Etikett: Natur & Kultur

Publicerat

Bokfrukost om ”Alla fyra” av Miranda July

Huvudpersonen, Miranda July själv, är på en fest där hon inser att hon kanske inte är den coola person som hon vill vara. I stället för att flyga från Los Angeles till New York, bestämmer hon sig för att köra bil. Hon planerar noggrant, vinkar hej då till familjen och kör i väg. När hon bara en kort bit från hemmet stannar vid en bensinmack blir hon attraherad av killen som tvättar hennes vindruta och tar in på ett motell.  Mer än så berättar jag inte om handlingen, vill inte spoila. Dock, händelserna som följer är oförutsägbara och det är i princip omöjligt att föreställa sig vad som ska hända härnäst. Förmodligen bokens styrka.

Ingen av oss var eld och lågor över boken, men ingen kunde förneka att det var en otroligt händelserik bok med vändningar som läsaren inte alls var beredd på. Det är mycket sex i boken, men inget bra sex, vi menade att dessa helt saknade åtrå och kärlek. En av oss funderade på om ”Alla fyra” kanske var en satir, men vi kom fram till att den inte var det. Boken skildrar Miranda Julys verklighet och efter att ha sett en film, (på mobil), där hon dansade blev alla övertygade. (Ni förstår det här med dansen om ni läser). 

July upplever att hon har drabbats av förklimakteriet och att livet är slut, kanske är detta bokens och Julys tragedi – att hon tror att livet är slut vid 45. Vi funderade över hennes 8-åriga barn Sam, hade barnet själv valt att vara ickebinär? Och hur är det att ha en sådan utlevande mor? (Här jämförde vi med Kerstin Thorvall och Linda Skugge).

Boken har beskrivits som rolig och ibland var den det, men huvudpersonens gränslösa agerande och totala brist på självdistans gjorde det stundtals svårt att se någon humor i skeendet.

Några röster från morgonens diskussion:
Hon fick en knäpp! 
Hon ballade ur!
Boken var skum!
Romantiskt sex är det inte! 
Förklimakteriet? Det kan ju lika väl vara sköldkörteln. 
Likheterna med Julys eget liv är slående
Man har definitivt inte tråkigt

Titeln undrar många över, den kommer från något huvudpersonen säger till sin väninna: ”Alla tycker att doggy style är en så sårbar ställning, men det är egentligen den stabilaste som ett bord. Det är svårt att bli nermejad när man står på alla fyra”. 

Utgiven på Natur & Kultur 2025, översättning av Magdalena Sörensen.

Publicerat

Bokfrukost om Barrikadernas barn

Så går vi på frukost med Karin Skoog, författaren till Barrikadernas barn.

I romanen finns Moa, och hennes föräldrar Lasse och Inger, och vi rör oss i två tidsplan: 70-talet och början av 90-talet. På 70-talet är föräldrarna otroligt aktiva i SKP, det är torgmöten, utdelning av flygblad, samtal och knacka dörr: Vi måste alla dra vårt strå till stacken, till revolutionen, det enda som kan få samhället på rätt spår igen. Så är tanken. Tjugo år senare med facit i hand och besvikelsen över det som gick åt skogen kanske har lagt sig lite, likaså sorgen över saknade visioner. Moa själv är vilsen. Det lilla förändringsarbetet känns inte tillräckligt, nej det måste vara något större, viktigare!

Så många intressanta plan i den här romanen: Den politiska eller samhälleliga viljan att förändra. Vilsenheten i det. Relationerna. Vi äter våra mackor, diskuterar, frågar Karin och delar erfarenheter. En så väl genomarbetad roman säger vi och :

* Relationerna mellan föräldrar och barn är så fint skildrade.
* Väldigt Intressant att få en så väl gestaltad bild av 68-rörelsen.
* Det ger en bra kontrast när 90-talet kommer , inte minst att man får se hur det gick för barnen.
* Språket är så bra, träffsäkert, stilistiskt säkert.
* Man kan förstå Moas vilsenhet, men tur att Jossan ger en knuff.
* Det är så lätt att ta till sig bokens karaktärer. Inger, Lasse och Moa och Jossan förstås. Men också de andra, Glenda, Vivi, alla får en plats. Och Ulla.
* Bra research, det märks, och den är gestaltad inte beskriven. Toppen!

Tack för bra morgon och vi ser fram mot flera romaner!

