Vintage – det tål att upprepas

Vi pratar om böcker man blir varm av den här morgonen när termometern närmar sig minus tio grader. Lägenheten består av stora glaspartier från golv till tak och vintervinden kryper in. En bok som värmer. Jag letar i gömmorna. Och här är den. Lästes i augusti 2011.

De små hästarna i Tarquinia berättar om några dagar i den heta semesterorten där människorna går sig själva och varandra på nerverna. De är uttråkade. Alla säger att det finns andra platser där man skulle kunna fira en semester så mycket bättre. Men ingen frågar sig varför de ändå stannar kvar. Långsamt lever de sina dagar.

När badrummet äntligen blivit ledigt kammade och klädde hon sig, alltjämt mycket långsamt. Antagligen långsammare än värmen krävde. En timme gick på detta vis.

De går upp om morgnarna, sitter i skuggan, äter middagar och dricker otroliga mängder Campari bitter. Alla längtar de efter något annat som aldrig kommer. Sara och Jacques är där med sin lille son. Pojken, som aldrig benämns annat än som barnet, borde tas om hand av sin barnflicka. Men hon tycker inte om barnet, vill hellre vara tillsammans med sin fästman.  Hör hennes svar när Sara ber henne gå ner till stranden och bada: Det vill jag bara säga er, att om han druttar i vattnet plockar jag inte upp honom, jag är rädd för vatten och det kan jag inte hjälpa.

Som läsare hålls jag distanserad. Dialogen dominerar romanen men ändå sägs aldrig något rakt ut. Man börjar att säga A, men B hålls alltid tillbaka. Kärlek, ångest, frustration blir oförklarat.  Så en dag kommer en man med en båt. Han får allas uppmärksamhet. Allra särskilt Saras.

”Det långsamma, repetitiva berättandet ger en rytm när jag läser. Den rytm som skulle ha passat så bra i vilstol och värme”, skriver jag 2011 men nu i januari 2018 passar den lika bra.

De små hästarna i Tarquinia. Marguerite Duras. Utgiven igen hos  Lind&co 2011.

En blå död av Mikko Porvali

Staden Viborg år 1920 i det ännu finska Karelen. En hård stad med många fattiga invånare märkta av krigen, både första världskriget och inbördeskriget. På gatorna driver föräldralösa barn omkring och på lönnkrogarna sups det som aldrig förr trots spritförbudet. Hit kommer den unge idealistiske polismannen Jussi Kähönen tillsammans med sin kollega Salomon Eckert, för att ingå i den polisstyrka som ska försöka stävja den eskalerande brottsligheten. Ingenting blir som Kähönen tänkt sig, han utvecklas dock till en sympatisk och skicklig polis vad det lider. Trots eller kanske tack vare vännen Eckerts streetsmarta och innovativa att arbeta. Kähönen, och jag med för den delen, är både förbluffade och förfärade över Eckerts metoder till en början.

Jag har kommit att storgilla i genren ”historisk kriminalroman” och En blå död lever upp till mina förväntningar med råge. Det är action och spänning men också en insiktsfull skildring av människorna och de livsvillkor de levde under. Enligt min åsikt, tenderar en historisk deckare att bli aningen smartare än en samtida. Att författaren kan berätta ur ett historiskt sammanhang medför att romanerna får ett annat djup och ett annorlunda perspektiv. Tänker att de alla gör sig utmärkta som bokcirkelböcker

En blå död utspelar sig mellan 1920 till 1923, vi får följa flera olika brott och människorna i kretsen kring de båda huvudkaraktärerna. Extra mycket tyckte jag om episoderna där polisen tar hjälp av de hemlösa barnen samt den allra sista smuggeljakten vid havet. Skickligast skriven är en skildring av en spårvagnsolycka vilken orsakats av att spårvagnsbolaget har fuskat med underhållet och skyller olyckan på de anställda. (Känns det igen från våra dagar eller?) Spårvagnarna är på frammarsch i Europas städer under denna tid och de skänker en udd av det nya Europa till det aningen gudsförgätna Viborg. Omslaget i blågrått är på pricken och även titeln är välfunnen, för min inre syn badar staden i ett dunkelblått ljus boken igenom. Viborg är mycket riktigt en av karaktärerna i boken.

