Och vi känner igen oss. Vi har varit både Ester och Hugo under våra liv. Kanske skäms vi lite men bara lite för det man gjort i livet, det får vara.
När skribenten Ester träffar konstnären Hugo blir hon förälskad och det blir han kanske också. Men gör vi känsloskalor och pratar mest och minst så är det Ester som är mest. Förälskad – kär – passionerad – besatt. Mest. Varje ton och nyans i det Hugo säger och gör ska analyseras. Tolkas. Visst ville han? Nog längtade han? Och visst var hans varannanhelgsresor egentligen inget att bli upprörd över.
Här hon hämtat sig tänkte hon att det var goda nyheter. Att han teg om sitt distansförhållande, för det måste vara ett sådant han hade i Malmö, tydde på att det var under avveckling och att chansen för ett byte var stort.
Varje handling Hugo gör – eller inte gör – får samma uppslukande engagemang, upprördhet och sedan förstående förlåtelse. Ibland vill vi bara vråla till henne: Men förfan Ester, släpp taget, skaffa dig ett liv! Ibland tittar vi generat åt sidan. Inte en gång till. Och vi förbannar Hugo, hur kan du gå där och inte se vad som händer? Eller se men inte avsluta.
Med en språklig precision blottlägger författaren detta med att vara den som vill mest, älskar mest. Blyertsstrecken i marginalen blir många vid meningar som är värda att samla på. Och vi är tagna.
Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek. Lena Andersson. Utgiven av Natur&Kultur 2013.
En ovanlig frukost i morse på så sätt att vi är 100 personer i stället för 15. På plats är också Åsa Nilsonne, författaren till En passande död, boken för dagen. I övrigt är allt sig likt. Kaffet, brödet och pålägget. Och att vi samtalar och ställer frågor och får veta en del om det vi undrat över när vi läste boken.
Tills nutiden när dottern Saga Silver firar 80 år. Språkets förändring i takt med tiden imponerar. Trakten likaså. Ändå känner jag stråk av besvikelse. Det är i mångt och mycket sorgliga berättelser som berättas om Saga och hennes barn. Men det blir stundtals lite tjo-och-tjim i intrigen. Jag får för mycket distans till alla inblandade. Margona som blivit antikhandlare, Sölve som bor kvar i trakten med fru och barn, Sonny Boy, en bygdens son som super för mycket och har sin mammas hjärta i handen. Alla cirklar de i och kring Eriksfors, den lilla bruksorten i Västmanland.
Han får komma till tals i ett suggestivt du-tilltal och när vi diskuterade detta under den senaste bokfrukosten, delades vi i två: de som inte gillar det (de flesta) och de som älskar det (jag och kanske någon mer). Jag tror att det är nödvändigt att ha du-tilltalet. Det ger både en distans och en närhet – att det finns ett jag som talar till ett du visar en relation. Till Sar. Till Pol Pot. Det är spännande.