillingarna Jeanie och Julius. De har levt enkelt, odlat grönsaker och hållit höns. Julius gör enklare byggjobb ute på bygden. Jeanies hjärtsjukdom har hållit henne borta från skolan och hon kan inte läsa eller skriva. När Dot dör uppdagas en lång rad problem. Inga pengar finns, bara skulder. Hur ska syskonen ska klara livhanken nu? Ganska snart blir de också brutalt fråntagna huset.  

Romanen blir ett porträtt av tvillingarna Jeanie och Julius. De är komplexa karaktärer. När de bit för bit får veta hur de ligger till med allt det som mamman berättat för dem, det som varit sanningen och riktningen för dem, raseras deras värld. Ändå ger de inte upp. Framför allt Jeanie hanterar allt de utsätts för med lika delar ilska och stolthet. Berättelsen är osentimental när den pendlar mellan misär och hopp. Och in i det sista vet man inte hur det ska sluta. Det tycker jag mycket om.

Samtidigt finns så många frågor jag inte förstår. Varför gjorde mamman som hon gjorde är väl den första, största. Varför ett kuvert med pengar samtidigt som elräkningen inte är betald? Varför berättade inte mammans väninna tidigt för tvillingarna hur det låg till? Varför håller alla inne med sanningen hela tiden? Jag skulle kunna rada upp fråga efter fråga och de förtar lite av trovärdigheten i den i övrigt intressanta och läsvärda berättelsen.

Med det sagt är det ändå en bok att sträckläsa, mycket att tänka på och gärna diskutera. Jeanie och Julius glömmer man inte i första taget.

Ofri jord. Claire Fuller. Utgiven 2021, på svenska hos Lind&Co 2023 i översättning av Ylva Stålmarck.