Femton år – den revolutionära våren av Vigdis Hjort

Jag har skrivit dagbok sedan barnsben. Inte regelbundet, aldrig daterat men rader där jag noterar sakernas tillstånd. Den första skrivboken är från 8-årsåldern där det handlar om hur jag lekte med käpphästar tillsammans med bästisen Tina. Ibland är vi sams, ibland är vi osams och då är pennstrecken hårda mot dagbokens blad. Jag kan riktigt känna det tunga. Familjelivet med föräldrar och syskon dyker upp ibland, men det är inte ofta. Inte förrän jag är fjorton, femton och i ständigt krig med mamma. Aldrig uttryckligen, jag var en sådan som snarast bet ihop på tonårsrummet och rafsade ner ilskna ord i skrivboken. Ända fram till dagen för revolutionen.

Dagbokstankarna dyker upp när jag läser om Paula i 15 år – revolutionens vår. För barn-Paula är vanligheten det bra: ”Att det började om varje år, förväntan och glädjen varje år, att det inte gick om intet, att inget ovanligt hände, ingen olycka, att ingen blev sjuk, ingen dog, peppar peppar ta i trä, det fick inte hända! Det måste fortsätta vara som det var! ”

Hon går i skolan, umgås med sin bästis Karen, leker med sin lillebror, betraktar sin storasysters kamp med studierna, lyssnar på pappas middagsgnäll om chefen och de uteblivna löneförhöjningarna, ser mammas vardagsarbete i hemmet.

Så växer hon, blir tonårig och känner en vulkan inom sig som hotar att brisera. Först rädslan: Lägg locket på, åk till mormor på somrarna, åk till hyrstugan, lev på. Det måste fortsätta som det var! Men sen måste det komma en revolution. För Paula ändras allt när hon av en händelse finner på familjehemligheter, insikter om de vuxnas oärlighet. Att de ljuger. Är rädda. Det är stort och ofattbart. Vad är sanning egentligen då?

I början tyckte jag stundtals att det var för långsamt om barndomens vanlighet, men förstår att det är ett berättartekniskt drag. Hjort bygger upp en förväntan och när det börjar pyra under ytan väntar jag på explosionen. Den kommer, men ändå inte som jag väntade mig. Att läsa om Paulas ångest och inre protester och samtal med konfirmationsprästen är som att gå på ett minfält. Kanske blir tonen till slut mer försonande. Men vägen dit är explosiv.

Femton år – den revolutionära våren. Vigdis Hjort. Utgiven 2023. På svenska samma år hos Natur & Kultur, i översättning av Jens Hjälte. Det svenska omslaget högre upp är gjort av Beatrice Bohman. Här är det norska omslaget. Snyggt!

Vanliga människor – autistens guide till galaxen

För ett par år sedan skrev Clara Törnvall boken Autisterna – Om kvinnor på spektrat. En utgångspunkt var att autism var alldeles för stereotypt kopplat till introverta män med ett mycket nördigt specialintresse. Men hur var det med kvinnorna? Hur var det med Clara själv? Det reder hon ut i den boken och den rekommenderas om du inte läst den. Lärorik och intressant. Att vara autist, menar Clara ” betyder att jag varje dag anstränger mig för att tolka människor som inte är autister och anpassa mig till deras hjärnor. Det är ett arbete som pågår all vaken tid, livet ut. ”

Men hur är det att inte vara autistisk? I Törnvalls nya bok, Vanliga människor – autistens guide till galaxen, vänds perspektiven: Hur ska en människa med autism förstå en neurotypiker? (När jag skriver ordet vill programmet ändra till neurotiker, btw.) Under ett antal rubriker går Törnvall igenom lite av varje, till exempel hälsningar, sanning och ljug, socialt småprat och neurotypikers underkänslighet för sinnesintryck.

