Bokresa till Gent

Bokresor till utlandet älskar jag. Det är en extra rolig grej med Breakfast Book Club. Först var vi tre gånger på Syninge konferens utanför Norrtälje. Men sen blev det längre resande. Det är enkelt. Vi väljer en bok med anknytning till platsen och ordnar en literary walk – en guidad litterär promenad! Alla som vill åka med bokar sin egen resa och sitt eget hotell. Vi håller kontakt via Facebook under resan, träffas spontant och pratar böcker men också en hel del annat.

I år, som var den 8:e resan faktiskt, åkte vi till Gent. Denna fina medeltidspärla är lätt att gå och orientera sig i och enastående vacker. Vi guidades av Hilde och fick presenterat den flamländska (och övrigt belgiska) litteraturen med koppling till staden. Boken vi läste var Krig och terpentin av Stefan Hertmans.

I centrum står morfar och hans måleri. En dag får författaren ett par skrivböcker där morfar skrivit sitt liv, inte minst åren under första världskriget. Bokens första del handlar om relationen mellan barnbarn och morfar och morfars liv fram till kriget. I del två byts perspektivet ut och det är morfar som berättar. Råa berättelser från död och slakt under kriget, men också om vänskap och kärlek. I tredje delen återgår berättarrösten till författaren och jakten på både sanningar om och målningar av morfar är i fokus.

Vi var överlag grundpositiva, somliga gillade den ännu mer än så. Det är kontrasten, eller balansen, mellan kriget och måleriet som är så läsvärd och jakten på hur morfars liv egentligen varit. Bra! Och som vanligt intressant att läsa en bok som handlar om platsen där man befinner sig.

Här sitter vi och diskuterar på det alldeles nybyggda biblioteket Krook.

Bokresans tidslinje: Första gången, Berlin 2014, var mer en slump än en genomplanerad idé. Marie skulle åka med ett annat gäng och jag kom på att jag också ville åka till Berlin. Vi frågade om någon annan ville åka till Berlin och prata bok. Och så många ville hänga med! Tjugo personer samlades för en brunch på Gugelhof för att prata om Farväl till Berlin av Christopher Isherwood som bodde i staden under 30-talet och Adams arv av Astrid Rosenfeld. Redan i mars 2015 åkte vi till Helsingfors och gick i fotspåren av Kjell Westös Där vi en gång gått med Annika Hällsten från Hufvudstadsbladet som fantastisk guide. Den gången avslutade vi på förlaget och drack skumvin med författaren själv. Humlebaek sommaren 2015 var egentligen bara en bokfrukost om Colm Tóibín, En lång vinter  på Mosters kaffebar samtidigt som Louisianas litteraturfestival gick av stapeln. Så i december 2015 blev det mer ordentligt till London, där Camilla – Mind the book – gjorde en superbra guidning i Chiswick, Richmond och East Sheen. Våren 2016 gick resan till Amsterdam där Margot som till vardags jobbar på Waterstones både guidade och valde bok. Lives lost av Britta Bolt, en deckarhistoria i modern Amsterdammiljö. I Madrid 2017 läste vi Ben Lerners Vägen från Atocha Station. Vi käkade tapas med uppfriskande drycker av olika slag och tyckte bokdiskussionen var speciell eftersom vi befann oss på samma plats där bokens huvudperson Adam bodde. Brighton våren 2018 var Starlings av Erinna Mettler vår bok och vi guidades i det oväntat litterära Brighton.

Testamente av Nina Wähä

Först hörde jag suset som sjöng romanens lov. Då drar jag alltid öronen åt mig och tror att förhöjda förväntningar förstör läsningen. Sedan lyssnade jag till författaren som berättade om hur hon först skrivit en rad olika noveller för att först senare sätta dem samman till en roman. Romanen om Siri och alla de fjorton barnen. Det lockade med alla historier och jag började läsa. Och var fast vid första raderna.

”Annie kommer hem. Dramat rullas upp. Vi blir presenterade för bygden och karaktärerna. Karaktärerna? Nej, människorna!
Någon hamnar på sjukhus. En annan lyser med sin frånvaro. Men ingenting har väl ännu hänt?”

Romanen om Annie, egentligen. Den äldsta dottern som åker hem till Tornedalen för att fira jul. En olycka händer, lillpojken trillar i hett vatten, och var är då pappa Pentti? Det blir kris och nu måste alla syskonen samlas. Motvilligt och villigt gör de det, och det uppenbarar sig – för läsaren – att här är det inte riktig familjeidyll som kommer att råda. Pappan verkar otäck och galen, och alla syskon förändras när han sent omsider kliver in i köket.

