Frukostintervjun: Ida Therén

I dagarna kommer Att omfamna ett vattenfall , en roman av Ida Therén. Vi har börjat läsa , men avbryter nu för att kolla upp frukostvanorna.

Godmorgon Ida! Vad äter du till frukost?
Egentligen vill jag svara något mer spännande och sexigt, men sanningen är: granola/musli och havremjölk, gröt om jag orkar styra upp. Och så matcha eller en kopp grön te på det, jag har slutat med kaffe och det har varit SÅ bra för mina stressnivåer och mitt nervsystem!

Spännande nog! Vad läser du helst till frukost?
Jag måste få i ordning min dotter till skolan, så det blir sällan någon läsning, men jag brukar bläddra genom nyheterna och kolla mailen medan hon käkar gröten. Är jag ifred älskar jag att antingen läsa tidningen från början till slut, eller en roman vid frukosten! Det blir en dröm när hon är äldre och jag har mer tid om morgonen.

En bra morgonroman, vad kan det vara?
Det bästa som finns är ju de där böckerna man bara inte kan lägga ner. Som man bara längtar efter att plocka upp igen, efter att man läst på kvällen. Så gärna något bladvändar-aktigt, men ändå komplext. Så som jag hoppas jag lyckats få till med min bok – men vi får väl se vad läsarna säger!

Vad läser du just nu?
Jag researchar för min nästa renodlade roman (nästa år släpper jag en memoar på NoK – så det här blir boken efter det!), det är lite hemligt än vad den handlar om, men jag läser väldigt mycket om tidigt 1900-tal i Sverige. Så jag har precis plöjt genom mycket Hjalmar Söderberg och Elin Wägner och lite Strindberg på det, och tänkte ge mig på att läsa om min barndomsfavorit Selma Lagerlöf. För nöjesläsning har jag precis börjat med Wanda Bendjellouls Dalenglitter, och jag ser fram emot att läsa Hanna Johanssons Antiken samt Eli Levens nya roman.


Vad använder du som bokmärke?
Jag är hopplös med det där, det är alltid nån avriven pappersbit eller gammalt kvitto eller (oanvänd…) näsduk. Jag antar att det säger rätt mycket om mig – jag är verkligen ingen typ A-perfektionist. Ibland önskar jag att jag var mer sån, jag frodas verkligen i kaos…!


Vilken är det bästa stället att läsa?
Jag älskar att läsa i sängen, i soffan, men också på café! Jag störs inte alls av människorna omkring utan gillar att vara där det händer lite. Men det är också något visst att läsa på bibliotek, där är det som att jag går in i någon särskild energi och bara suger i mig böckerna, på nolltid!

Skriver du på något nytt redan nu?
Yes! Jag tror det kommer bli skitbra! En historisk roman, om en person som fanns i verkligheten…. Och så håller jag på med två självbiografiska böcker, där den ena är helt klar och kommer nästa år och den andra är i redigeringsfasen.

En viktig avslutande boknördsfråga är förstås hur du sorterar böckerna i
hyllan?

Just nu bor jag hos mina föräldrar, så här är böckerna huller om buller, och i lådor nedpackade. Men jag har en väldigt tydlig strategi i vanliga fall: jag sätter dem bredvid andra författare jag tänker att de skulle trivas med. Eller ibland, för att jäklas lite, sätter jag dem bredvid någon som jag tror skulle provocera dem. Typ Elfriede Jelinek bredvid Houllebecq. Så myser jag lite för mig själv.

Det var den bästa sorteringen vi hört om! Tack för intervjun och ha en fin dag.

Årsboken av Sven Olov Karlsson – tolv noveller, en för varje månad

Språket är underbart, exakt, uttrycksfullt och krumeluriskt med total avsaknad av onödiga ord. Ömsint skildras människor som sällan tar plats i litteraturen. En subtil, mörk men vänlig humor kan skönjas mellan raderna. Jag berörs djupt av dessa tilltufsade existenser som faktiskt representerar de allra flesta av oss.

Som i all god novellkonst finns berättelsen mellan raderna, så mina försök till kortfattade introduktioner nedan är just ”mina. Du som läsare kan uppfatta något helt annat.

Januari: En äldre kvinna som förtvivlad gömmer sig under ett hyreshus, lyckas ta sig därifrån och upp på en buss som rattas av en vänlig chaufför. Karlsson kallar bussen för farkost.

Februari: Den av kommunen beslutade feministiska snöröjningen orsakar problem med en grind på en förskola, medan barnskötaren Iris läser icke politiskt korrekta sagor för barnen.

Mars: I ett kontorslandskap med journalister sitter en man som driver en suspekt sajt. Hans manbun, (hårknut), påminner mest om en slarvigt knuten soppåse.

April: Drottninggatan vid terrordådet. Kvinnor av helt olika sort räddar sig in på Lindex.

Maj: Sylvias föräldrar ska gifta sig på ett skräckbröllop. Sylvia har sin egen skräck, brodern Tage, som kör slut på precis alla vuxna i sin omgivning.

Juni: Son utan körkort kommer hem till Dalarna där hans far, bilfantasten, är döende. Med sig har sonen en ytterst praktisk och kompetent fästmö. Själv får jag alla mina fördomar om bilentusiaster bekräftade.