Utgiven på Lind & Co 2017 och första delen i en trilogi kallad Karelen noir. Översättningen är gjord av Ann-Christine Relander.

Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt av Gail Honeyman

Romanen är humoristiskt skriven i en varm ton. Jag blir snabbt fäst vid den udda fågeln Eleanor och tänker att hon begränsas av någon bokstavskombination. Men där har jag fel, helt fel. Eleanor är en frukt av någonting helt annat, ett bråddjup i själen tvingar henne att leva ett strikt inrutat liv, men också till att döva sig med vodka varje helg. Boken överraskar många gånger, elegant och genialiskt fogar författaren in ledtrådar till Eleanors förflutna i hastiga bisatser som får läsaren att sätta skratten i halsen.

Eleanors utanförskap är totalt, hennes försummade yttre och hennes sätt att tala, (som en äldre hövlig brittisk tant), gör att hon betraktas som en kuf. Eleanor betraktar sin omgivning med milt överseende men också med en gnutta högmod, något som tycks göra arbetskamraterna illa till mods.

Inte desto mindre är Eleanor Oliphant mår alldeles utmärkt en väldigt rolig bok med ofta dråpliga situationer. Författaren inleder romanen med ett utdrag Den ensamma staden av Olivia Laing, först efter avslutad läsning förstod jag varför hon valt just detta stycke. Det var mycket jag förstod först när jag läst klart, så smart berättad är historien om Eleanor Oliphant. En debutroman som lovar mycket inför framtiden. En av de bästa jag läst i år.

Utgiven på Lind&Co 2017. Översättningen är gjord av Ylva Mörk.

Istvillingar av S.K. Tremayne

Är jag sist på bollen med att läsa Istvillingar? Åtskilliga är i alla fall de entusiastiska rekommendationer jag fått om att jag MÅSTE läsa. Boken kom ut på svenska i maj 2015 och är en klaustrofobisk spökhistoria som blivit en stor internationell succé. Den filmas just nu och har alla förutsättningar att bli en riktigt bra skräckthriller.

Det handlar om Sarah och Angus ett ungt par i London som drabbas av det ofattbara, deras ena tvillingdotter Lydia dör genom en olyckshändelse. Efter ett år av bottenlös sorg flyttar den lilla familjen till Skottland för att försöka börja om. De bosätter sig i en omodern stuga på en ö där de är de enda invånarna. Men något händer med tvillingen Kirstie, hon påstår att hon i själva verket är Lydia och Sarah börjar frukta att man i kaoset efter olyckan förväxlade de identiskt lika tvillingarna. Att det i själva verket var Kirstie som dog, inte Lydia.

Istvillingar är en skickligt skriven thriller/spökhistoria, men jag hade svårt att hänge mig helt åt spänningsmomentet. För Istvillingar är också en bok om en 6-åring som förlorat sin tvillingsyster, en bok och sorg, skuld och förtvivlan. För mig blev tragedin starkast. Det kan bero på att jag valde att lyssna till den brittiska ljudboken. Uppläsaren ger liv åt den sköra Sarah (som berättar i första person) och lyckas därtill läsa Kirsties (eller är det Lydia?) repliker med en spröd och trovärdig barnröst. Jag levde mig in i berättelsen så till den milda grad att jag ibland inte kunde förmå mig att lyssna vidare. Jag tänkte sluta men jag kunde inte. Jag var tvungen att veta allt! Ett betyg så gott som något! Jag kan dock ångra att jag inte valde att läsa själv, det hade nog varit lugnast så.

Utgiven på Lind & Co 2015. Översatt av Cajsa Mitchell.