En sådan bok! Jag sträckläste så gott det gick. Bortrest i främmande land och så mycket att se och uppleva. Men jag tog mig lässtunder under körsbärsträd, i väntan på tåg och tidiga morgnar. I en helt egensinnig och oväntad och ovanlig berättarstil kommer alla syskonen till tals. Det är sorgligt och roligt och totalt uppslukande att läsa det här. Allt binds samman med en allvetande berättare som kan säga saker som ”men det händer inte förrän senare”.

Tycker man om mer om någon av karaktärerna? Ja, kanske. Troligen. Som den unga brodern Tarmo som är ett ”läshuvud” och lättad får lämna för ett akademiskt liv i Helsingfors. Eller hans syster Lahja, som måste bli kvar, och som först får träffa en dominant skitstövel till kille men som sedan träffar en kompis och börjar läsa läsa läsa och växer som människa. Så fin skildring! Och Annie. Och ja, här börjar jag snart rabbla upp hela skaran.

Jag tänker fortfarande på många av de här personerna och är så nöjd med det ouppklarade i romanen, precis som livet faktiskt mångt och mycket är. Jag önskar att Nina Wähä inte tar en skrivpaus på åtta år utan fortsätter att skriva superbra romaner.

Testamente. Nina Wähä. Utgiven av Norstedts 2019.

Bokfrukost om Varm mjölk av Deborah Levy

En ung kvinna och hennes mor tillbringar sommaren i norra Spanien där moderna ska få behandling mot en odefinierad sjukdom. Drömskt, klaustrofobiskt och uppslukande. Detta om ni frågar mig, i bokdiskussionen i onsdagsmorse fanns lika många tolkningar som det fanns bokcirkeldeltagare. Levy uppgav vid ett författarsamtal här i Sverige att hon är modernist, hennes berättande sträcker sig utanför mallen och det realistiska.

De flesta av oss var kluvna, hade svårt att gilla karaktärerna och förstå vad berättelsen gick ut på. Varm mjölk visade sig dock vara en fantastisk bokcirkelbok, det fanns hur mycket som helst att prata om och diskussionen gjorde att boken växte till något större. Som en deltagare sa: ” Här sitter vi och pratar om alla karaktärer som om de fanns på riktigt, då var ju berättelsen inte alls så platt i alla fall. Bara en skicklig författare kan lyckas med detta.”

Några röster från morgonens diskussion:

  • Temat mor/dotter lockade mig
  • Svårt att ta huvudkaraktären till hjärta
  • Den brittiska uppläsaren var fantastisk
  • Dysfunktionellt förhållande mellan mor och den vuxna dottern
  • Skönt att hör att ni inte heller förstår allt, trodde boken var för litterär för mig
  • Jag var kallsinnig fram till de sista 20 sidorna, då ändrade jag mig
  • Översättningen var svår att bedöma, kändes ibland nästan som att läsa Google translate!
  • Tyckte bäst om kapitlen där Sofia besöker sin pappa i Grekland, kanske för att den delen var mer traditionellt berättad
  • Tycker att författaren skriver slarvigt
  • Slutet är tvetydigt
  • Fanns de olika karaktärerna bara i Sofias huvud?
  • Tragisk historia
  • Modern ser dottern som en förlängning av sig själv
  • Freudiansk
  • Klaustrofobisk
  • Hot mot mamman när dottern frigör sig
  • Jag har läst antropologi för en gångs skull har jag nytta av det
  • Gillar det kroppsliga i boken

Utgiven på Norstedts 2019.

Årets sista bokfrukost – Vernon Subutex 1

Jag tror att det var den tionde bokfrukosten som vi hade här i veckan. Och till nyåret ska jag räkna ihop hur många vi haft sedan starten för snart åtta år sedan.

Vernon Subutex är en kille som hade en skivaffär i Pars, men folk dog, musiken streamades och pengarna tog slut.  När han blir vräkt börjar en tillvaro där han rör sig runt i staden på jakt efter en säng att slagga i. Historien berättas av en rad olika  människor som kommer i Vernons väg. Själv glider han runt, överlever och lever. Boken är den första i raden av tre. Superhajpad i Frankrike. Inte lika känd – ännu – i Sverige. Men läs och gilla den. Det gjorde vi!

Kul att läsa
Så himla många människor att hålla reda på
Golvad av det skitiga Frankrike
Häftig
Så dekadent de lever, kände mig Luthersk
Finns det någon som inte knarkar
Hysteriskt rolig trots samhällskritik
Första  hälften var bra sedan tappade jag bort mig totalt
Jag har svårt för den franska Lolita-kulturen
Stegen ner i avgrunden
Aldrig sentimental
Förfärligt, förskräckligt men roligt
Initierat skrivet man är ju på platsen
Kvinnomisshandlarporträttet var skickligt och intitierat
Vernon är spindeln i nätet som knyter samman alla karaktärerna
Uppgörelse med 68-revolutionens barn
Gillar berättarstilen med olika berättare
Bihandlingar hela tiden
Sträckläste