Bokfrukost om Den udda kvinnan och staden

Lite märklig känns hela upplevelsen att återigen sitta på Vetekatten och samtala om böcker. Fast underbart. Men ovant. Vi resonerar om Vivian Gornicks Den udda kvinnan och staden.

Det är den nu 80-åriga författaren som flanerar i staden New York, ofta med sin goda vän Leonard. Tillsammans samtalar de om livet som är och som har varit. Högt och lågt. Vackert och fult. Genom boken strösslas anekdoterna om människor författaren mött, hört talas om eller läst om. Somliga personer kan vara svåra att förankra i minnet. De flyter bort och blir något anonymt, så lätt i staden. Men många blir minnesvärda, tänkvärda bekanta som vi diskuterar närmare.

Vi säger: Det här är verkligen en storstadsskildring. Staden som den självklara platsen med alla dess fördelar och nackdelar. Jag ser gatorna framför mig och går liksom arm i arm med författaren. Min längtan till New York blev intensiv. Huvudpersonen ville inte gå in i känslorna, det blev ett skav. Därför blir det för ytligt på sina ställen. Vissa anekdoter fångar mig. Andra glöms bort. Slutet så fint därför att det inte är ett slut. Livet går vidare.

Den udda kvinnan och staden. Vivian Gornick. Utgiven 2015. På svenska av Natur och Kultur 2022 i översättning av Maria Lundgren.

Bokfrukost om Smuts av Elise Karlsson

För tio år sedan lämnade Hélène källarlokalen med teatersällskapet, sårad och ärrad. Nu ber de henne att komma tillbaka för att medskapa ett nytt djärvt manus av Midsommarnattsdröm. Och hon gör det. I förhoppningen att, tja kanske förstå vad som hände när hon tappade bort sig själv. Med sig ner i underjorden har nu Hélène ett hemligt uppdrag, utdelat av hennes bekant, juristen Clarice.

Höstterminens sista bokfrukost pratar vi om romanen med författaren. Vi resonerar om ”dubbelgångarnas parad” där alla i teatersällskapet antingen liknar varandra till utseende och manér, eller strävar efter att göra det. De blir kopior av kopior och risken blir stor att man längst ner är urvattnad och ingenting. Somliga drivs av en önskan om att få tillhöra den innersta kärnan. Och en sådan längtan kan få människor att utföra saker de inte vill. Andra väljer att titta bort.

Det är en sorglig bok. Mörk. Men slutet läser vi ljust. Dryga 250 sidor luftiga sidor som inte går snabbt att läsa. Ett skäl är att det finns formuleringar som är så vackra. Men också för att måste stanna upp och fundera, undra och förfasas, och kanske klarnar inte allting förrän just i slutet. Det är därför man ska läsa om den genast för lagren är många att upptäcka.

Smuts. Elise Karlsson. Utgiven 2021 av Natur & Kultur.

Halva Malmö består av killar som dumpat mig av Amanda Romare

En mörk, burlesk och väldigt rolig roman. Kan dock inte komma ifrån att jag känner mig aningen skuldmedveten, för jösses vad jag har skrattat. Amandas kärleksliv är bedrövligt sorgligt, och det värsta är att jag tror hennes datingupplevelser är tämligen allmängiltiga, både för kvinnor och män. (Ni har förstås noterat att författarens namn överensstämmer med huvudpersonens. Autofiktion? Jag tror det, men vet inte).

Amanda är 32 år, driver företag tillsammans med sin mamma och syster och har ett härligt kompisgäng som kallar sig dr Pepper. Namnet kommer sig av att gänget under en musikfestival blev bestulna på sin insmugglade sprit och därför drack Dr Pepper hela helgen i stället. De håller ihop i vått och torrt, flera är singlar men alla hanterar singellivet olika. Det finns även en äldre singel med kärlekssorger i boken, Amandas mamma, som är djupt förälskad i sin manlige kompis.

Att längta efter besvarad kärlek men alltid bli bortvald är knappast något nytt. Den inbitna ungkarlen, eller den ogifta ungmön som blev nucka när hon blev äldre, valde de att bli ensamma?  Redan i början av ”Halva Malmö” tänker jag på Malin Lindroths roman Nuckan, en sorgsen betraktelse av en kvinna som alltid blev bortvald i kärlek. Känner mig tillfreds med att Amanda i slutet av ”Halva Malmö” läser just Nuckan och konstaterar att Malins huvudperson haft det värre än hon. Det vill säga än så länge…

Utgiven på Natur & Kultur 2021. Min recension av Nuckan hittar du här.

Ett samtal om Väder av Jenny Offill

Nu har vi läst en sådan där älsklingsförfattare. Jenny Offill. Det är Väder vi vill diskutera. Den handlar om Lizzie som är bibliotekarie och med detta följer visst biblioterapeutiskt uppdrag. Nu hjälper hon också sin vän att besvara mejl om livets stora frågor. Vi känner igen det fragmentariska berättandet från förra boken och kombinationen av svärta, smärta och svart humor. Men det känns mer som om något går sönder?

Ann-Sofie: Hur ska man beskriva Lizzie egentligen? Hon är så vänlig och omtänksam, samtidigt som hon har en tydlig integritet. Gränser mot sin omgivning.

Maggan: Lizzie är en reflekterande människa som har förmågan att se humorn i tillvaron hur mörk den än ter sig. Jag älskar den lilla lakoniska knorren som så ofta kommer sist i stycket. (Lakoniskt är ett ord som vi använder alldeles för sällan nu för tiden.)

Ann-Sofie: Ja, hon beskriver något ofta sorgligt, t ex om sin bror eller något i omvärlden och så avslutas det lilla stycket med en absurd knorr som gör att man måste skratta. Det jag uppskattar så mycket med den här boken är ju också den fragmentariska framställningen.

Maggan: Jo, det är ju just det som är grejen med Jenny Offill, de där korta betraktelserna. Tänker att det hon skildrar finns omkring oss alla hela tiden, men att vi inte uppfattar eller kanske inte uppskattar våra medmänniskor tillräckligt mycket för minnas alla dessa ögonblick. Jane Austen var också bra på att se tillvarons absurditeter, men hon låter sina karaktärer tala och på så sätt mejsla fram både idioti och vänlighet.

Allt känns bättre i den tysta vagnen. I den tysta vagnen är alla lugna. Ben trycker sitt ben mot mitt. Vi sitter bredvid varandra och läser medan Eli bygger palats med mängder av rum. En man som sitter på andra sidan gången pratar med sin vän på spanska ombeds av konduktören att stiga av. ”Nu, menar du? säger han. ”Trots tåget rör sig?”

Ann-Sofie : Ja! Vilka fler personer tycker du om?

Maggan: Jag gillar besökarna på biblioteket där Lizzie jobbar men också de som skriver till hennes mentor Sylvia, de känns verkliga i all sin absurditet. Jag gillar också hennes lågmälde make Ben.

Ann-Sofie: Men vi måste nog prata lite om omslaget också: Här är tre omslag från olika länder. Vilket är snyggast?

Maggan: Jag gillar det blå omslaget bäst, även om jag tycker att det svenska omslaget beskriver bokens ton bäst.

Ann-Sofie: Ja, det blåa är fint, men känns nog för ”mysigt” kanske. För just det är boken inte. Så in i bängen läsvärd bok, som jag skulle uttryckt saken 1976. Årets bok funderar jag 2021. Nå. Tack för pratet, Maggan och så önskar vi lycka och välgång för boken nu.

Väder är utgiven hos Natur & Kultur 2021. Läs vad Maggan skrev om Avd för grubblerier.