Jag uppskattar boken stort. Jag är inte autist, men (ett av mina) nördiga intressen är npf, och särskilt just autism. Boken vänder sig till yngre människor och är träffsäkert skriven med glimten i ögat. Faktagenomgångar varvas med autistiska röster som den här:

Elli: – Jag förstår mig inte på människor som pratar utan att ha något att säga. Tänker de utan att ha några tankar också?

Det kan man undra. Och apropå småprat, vore inte världen lite mer underbar om socialt small talk minimerades? Eller om affärerna åtminstone en timme i veckan drog ner på ljud och ljus, och gärna begränsade antal besökare. Eller om folk säger som det är och är mer rakt på sak. Vad tror ni?

Jag avslutar min läsning med att göra testet: Hur neurotypisk är du?

”Du har många neurotypiska drag, och är en introvert och känslig person. Du är öppen och har lätt för att sätta dig in i andras känslor. ”

You bet!

Vanliga människor – autistens guide till galaxen. Clara Törnvall. Utgiven 2023 hos Natur & Kultur

Amors pilar av Wibke Brueggemann

Alltså Katherine Cooper-Bunting. När ens bästa kompis behöver komma över en förlorad kärlek och blir kär i Katherine Cooper-Bunting så gäller det att göra allt för att hjälpa till. Till exempel att få dem att prata med varandra. Till exempel att se till att de är med i samma amatörteater. Till exempel att själv inte bli kär i Katherine Cooper-Bunting.

Men 2 av 3 är väl ändå rätt bra, tänker Tilly. Till saken hör också att farfar som just drabbats av demens flyttar hem till familjen. Men ingen har riktigt tid med honom, och det blir Tilly som får ta hand om saken. Mot sin vilja.

Jag var otroligt förtjust i Wibke Brueggemanns förra bok, Lycka för losers och jag är nog ganska säker på att jag tycker bättre om den. Men den här är sannerligen inte långt efter. Amors pilar är en rolig, underhållande bok med svärta för unga vuxna. Det är kärlek och relationer och kriser och förlåtelse. Men framför allt välskrivna karaktärer som är omöjliga att inte tycka om, och att TYCKA om.

Amors pilar. Wibke Brueggemann. Utgiven på svenska 2023 hos Natur & Kultur. Översättningen är gjord av Amanda Svensson och jag TROR att det snygga omslaget är gjort av Sara Acedo.

Tre läsningar sen sist

Häromveckan lyssnade jag till min favoritförfattare Maggie O’Farrell som var på besök i Stockholm. Hon berättade att Lucretias porträtt var hennes tionde bok. Hm, tänkte jag. Vilka har jag inte läst? Jo, till exempel Du visste aldrig att jag fanns. Iris får en dag kännedom om att hennes dementa farmor har en syster. Esme, som större delen av sitt liv varit på ett mentalsjukhus. I romanen rullas hela historien upp med perspektiv och tidslinjer som sömlöst löper i varandra. Underbar bok!

En av de böcker som nominerades till Augustprisets ungdomsdel var Yani. Att inte totalt omfamna den här berättelsen om ungdomarna i orten är omöjligt. Här finns en skjutning med, och en god vän som ska utvisas, allt det vi läser om i tidningarna. Men det finns också ett vanligt kämpande med skola, kompisar och vänner. Fantastiskt välskrivet och jag längtar till fler böcker av Nora Khalil.

Mitt arbetsrum är belamrat. Och då handlar det inte om Viktiga Papper och Böcker i huvudsak (de finns också) utan saker som små tavlor jag fått, en nallebjörn från 50-talet eller en skål jag spontanköpt på en loppis. Jag är ganska hård när jag rensar, men nu verkar det ha gått över styr. Jag läser, och läser om, Tingen av Ulrika Nielsen som får mig att tänka på min relation till alla de här sakerna. En nätt bok som på olika sätt närmar sig frågan om det vi omger oss med. Tingen. Så bra och intressant!