Etikett: Natur & Kultur

Publicerat

Fars rygg av Niels Fredrik Dahl

Fars rygg drabbar mig djupt, en ömsint berättelse om den pojke som senare blev Dahls far, men som han egentligen aldrig kände. Pojken tillbringar sina tidiga år i 1920-talets Alexandria där hans far (Dahls farfar), tjänstgör som domare. En ensam tillvaro tillsammans med modern som blir mer och mer deprimerad. När pojken är tillräckligt gammal skickas han till Norge för att gå i skola. Ensam och utlämnad trevar han sig fram genom skolåren och drömmer om gemenskap och kamrater. Efter ett par år i Norge blir det internatskola i Schweiz, där han äntligen finner vänner. Han är utlämnad till fadern nycker vilket skapar ett utanförskap som kommer att prägla honom inombords resten av hans liv. Berättelsen är sorgsen, vacker och intagande och jag älskade den. Dahl belönades välförtjänt med Nordiska rådets litteraturpris 2024. 

Utgiven på  Natur & Kultur 2025, översättning av Gun-Britt Sundström.

Publicerat

Aldrig färdig av Vivian Gornick

Nu blir det ett möte mellan en obotlig omläsare (Gornick) och en läser en gång-läsare (jag).

Jag läste Kerstin Ekmans bok Min bokvärld förra året, en annan omläsare. Djupa initierade redogörelser för böckerna hon läst och läst om, hur hon tyckte etc etc. Ändå tröttnade jag. Trots att jag gillar Kerstin Ekman, trots att jag gillar böcker och läsning. Det var ändå som att det fanns ett filter mellan mig och texterna. Jag kan inte riktigt sätt fingret på vad det var, men det kändes på något vis att det kunde ha varit vem som helst som skrivit dem. Troligen är jag bara orättvis och att det helt enkelt berodde på mig. Att jag inte var mottaglig, villig:

”Å, mottagligheten! Även känd som villigheten. Den känslomässiga villigheten, som är att tacka för varje lyckad kontakt som någonsin uppstått mellan bok och läsare […]”

Så skriver Vivien Gornick i sin bok Aldrig färdig, och jag tänker på att det var det som hände, att jag inte var mottaglig just då. Men den här gången, när jag läser Gornick, är det annorlunda. I sin bok berättar hon om olika läsningar, omläsningar, böcker och författare som varit och är viktiga i hennes liv. Utöver det för hon en samhällelig diskussion, hon placerar sig och verken i både en dåtida och samtida kontext som jag tycker är intressant.

Och här får jag en ytterligare dimension. Det är som om Gornick berättar för mig. Hon berättar om hur och varför böckerna är betydelsefulla för just henne, inte bara hur verket och dess deltagare är framställa och gestaltade. Och också hur det inte längre är det. Hur det känns.

”En gång i tiden fascinerades jag av stagnationen i The world is a wedding; idag gör jag inte det. En situation som för några år sedan kändes inte bara sann utan viktig känns nu närmast karikatyrartad.”

Och omläsningar då, huvudfokus, att aldrig vara färdig med en bok. Hur en bok är så olika beroende på när och i vilket sammanhang man läser den. Gornick läser om, inte bara en gång utan många gånger under sitt liv, och hittar nya saker och budskap i böckerna. Och också sin egen livshistoria.

”När jag mer nyligen läste Jude Fawley igen undrade jag, när jag kommit till sista sidan, om boken nu till slut var färdig med att säga det den hade att säga mig.”

Själv läser jag så gott som aldrig om. Jag kan räkna upp de böckerna på ena handens fingrar. En vän har alltid uppmanat mig till omläsning därför att detta att läsa om böcker gör att man kan få en helt ny läsupplevelse vid omläsning därför att man inte behöver lägga vikt vid ”hur det går”. Det vet man ju då. Så istället kan man njuta av språk, intrig eller vad det boken säger en på ett helt annat sätt därför att man själv har utvecklats. Just som Gornick säger. Att man förstår böckerna på ett helt annat (inte nödvändigtvis bättre men annat) sätt.

Tja, jag tjusas verkligen av denna omläsares intressanta bok. Och vem vet, kanske blev jag omvänd och börjar med omläsningar. Vad tror ni?

Aldrig färdig – en obotlig omläsares memoarer. Vivian Gornick. Utgiven på svenska hos Natur& kultur 2025 i översättning av Maria Lundgren.

