Vi faller för omslaget, det svarta hålet och den distinkta skivan i guld. Och det är i det svarta hålet vi sugs in och nästan fastnar. Här är en bok att läsa långsamt. Både för att njuta av språket och för att följa med i de olika tidsplanen.
Till sin barndomsby återvänder Mela. Det gamla hemmet har inte varit bebott de senaste åren men det iordningställs nu och hon inordnar sig i de kända rummen. Det är strax uppenbart att hon inte mår bra. Det är svart och tungt. Om och om igen återvänder hon till något som hände när hon var barn. Var det något med brodern? Var det något med att berget sög in henne?
Boken är poetiskt vindlande, säger vi. Fantastiska naturskildringar där naturen är något långt mer än något tyst sus. Naturen är full av mystik, drar och lockar. Men vi har också svårt att komma in i boken, att se framåtrörelsen. Kanske letar vi efter en röd tråd som inte finns. Och hoppet, finns det inte något hopp? Jag står utanför, säger någon, det är som om språket inte leder in i berättelsen utan i stället står i vägen.
Sakta tar vi oss framåt i samtalet om boken. Ibland tror vi att vi läst läst olika böcker, ibland samlas vi i fascination över formuleringar som är enastående. Är eniga om att den här boken ska läsas långsamt och eftertänksamt. Och i dagsljus.
Den underjordiska solen. Andrea Lundgren. Utgiven 2022 av Natur & Kultur
Jag stickar ungefär lika mycket som jag läser. Två–tre timmar varje dag. Ibland gör jag båda samtidigt, ibland var för sig. På 80-talet stickade jag, som så många andra, otroligt mycket. Jag tyckte om vitt bomullsgarn eller färgglada garner i konstmaterial. Här är en typisk 80-talsutstyrsel som jag kunde hittas i (min mamma intill).
En annan falang på den här tiden ägnade sig åt ullgarn och att växtfärga dito. Det föresvävade aldrig mig att ha sådana dova färger och dessutom i stickiga ullgarner! Men när min stickning tog ny fart igen för några år sedan tog jag ullen till mitt hjärta. Och numera vill jag absolut både klä mig i och färga i alla möjliga naturfärger.
Ju mer jag stickar desto mer gillar jag bra böcker om stickning och garn. Det får inte bara vara en samling mönster. Nej, jag vill lära mig av experterna om hur de tänker. Hur gör de när de sätter ihop färger, väljer motiv, bestämmer garn? Vilka tips och tricks har de att rekommendera med sin långa erfarenhet? Sådant tycker jag är avgörande för att en stickbok ska bli intressant. Här är tre sådana som kommit i min väg:
I Stickning & växtfärgningsäger författaren Signe Siemsen att” färga med växter är som att måla av naturen, med naturen som målarfärg, på naturen som canvas”. Hennes bok är som ett naturens konstverk i sig, med inbjudande vackra bilder (av Jessica Sidenros). Men grejen med boken är att den är så detaljerad, pedagogisk och djuplodande för ett lära sig om bra växtfärgande. Hur man gör, och inte gör för den delen, i alla de olika stegen. Jag uppskattar också hur den beskriver annorlunda metoder, som att skapa spräckligt garn med hjälp av frön och växtdelar, för att få spännande resultat. När garnet är klart och färgat finns ett gäng mönster att sticka. Lika fint och tydligt instruerande. Pangbok helt enkelt!
Carina Olsson bok Fair-Isle-stickninganvänder färginspiration från både Shetlandsöarna och Gotland. Det jag gillar allra mest i den är hur man kan tänka när det gäller färgval. Carina är enastående i att kombinera färger så att alla kommer till sin rätt. Hon beskriver både hur man kan inspireras av naturen och hur man sedan omsätter sina valda färger till något vackert. Här finns också en rad mönster till vackra fair isle-kläder att sticka. Fantastisk!
Jag har skrivit om Erika Åberg tidigare, men här blir det med bild. På mig! Ur hennes bok Sticka till vardags är den här tröjan Austasjoen hämtad. Hur snygg!
Hela boken är full av snygga och praktiska kläder för alla, att slita på till vardags. Erika skriver: ” Att sticka plagg till sig själv eller andra är att tillverka både skydd och bärbar omsorg. Det är konst, vetenskap och kärlek i den ljuvaste av kombinationer.” Åh! Precis så är stickningen också för mig.
Lite märklig känns hela upplevelsen att återigen sitta på Vetekatten och samtala om böcker. Fast underbart. Men ovant. Vi resonerar om Vivian Gornicks Den udda kvinnan och staden.
Det är den nu 80-åriga författaren som flanerar i staden New York, ofta med sin goda vän Leonard. Tillsammans samtalar de om livet som är och som har varit. Högt och lågt. Vackert och fult. Genom boken strösslas anekdoterna om människor författaren mött, hört talas om eller läst om. Somliga personer kan vara svåra att förankra i minnet. De flyter bort och blir något anonymt, så lätt i staden. Men många blir minnesvärda, tänkvärda bekanta som vi diskuterar närmare.
Vi säger: Det här är verkligen en storstadsskildring. Staden som den självklara platsen med alla dess fördelar och nackdelar. Jag ser gatorna framför mig och går liksom arm i arm med författaren. Min längtan till New York blev intensiv. Huvudpersonen ville inte gå in i känslorna, det blev ett skav. Därför blir det för ytligt på sina ställen. Vissa anekdoter fångar mig. Andra glöms bort. Slutet så fint därför att det inte är ett slut. Livet går vidare.
Den udda kvinnan och staden. Vivian Gornick. Utgiven 2015. På svenska av Natur och Kultur 2022 i översättning av Maria Lundgren.
För tio år sedan lämnade Hélène källarlokalen med teatersällskapet, sårad och ärrad. Nu ber de henne att komma tillbaka för att medskapa ett nytt djärvt manus av Midsommarnattsdröm. Och hon gör det. I förhoppningen att, tja kanske förstå vad som hände när hon tappade bort sig själv. Med sig ner i underjorden har nu Hélène ett hemligt uppdrag, utdelat av hennes bekant, juristen Clarice.
Höstterminens sista bokfrukost pratar vi om romanen med författaren. Vi resonerar om ”dubbelgångarnas parad” där alla i teatersällskapet antingen liknar varandra till utseende och manér, eller strävar efter att göra det. De blir kopior av kopior och risken blir stor att man längst ner är urvattnad och ingenting. Somliga drivs av en önskan om att få tillhöra den innersta kärnan. Och en sådan längtan kan få människor att utföra saker de inte vill. Andra väljer att titta bort.
Det är en sorglig bok. Mörk. Men slutet läser vi ljust. Dryga 250 sidor luftiga sidor som inte går snabbt att läsa. Ett skäl är att det finns formuleringar som är så vackra. Men också för att måste stanna upp och fundera, undra och förfasas, och kanske klarnar inte allting förrän just i slutet. Det är därför man ska läsa om den genast för lagren är många att upptäcka.