Publicerat

Fars rygg av Niels Fredrik Dahl

Fars rygg drabbar mig djupt, en ömsint berättelse om den pojke som senare blev Dahls far, men som han egentligen aldrig kände. Pojken tillbringar sina tidiga år i 1920-talets Alexandria där hans far (Dahls farfar), tjänstgör som domare. En ensam tillvaro tillsammans med modern som blir mer och mer deprimerad. När pojken är tillräckligt gammal skickas han till Norge för att gå i skola. Ensam och utlämnad trevar han sig fram genom skolåren och drömmer om gemenskap och kamrater. Efter ett par år i Norge blir det internatskola i Schweiz, där han äntligen finner vänner. Han är utlämnad till fadern nycker vilket skapar ett utanförskap som kommer att prägla honom inombords resten av hans liv. Berättelsen är sorgsen, vacker och intagande och jag älskade den. Dahl belönades välförtjänt med Nordiska rådets litteraturpris 2024. 

Utgiven på  Natur & Kultur 2025, översättning av Gun-Britt Sundström.

Publicerat

Aldrig färdig av Vivian Gornick

Nu blir det ett möte mellan en obotlig omläsare (Gornick) och en läser en gång-läsare (jag).

Jag läste Kerstin Ekmans bok Min bokvärld förra året, en annan omläsare. Djupa initierade redogörelser för böckerna hon läst och läst om, hur hon tyckte etc etc. Ändå tröttnade jag. Trots att jag gillar Kerstin Ekman, trots att jag gillar böcker och läsning. Det var ändå som att det fanns ett filter mellan mig och texterna. Jag kan inte riktigt sätt fingret på vad det var, men det kändes på något vis att det kunde ha varit vem som helst som skrivit dem. Troligen är jag bara orättvis och att det helt enkelt berodde på mig. Att jag inte var mottaglig, villig:

”Å, mottagligheten! Även känd som villigheten. Den känslomässiga villigheten, som är att tacka för varje lyckad kontakt som någonsin uppstått mellan bok och läsare […]”

Så skriver Vivien Gornick i sin bok Aldrig färdig, och jag tänker på att det var det som hände, att jag inte var mottaglig just då. Men den här gången, när jag läser Gornick, är det annorlunda. I sin bok berättar hon om olika läsningar, omläsningar, böcker och författare som varit och är viktiga i hennes liv. Utöver det för hon en samhällelig diskussion, hon placerar sig och verken i både en dåtida och samtida kontext som jag tycker är intressant.

Och här får jag en ytterligare dimension. Det är som om Gornick berättar för mig. Hon berättar om hur och varför böckerna är betydelsefulla för just henne, inte bara hur verket och dess deltagare är framställa och gestaltade. Och också hur det inte längre är det. Hur det känns.

”En gång i tiden fascinerades jag av stagnationen i The world is a wedding; idag gör jag inte det. En situation som för några år sedan kändes inte bara sann utan viktig känns nu närmast karikatyrartad.”

Och omläsningar då, huvudfokus, att aldrig vara färdig med en bok. Hur en bok är så olika beroende på när och i vilket sammanhang man läser den. Gornick läser om, inte bara en gång utan många gånger under sitt liv, och hittar nya saker och budskap i böckerna. Och också sin egen livshistoria.

”När jag mer nyligen läste Jude Fawley igen undrade jag, när jag kommit till sista sidan, om boken nu till slut var färdig med att säga det den hade att säga mig.”

Själv läser jag så gott som aldrig om. Jag kan räkna upp de böckerna på ena handens fingrar. En vän har alltid uppmanat mig till omläsning därför att detta att läsa om böcker gör att man kan få en helt ny läsupplevelse vid omläsning därför att man inte behöver lägga vikt vid ”hur det går”. Det vet man ju då. Så istället kan man njuta av språk, intrig eller vad det boken säger en på ett helt annat sätt därför att man själv har utvecklats. Just som Gornick säger. Att man förstår böckerna på ett helt annat (inte nödvändigtvis bättre men annat) sätt.

Tja, jag tjusas verkligen av denna omläsares intressanta bok. Och vem vet, kanske blev jag omvänd och börjar med omläsningar. Vad tror ni?

Aldrig färdig – en obotlig omläsares memoarer. Vivian Gornick. Utgiven på svenska hos Natur& kultur 2025 i översättning av Maria Lundgren.