Publicerat

Allt är i oordning i Alltings ordning

Jag måste börja med omslaget av Sigge Kühlhorn. De tydliga uppdelade rutorna som var och en innehåller ett ting. Nog ser det ut som om alltings ordning råder. Men tittar man närmare ser man att lampskärmen är fransig, frukten rutten och gosedjuret, är det inte väl anfrätt? Mycket snyggt och ger en bra bild av vad som komma ska: En så berörande, sorglig och bitvis obehaglig bok.

Huvudpersonen arbetar som tolk i Strasbourg men uppmanas av sin bror att komma hem till Sverige och hjälpa mamman som är sjuk. Med viss tvekan men ändå pliktskyldigt åker hon hem, och installerar sig i ett av alla de rum som finns i mammans hus. Och överallt, saker och smuts. Ingenting slängs utan staplas och lagras varhelst det finns en plats. Också människor verkar mamman samla på, genom alla år har det kommit och gått folk i de här rummen och lämnat spår efter sig.

Som barn accepterade syskonen detta galna samlande, eviga jakt på extrapriser, 2 för 1. Mamman var så upptagen av sig själv att hon egentligen aldrig ser dem. Glömmer, struntar i, har annat för sig. Brodern lämnar alltsammans, det är det bästa säger han (samtidigt som han uppmanar sin syster att göra sitt …) Och systern är ambivalent. Plikt och skuld och längtan och önskan. ”Hon har lärt mig att inte behöva ett hem, men en tyngdpunkt har börjat växa i mig, En känsla av tillhörighet eller om det är längtan, hur vet man?”

Det kluvna är på ett vis obegripligt: ”Jag vill inte åka härifrån, lämna hemmahörigheten. Jag längtar tillbaka till Strasbourg, livet där med sina tydliga ramar. Mitt alldeles egna. ” Samtidigt förstår jag henne. Man kan stå utanför som läsare och säga att mamman är ju inte klok, bara gå. Gör som din bror och lämna det här. Men det går ju inte. Skulden skulle vara där direkt. Och längtan. Att lämna och tro att man blir fri, nej så fungerar det inte.

Kanske något om språket till sist. Det finns en helhet och en framåtrörelse i berättandet. Orden och meningarna är stundtals hackade till enskilda element vilket gör att jag läser sakta. 170 sidor, ja det är mycket att smälta.

Alltings ordning – en familjearkeologi. Magdalena Sørensen. Utgiven 2024 hos Natur & Kultur

Publicerat

Han Kang fick Nobelpriset!

Med anledning av detta bjuder vi på vår recension av Vegetarianen från 2017.

Vegetarianen av Han Kang

En sällsamt fascinerande och underlig roman! Huvudkaraktären Yeong-hye som berättelsen kretsar kring är en passiv karaktär, så till vida att hon möter omgivningens krav med aktiv passivitet. Hon är i bokens första del gift med en självgod och narcissistisk man som valt just henne därför han anser att hon är en medgörlig och intetsägande människa. En människa som underkastar sig hans vilja och som aldrig någonsin kan komma att överglänsa honom. ( Ack vad han bedrog sig.)

En våldsam dröm utlöser något inom Yeong-hye som leder till att hon helt och hållet undviker att äta kött eller fisk. Hon fjärmar sig alltmer från omvärlden, trots att hon utsätts för både psykiskt och fysiskt våld förhåller hon sig aktivt passiv till omvärldens krav på att hon ska bli ”som vanligt” igen.

Boken är indelad i tre delar med olika berättare som alla förhåller sig olika till Yeong-hye. Jag läser boken på en enda dag, kan inte sluta läsa den vackra, skenbart enkla, nästan kyliga texten. Vad handlar boken om egentligen? Är min västerländska själ alltför inskränkt för att förstå koreansk litteratur? Jag tror att boken på ett plan handlar om psykisk sjukdom och kanske också om feminism, men det finns mycket mer än så att upptäcka är jag övertygad om. (Kanske politik, ekologi eller religion?)

Ni som är med i  bokcirklar måste läsa Vegetarianen! Vissa kommer att älska den, andra kommer att hata den. Det kommer att finnas lika många åsikter om boken som medlemmar i bokcirkeln.

Vegetarianen belönades 2016 med det internationella Man Booker-priset. Utgiven 2017 på Natur & Kultur, översatt från engelska av Eva Johansson. (Originalspråk koreanska).