Andromeda av Therese Boman är så makalöst bra att jag inte riktigt vet hur jag ska beskriva den. Mångbottnad och melankolisk lägger sig berättelsen som en varm filt runt mitt hjärta. Språket är stiligt, vackert och uttrycksfullt, Boman har alltid varit en skicklig författare som gått från klarhet till klarhet och här är hon bättre än någonsin.
Det handlar om en äldre man och en ung kvinna, kolleger i förlagsbranschen som blir nära vänner, de känner båda två att de träffat en själsfrände. Det är dock inte som man förleds att tro, deras relation är platonisk. Hon har funnit en mentor, han ser sitt unga jag i henne. Han vet att tiden håller på att springa ifrån honom, kanske kan hon ta över hans plats och hans visioner.
Berättelsen om honom fascinerar mig, tycker mig ha mött människor som han. Den värld de lever i har upphört existera, tiden har sprungit ifrån dem eftersom de inte förmått och kanske inte heller velat transformera sig. Kanske jag på något plan är rädd att jag skulle kunna bli en av dem.
Hon är i tidiga 20-åren och går helt upp i honom och hans förmedlade tankar. Hon sätter hans vänskap högre, (med ett visst mått av svärmeri som man brukade säga förr i tiden), än annan vänskap. Hon åsidosätter sin ungdom och jag undrar vem kommer hon att bli när hon blir äldre?
Detta är min tolkning av boken. Jag tror dock att upplevelserna av Andromeda är lika många som bokens läsare, så är det väl med all stor litteratur?
Utgiven på Norstedts 2022.
