Gröna fingrar sökes av Anníka Estassy

Agnes har cancer. Hon är till åren kommen och efter att hon blivit änka och sonen flyttat utomlands har hon lagt all omsorg på sin kolonilott. Men denna sommar går det inte, cellgiftsbehandlingarna tar det mesta av henne kraft. Hon hyr ut och snart flyttar Leyla och hennes son Hugo in i den pyttelilla kolonistugan.

Kanske är omslaget vårens finaste och romanen vårens varmaste. Agnes är en mångfacetterad och smart äldre dam som jag bara blev mer och mer betagen i desto längre jag läste. Tyckte också mycket om Leyla och de andra vältecknade karaktärerna. Överhuvudtaget känns denna feelgood samtida, modern utan att vara konstruerad.

Det finns två ingredienser som kännetecknar Annika Estassys romaner. Dels den subtila humorn som genomsyrar texten och dels orden och uttrycken som har några år på nacken och som inte används dagligdags längre. Jag kommer definitivt att sträva efter att säga följande ofta:

vurma, cancerusling, fåntratt, butter, jävlar i min låda, mackapär, fyllbult, vit som en albyl, blek om nästippen, vresig, barsk, ditt skrälle, kaffet smakar som rävgift

Gröna fingrar sökes kan vara det bästa Annika Estassy har skrivit och med det underbara omslaget är det en utmärkt presentbok med ett innehåll som passar de allra flesta. (även män).
Till slut måste jag ändå nämna Göte i koloniföreningen som är bokens ”fåntratt”. Göte kräver att saker ska skötas på hans sätt, gärna genom stadgar och regler som t.ex. att ingens gräsmatta får överstiga en höjd av 5 cm. Vi har alla träffat en Göte och ambivalensen i att ha en Göte i sitt liv skildras fint och humoristiskt.

Utgiven på Norstedts 2018. Omslaget är skapat av Sofia Scheutz Design.

Mördarens mamma av Ida Linde

Pojken som kommer att mörda har ärvt sin mammas mardrömmar. Hon ser med vanmakt hur maran rider honom om nätterna och noterar att livslinjen i hans handflata är bruten. Hon älskar honom över allt på jorden och kallar honom sitt lilla gryn. Hon sover i vardagsrumssoffan i den påvra lägenheten för att pojken ska ha eget rum. Han är hennes hela värld och förblir så även efter han mördat.

Mamman besöker troget sin pojke i fängelset varje vecka. Hon har alltid varit tillbakadragen men nu förvandlas hon till en skuggfigur, en ickeexistens. Men någon väntar på henne, en annan kvinna som hon kommer att kalla ”mitt livs sista förvåning”.

Mördarens mamma rymmer mycket outsagt, texten är gåtfull och innerlig. Själv knyter jag an till mamman och gråter över hennes smeknamn på pojken, mitt lilla gryn. Romanen är en utmärkt bokcirkelbok då mycket av tolkningen ligger i betraktarens öga. Dessutom är den kort, perfekt till detta ändamål helt enkelt.

Utgiven på Norstedts 2018. 

Hundarna i Lafayette Park av Anneli Jordahl

En roman om vår samtid skildrat ur Jeanette Nilssons perspektiv. Hon är strax över 60 och bor tillsammans med sin hund Boris. Hunden är döpt efter Jeanettes make Boris som förolyckades på sitt arbete. Det var efter olyckan som Jeanette blev besatt och började föra dödsbok över arbetsplatsolyckor. Hon är djupt förankrad i arbetarklassen och hennes självbild är svag. Hon är ensam med sina tankar och sin aldrig övergående sorg över Boris onödiga död. Vändningen/utvecklingen kommer då hennes dotter ger henne en dokumentärfilm om Black Power rörelsen i USA. Jeanette får ett nyvaknat intresse för människorättsikonen Angela Davis och hennes tankar börjar ta nya banor.

När jag började läsa var jag fundersam över det starka svenska arbetarklassperspektivet som koncentrerar sig på orättvisor. Förstå mig rätt här, jag har absolut ingenting emot arbetarklasskildringar, jag kan däremot tycka att man sällan höjer blicken från den svenska ankdammen och börjar titta globalt. Anneli Jordahl gör dock detta i Hundarna i Lafayette Park och låter det blir såväl omtumlande som överraskande att befinna sig inne i Jeanettes huvud boken igenom. (Berättas i första person.) Jag fäste mig vid Jeanette, hennes livsvisdom och tillkortakommande rörde mig djupt. Anneli Jordahls språk är kortfattat uttrycksfullt och ligger perfekt i Jeanettes mun. Kort sagt, boken är allt annat än förutsägbar, framförallt inte slutet. Läs!

Utgiven på Norstedts 2016. Har nyligen kommit ut i pocket.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Flickan heter Nour eller Annika, hon vet inte riktigt. Vad hon vet är att hon befinner sig på fel ställe. Hon genomför ett terrorbrott i seriebutiken Hondos i Göteborg och hon bär en bombväst. Hon överlever och placeras på en rättspsykiatrisk klinik. Men vem är hon och varför menar hon att hon kommer från framtiden?

Ann-Sofie: Den här romanen förs fram från många håll som den givna vinnaren av Augustpris-vinnaren. Historien är angelägen och aktuell med sin betraktelse över både dagens samhälle, men också en svart vision om framtiden. Om inte alla tar ansvar nu. Språket är såväl vackert som tydligt men helt lätt-tillgänglig är berättelsen inte med sina tidplan och olika skikt. Inte alltid smidigt gjort. Bitvis skräms jag, det är förstås meningen. Boken vill ju att vi ska handla.

Maggan: Jag har inte läst något av Anyuru tidigare och jag fångades omedelbart av det vackra språket. Han skriver just så som jag älskar, sparsmakat och skenbart enkelt utan ett onödigt ord. Tur att jag kunde njuta av språket för jag fann innehållet utomordentligt obehagligt, förmodligen för att jag upplever att han skildrar ett Sverige som skulle kunna bli verklighet. Förorten Kaningården skulle kunna uppstå om bara några år.

Ann-Sofie: Ja, romanen vill verkligen visa och varna. Jag upplever att den ändå som hoppfull. Att vi har ett val för vad vi gör och hur vi handlar. Slutet läste jag om ett par gånger just för att stanna i den känslan. Titeln på boken är lång, så har hans tidigare böcker också varit. Det är en titel man lägger på minnet och inte glömmer.

Maggan: Tycker att romanen känns inspirerad av Kallocain av Karin Boye. Det är någonting med tonen och stämningen. Boye var skrämd av sin nutid, Anyuru är skrämd av vår. Boken är ju en dystopi, jag tänker att böcker i denna genré oftast är skrivna som spänningsromaner, djupet kanske finns där till viss del, men den avgrund som Anyuru skildrar saknas. Sedan måste läsaren tro på den värld som skildras, jag tror stenhårt och förskrämt på det samhälle som Anyuru målar upp. Där så många har förlorat den värld som gav dem mening:

”Alla flyktingar är kanske galna”. Hennes skratt saknade glädje.
”Eftersom vi förlorat den värld som gav oss mening”
Sidan 265.

Utgiven på Norstedts 2017.