Juli: Novellen heter som boken, Årsboken.  En änka kämpar på med jordbruket efter att hennes man dött. I hennes ägo finns ett antal årsböcker vari hennes makes farfar skrivit in vädret och temperaturen varje dag under många år. Vemodet eller rent av missmodet härskar novellen igenom. Jag avskyr änkans snikna granne. 

Augusti: En skolflicka skriver uppsats om familjens sneda utedass. Läraren är i extas över den fantastiska texten, klasskamraterna är det inte. Dessutom råkar flickan av misstag få kontakt med en sekt.  

September: Stewarden Kevin sitter på Gatwick och är standby. Tre minuter innan han kan åka hem kallas han in för tjänstgöring. En novell om arbetsvillkoren för kabinpersonalen i flygbranschen. Sven Olov Karlsson kan skriva om precis allt och göra det till sitt.

Oktober: En far och hans son söker tillflykt i sin lantliga stuga. När strömmen går och paniken ligger på lur lyckas de få tag på ortens mest oförfärade odugling till hantverkare.

November: Att vara egenföretagare med deadline och drabbas av ett akut njurstensanfall är inte nådigt. Men egenföretagare är sega rackare.

December: Om att befinna sig i en jättematvaruaffär några dagar för julafton. Att tappa bilnycklar, bli kissnödig och få sin bil stulen. Även här kallar Karlsson bilarna för farkoster.

Gillar att Sven Olof kallar bussar och bilar för farkoster, hädanefter ska jag också göra det. ”Är farkost 113 fast i köerna?” ska jag fråga någon av mina väntande medpassagerare när vi som vanligt småhuttrande väntar på bussen som aldrig tycks komma.

Utgiven på Natur & Kultur 2019.

Skriva

Exploderar det med böcker om skrivande just nu? Inte gör det mig nåt. Jag gillar att läsa böcker om hur någon skriver, varför någon skriver, var någon skriver och så vidare i all oändlighet. Just nu har jag i handen:

Skriv först. Fråga sen av PC Jersild. En ödmjuk bok av en synnerligen erfaren skribent. Därför väldigt intressant läsning. Utgångspunkten är att man måste skriva först, om och om igen, för att först därefter eventuellt söka hjälp i skrivhjälpsböcker. Och kanske planera lagom mycket.

”Att skriva en roman är ungefär som att gå ut med hunden. Så länge den hålls kopplad stretar den på, gör av och till försök att stanna och nosa på en intressant fläck, men rycks strax tillbaka av en otålig husse. Men släpps hunden lös kan den kuta runt och hitta så mycket mer av intresse, djurspår, roliga pinnar, en bortslängd mjölkförpackning att slita i eller en ekorre att jaga – med risk förstås att hunden blir fullständigt olydig eller helt enkelt springer bort.”

Skrivboken av Kristina Ohlsson. Den innehåller verkligen allt! Första halvan handlar om hur Kristina blev författare kan man säga. Den är väldigt rolig och befriande att läsa. Det handlar inte så mycket om att disciplinera sig utan mer om att det är väldigt roligt att skriva och det är därför man skriver. Andra halvan är mer av handbok.

”Det viktigaste att säga om research är detta: Research och fakta kan aldrig någonsin ersätta uppdraget att hitta på en bra historia. Författare måste våga förlita sig på sin fantasi.”

Tag och skriv. Fjorton författare om sitt skrivande. I den här antologin är det just fjorton intressanta författare, som Klas Östergren och Nina Wähä, som skriver om olika delar av skrivandet. Om hantverket, genrer & teman och om skrivande. Så bra. Så bra! Ett litet utdrag kan jag ge. Det är Negar Naseh som säger

”I ordet bearbetning finns bönen närvarande, att be- arbeta, att be sin text. Att besjunga texten, framföra den som en bön. Mina texter är gudlösa. Men skrivandet bär på bönen, bönen om det goda, det ömma, det sanna, det överflödiga, det hänförande, det verkliga, det fantastiska, smärtsamma och orättvisa.”

Läser ni lika gärna som jag böcker om skrivande?

Bokfrukost med Eric Rosén om hans bok ”Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort”

Härommorgonen åt vi frukost med Eric Rosén och diskuterade hans bok Jag ångrar av hela mitt hjärta det där jag kanske gjort. I centrum står relationen mellan Eric och hans pappa som hela tiden super och drogar. Kulmen nås när pappan blir dömd för ett mord på en bekant. Åtta års fängelse som tar det sista ur honom.

Boken är kärleksfull och inte dömande, rakt berättad om pappan. Och om mamman. Det var hon som sparade alla brev till Eric från pappan, som återges i boken. Pappans brev är autentiskt återgivna, endast innehåll som saknar relevans typ kanske ska jag få permission i oktober har strukits. Breven är väldigt välskrivna upplevde vi, pappan var en skrivande person precis som sin son som säger att han alltid haft lätt att uttrycka sig i text inte minst då det gäller uppväxten.

Vi undrade över brevens innehåll, pappan tilltalar ofta sonen som en annan vuxen. Eric anser idag att det var fel att skriva brev med detta innehåll till ett barn. Han upplever att han under brevväxlingsperioden var medberoende. Han började på allvar skriva på boken om sin far 2016.  Vi var nog alla ganska tagna av den här läsningen och så nöjda med att diskutera den med författaren. En allmängiltig skildring om att vara mycket ung när en förälder döms för ett våldsbrott.

Utgiven på Natur & Kultur 2019.